Psalmerna

39 Jag sade: ”Jag skall vakta mina vägar,+

så att jag inte syndar med min tunga.+

Jag skall sätta munkorg som vakt för min mun,+

så länge den ondskefulle är inför mig.”+

 2 Jag blev stum och tyst,+

jag teg med det goda,+

och min smärta blev förträngd.

 3 Mitt hjärta blev hett inom mig.+

Medan jag suckade fortsatte elden att brinna.

Jag talade med min tunga:

 4 ”Låt mig, Jehova, få veta mitt slut,+

och mina dagars mått – vad det är,+

så att jag inser hur förgänglig jag är.+

 5 Se! Du gör mina dagar få,*+

och min livslängd är som intet inför dig.+

Ja, bara en vindfläkt är varje människa,*+ hur säkert hon än står. Sẹlah.

 6 Ja, som en skuggbild vandrar mannen* omkring.+

Ja, förgäves larmar man vilt.+

Man lägger på hög utan att veta vem som skall samla in det.+

 7 Och nu, vad har jag hoppats på, Jehova?*

Min förväntan är riktad mot dig.+

 8 Befria mig från alla mina överträdelser.+

Gör mig inte till en som smädas av den oförståndige.+

 9 Jag förblev stum,+ jag kunde inte öppna min mun,+

ty det var du som handlade.+

10 Ta bort din plåga från mig.+

På grund av din hands fientlighet har jag nått slutet.+

11 Du har fört mannen* till rätta med tillrättavisningar för hans missgärning,+

och likt en mal+ förtär du hans dyrbara skatter.

Ja, bara en vindfläkt är varje människa.*+ Sẹlah.

12 Hör min bön, Jehova,

och lyssna till mitt rop om hjälp.+

Tig inte vid mina tårar.+

Ty jag är bara en bofast främling hos dig,+

en invandrare som alla mina förfäder.+

13 Vänd bort din blick från mig, så att jag åter kan känna glädje,+

innan jag går bort och inte mer finns till.”+