Apostlagärningarna

7 Men översteprästen sade: ”Förhåller det sig så med detta?” 2 Han sade: ”Män, bröder och fäder, lyssna. Härlighetens Gud+ visade sig för vår förfader Abraham medan han var i Mesopotamien, innan han bosatte sig i Haran,+ 3 och han sade till honom: ’Gå ut ur ditt land och från dina släktingar och kom hit till det land som jag skall visa dig.’+ 4 Då drog han ut ur kaldéernas land och bosatte sig i Haran. Och sedan hans far hade dött,+ fick Gud* honom att flytta därifrån, hit till det land där ni nu bor.+ 5 Och ändå gav han honom ingen arvsbesittning i det, nej, inte en fotsbredd;+ men han lovade att ge landet åt honom till besittning,+ och efter honom åt hans avkomma,*+ fast han ännu inte hade något barn.+ 6 Och detta är vad Gud sade: hans avkomma skall bo som främlingar+ i ett land som inte är deras,+ och man skall göra dem till slavar och förtrycka dem i fyra hundra år.+ 7 ’Och den nation som de blir slavar åt skall jag döma’,+ sade Gud, ’och därefter skall de dra ut och ägna helig tjänst* åt mig på denna plats.’+

8 Han gav honom också ett omskärelseförbund;+ och således blev han far till Isak+ och omskar honom på åttonde dagen,+ och Isak blev far till Jakob och Jakob till de tolv familjeöverhuvudena.+ 9 Och familjeöverhuvudena blev svartsjuka+ på Josef och sålde honom till Egypten.+ Men Gud var med honom,+ 10 och han befriade honom ur alla hans vedermödor och gav honom ett vinnande sätt och vishet inför farao, kungen i Egypten. Och han satte honom att styra Egypten och hela sitt hus.+ 11 Men en hungersnöd kom över hela Egypten och Kạnaan, ja en stor vedermöda; och våra förfäder fann inte några livsmedel.+ 12 Men Jakob hörde att det fanns födoämnen i Egypten,+ och han skickade i väg våra förfäder en första gång.+ 13 Och andra gången blev Josef igenkänd av sina bröder;+ och Josefs härstamning blev uppenbar för farao.+ 14 Josef sände då bud och kallade till sig sin far Jakob och alla sina släktingar,+ till antalet sjuttiofem själar.*+ 15 Jakob for ner till Egypten.*+ Och han dog;+ det gjorde också våra förfäder,+ 16 och de flyttades över till Sikem*+ och lades i den minnesgrav+ som Abraham hade köpt för ett belopp i silverpengar av Hamors* söner i Sikem.+

17 Just då tiden närmade sig för uppfyllelsen av det löfte som Gud öppet hade gett till känna för Abraham, växte folket till och förökades i Egypten,+ 18 tills det uppstod en annan kung över Egypten, en som inte kände till Josef.+ 19 Han använde list mot vårt släkte*+ och tvingade med orätt fäderna att sätta ut sina nyfödda barn, för att de inte skulle hållas vid liv.+ 20 Just vid den tiden föddes Mose,+ och han var ovanligt vacker.*+ Och han sköttes tre månader i sin fars hus. 21 Men när han hade satts ut, tog faraos dotter upp honom och uppfostrade honom som sin egen son.+ 22 Följaktligen blev Mose undervisad i all egyptiernas vishet.+ Ja, han var kraftfull i sina ord+ och handlingar.

23 När nu tiden för hans fyrtionde år höll på att fullbordas, steg en önskan upp i hans hjärta att gå och se till sina bröder, Israels söner.+ 24 Och när han fick se en man bli orättvist behandlad, försvarade han honom som blev misshandlad och hämnades honom genom att slå ner egyptiern.+ 25 Han förmodade att hans bröder skulle fatta att Gud var i färd med att ge dem räddning genom hans hand,+ men de fattade det inte. 26 Och följande dag visade han sig hos dem då de höll på att strida, och han sökte sammanföra dem på nytt i frid+ och sade: ’Män, ni är bröder. Varför behandlar ni varandra orättvist?’+ 27 Men den som behandlade sin nästa orättvist stötte undan honom och sade: ’Vem har satt dig till styresman och domare över oss?+ 28 Inte vill du väl röja mig ur vägen på samma sätt som du gjorde med egyptiern i går?’+ 29 Vid de orden tog Mose till flykten och blev en bofast främling i Midjans land,+ där han blev far till två söner.+

30 Och när fyrtio år hade gått, visade sig en ängel* för honom i vildmarken vid berget Sinai, i eldslågan från en törnbuske.+ 31 När nu Mose fick se det, förundrade han sig över synen.+ Men då han gick fram för att utforska den, ljöd Jehovas* röst: 32 ’Jag är dina förfäders Gud, Abrahams och Isaks och Jakobs Gud.’+ Då började Mose darra av skräck och vågade inte se efter närmare. 33 Jehova* sade till honom: ’Ta sandalerna av dina fötter, ty den plats du står på är helig mark.+ 34 Jag har sannerligen sett den orättmätiga behandlingen av mitt folk som är i Egypten,+ och jag har hört deras suckande,+ och jag har kommit ner för att befria dem.+ Och nu, kom, jag vill sända i väg dig till Egypten.’+ 35 Denne Mose som de förnekade när de sade: ’Vem har satt dig till styresman och domare?’+ – honom sände Gud i väg+ som både styresman och befriare* genom ängelns hand, den ängel som visade sig för honom i törnbusken. 36 Det var han som förde dem ut+ och som gjorde under och tecken i Egypten+ och i Röda havet+ och i vildmarken under fyrtio år.+

37 Det är denne Mose som sade till Israels söner: ’En profet lik mig skall Gud* resa upp åt er ur era bröders led.’+ 38 Det är han+ som var i församlingen+ i vildmarken tillsammans med ängeln+ som talade till honom på berget Sinai och tillsammans med våra förfäder, och han tog emot levande heliga uttalanden+ för att ge dem åt er. 39 Men våra förfäder ville inte lyda honom; i stället stötte de honom ifrån sig,+ och i sina hjärtan vände de tillbaka till Egypten+ 40 och sade till Aron: ’Gör gudar åt oss som kan gå framför oss. För vad det gäller den här Mose, som förde oss ut ur Egyptens land, vet vi inte vad som har hänt honom.’+ 41 Så gjorde de en kalv i de dagarna+ och bar fram ett slaktoffer åt avguden och började glädja sig över sina händers verk.+ 42 Då vände sig Gud bort från dem och överlämnade dem+ till att ägna helig tjänst åt himlens här, alldeles som det står skrivet i profeternas bok:+ ’Inte var det väl åt mig som ni frambar offerdjur och slaktoffer under fyrtio år i vildmarken, ni av Israels hus?+ 43 Nej, det var Moloks+ tält och guden Refans stjärna+ som ni bar, de bilder som ni gjorde för att tillbe dem. Därför skall jag förflytta+ er* bortom Babylon.’*

44 Våra förfäder hade Vittnesbördets tält* i vildmarken, alldeles som den som talade till Mose hade befallt honom att göra det enligt den mönsterbild* han hade fått se.+ 45 Och våra förfäder övertog det, och tillsammans med Josua*+ förde de in det i det land som nationerna var i besittning av,+ de nationer som Gud med våld drev ut undan våra förfäder.+ Här förblev det ända till Davids dagar. 46 Han fann ynnest+ inför Guds ögon och bad om privilegiet att anskaffa* en boning+ åt Jakobs Gud. 47 Men Salomo byggde ett hus åt honom.+ 48 Den Högste bor dock inte i hus* som är gjorda med händer;+ alldeles som profeten säger: 49 ’Himlen är min tron,+ och jorden är min fotpall.+ Vad slags hus skall ni bygga åt mig? säger Jehova.* Eller vad är mitt viloställe?+ 50 Har inte min hand gjort allt detta?’+

51 Ni hårdnackade* och oomskurna till hjärta+ och öron, ni står alltid emot den heliga anden; som era förfäder gjorde, så gör ni.+ 52 Vilken av profeterna har inte era förfäder förföljt?+ Ja, de dödade+ dem som på förhand förkunnade om ankomsten av den Rättfärdige,+ vars förrädare och mördare ni nu har blivit,+ 53 ni som fick lagen såsom den överbringades av änglar*+ men inte har hållit den.”

54 När de nu hörde detta, skar det dem i hjärtat,+ och de började skära* tänder+ mot honom. 55 Men uppfylld av helig ande stirrade han upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus, som stod på Guds högra sida,+ 56 och han sade: ”Se! Jag ser himlarna öppnade+ och Människosonen+ stå på Guds högra sida.”+ 57 Då skrek de av full hals och höll för sina öron+ och stormade emot honom som en man. 58 Och sedan de hade drivit ut honom utanför staden,+ började de kasta stenar på honom.+ Och vittnena+ lade av sina ytterkläder vid fötterna på en ung man som hette Saul.*+ 59 Och de fortsatte att kasta stenar på Stefanus, medan han vädjade* och sade: ”Herre Jesus, ta emot min ande.”+ 60 Sedan böjde han knä och ropade med stark röst: ”Jehova,* tillräkna dem inte denna synd.”+ Och när han hade sagt detta, somnade han in i döden.