3 När sjunde+ månaden kom var Israels söner i sina städer. Och folket samlades som en+ man i Jerusalem.+

8 Och nu har Jehova, vår Gud, ett litet ögonblick visat oss ynnest+ genom att han har låtit några undkomna bli kvar åt oss+ och genom att han har gett oss en pinne* på sin heliga plats, för att låta våra ögon lysa,+ vår Gud, och för att ge oss lite nytt liv i vårt slaveri.+

12 Och på den dagen+ skall du säga: ”Jag vill tacka dig, Jehova, ty fastän du blev förtörnad på mig, vände din vrede så småningom tillbaka,+ och du tröstade mig.+

18 Och mitt folk skall bo på en fridfull uppehållsort och i den fulla tillförsiktens boningar och på ostörda viloplatser.+

10 ”Och du, min tjänare Jakob, var inte rädd”, lyder Jehovas uttalande, ”och låt dig inte slås med förfäran, Israel.+ Ty se, jag räddar dig från fjärran land och dina avkomlingar från deras fångenskaps land.+ Och Jakob skall vända tillbaka och ha ro och vara sorglös, och ingen skall skrämma honom.”+

24 Och för Israels hus skall det aldrig mer visa sig vara någon elakartad tagg+ eller något smärtande törne från någon av dem som är runt omkring, från dem som nu behandlar dem med förakt; och man skall inse att jag är den suveräne Herren Jehova.”’