Job

2 ”Sannerligen, jag vet att det är så.

Men hur kan en dödlig människa ha rätt i ett fall mot Gud?*+

 3 Om han får lust att tvista med henne,+

kan hon inte svara honom en gång på tusen.

 4 Han är vis i hjärtat och väldig i kraft.+

Vem kan trotsa honom och klara sig oskadd?+

 5 Han flyttar berg+ så att man inte ens vet av dem,

han som omstörtar dem i sin vrede.+

 6 Han får jorden att bävande lämna sin plats,

så att dess pelare+ skälver.

 7 Han säger till solen* att den inte skall gå upp,*

och kring stjärnorna sätter han ett sigill,+

 8 han som ensam spänner ut himlen+

och beträder havets höga vågor,*+

 9 som har gjort stjärnbilderna Ash,* Kesil*

och Kima*+ och Söderns inre kamrar,*

10 som gör stora ting som inte kan utforskas+

och underbara ting som inte kan räknas.+

11 Se! Han går förbi mig, men jag ser honom inte,

han drar fram, men jag urskiljer honom inte.+

12 Se! Han rycker bort. Vem kan göra motstånd mot honom?

Vem kan säga till honom: ’Vad gör du?’+

13 Gud* kallar inte tillbaka sin vrede;+

för honom måste Rahabs*+ hjälpare böja sig.

14 Hur skulle jag då kunna svara honom?

Inför honom måste jag noga välja mina ord,+

15 inför honom som jag inte skulle svara, även om jag egentligen hade rätt.+

Min motpart i rätten skulle jag bönfalla om nåd.+

16 Skulle han svara mig om jag ropade till honom?+

Jag tror inte att han skulle lyssna till min röst,

17 han som krossar mig med en storm

och ger mig många sår utan orsak.+

18 Han förunnar mig inte att ta* ett nytt andetag,+

ty han mättar mig med det som är bittert.

19 Om någon är väldig i fråga om kraft, så är det han,*+

om det finns någon som är väldig i fråga om rättvisa – o att jag då blev kallad inför rätta!

20 Även om jag hade rätt, skulle min egen mun* förklara mig skyldig;

vore jag klanderfri, skulle han ändå förklara mig ohederlig.

21 Vore jag klanderfri, skulle jag inte känna min själ;

jag skulle försmå mitt liv.

22 Det går på ett ut. Därför säger jag:

’Både den klanderfrie och den ondskefulle gör han ände på.’+

23 Om en störtflod* plötsligt vållar död,

hånar han de oskyldigas förtvivlan.

24 Jorden är given i den ondskefulles hand;+

han täcker över ansiktet på dess domare.

Om det inte är han, vem är det då?

25 Ja, mina dagar rusar i väg snabbare än en löpare;+

de har flytt, de skall inte se det goda.

26 De har farit i väg som vassbåtar,

som örnen som flyger fram och tillbaka efter något att äta.+

27 Om jag säger: ’Låt mig glömma mitt bekymmer,+

låt mig ändra min uppsyn+ och bli glad igen’,

28 så är jag förskräckt för alla mina smärtor;+

jag vet att du inte kommer att anse mig vara oskyldig.

29 Jag måste ju förklaras skyldig.

Varför mödar jag mig förgäves?+

30 Om jag tvättade mig i smältvatten*

och renade mina händer* i pottaska,+

31 då skulle du doppa mig i en grop,

och mina kläder skulle avsky mig.

32 Ty han är inte en man+ som jag, att jag skulle kunna svara honom,

att vi skulle kunna mötas i rätten.

33 Det finns ingen* som kan döma* mellan oss,+

som kan lägga sin hand på oss båda.

34 Må han ta bort sin käpp från mig,+

och må skräcken för honom inte skrämma mig.

35 Låt mig tala utan att vara rädd för honom,

ty jag är inte sådan i mig själv.