Apostlagärningarna
19 Nu hände det, medan Apollos+ var i Korinth, att Paulus färdades genom de inre delarna av landet och kom ner till Ẹfesos+ och träffade på några lärjungar; 2 och han sade till dem: ”Fick ni helig ande+ när ni kom till tro?” De sade till honom: ”Men vi har ju inte ens hört att det finns en helig ande.”+ 3 Och han sade: ”Vad blev ni då döpta med?” De sade: ”Med Johannes dop.”+ 4 Paulus sade: ”Johannes döpte med det dop som var en symbol för sinnesändring+ och uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom,+ det vill säga på Jesus.” 5 När de hörde detta, blev de döpta i Herren Jesu namn.+ 6 Och när Paulus lade sina händer+ på dem, kom den heliga anden över dem, och de började tala med tungor och profetera.+ 7 Tillsammans var det omkring tolv män.
8 Han gick då in i synagogan,+ och under tre månader talade han frimodigt, och han höll anföranden och talade övertygande om Guds kungarike.+ 9 Men när somliga fortsatte att förhärda sig och inte trodde+ och talade skymfligt om Vägen+ inför alla de närvarande, drog han sig bort från dem,+ avskilde lärjungarna från dem+ och höll dagligen anföranden i hörsalen i Tyrạnnos skola.* 10 Detta pågick i två år,+ så att alla som bodde i provinsen Ạsia+ hörde Herrens ord, både judar och greker.
11 Och Gud fortsatte att utföra ovanliga kraftgärningar genom Paulus händer,+ 12 så att man till och med bar dukar och förkläden från hans kropp till de sjuka,+ och sjukdomarna vek ifrån dem, och de onda andarna for ut.+ 13 Men några av de kringvandrande judarna som ägnade sig åt demonutdrivning+ tog sig också för att nämna Herren Jesu namn+ över dem som hade onda andar. De sade: ”Jag uppfordrar+ er högtidligt vid den Jesus som Paulus predikar.” 14 Nu var det sju söner till en viss Skevas, en judisk förstepräst, som gjorde detta. 15 Men till svar sade den onda anden till dem: ”Jesus känner jag,+ och med Paulus är jag bekant;+ men vilka är ni?” 16 Och mannen som hade den onda anden i sig hoppade på dem,+ fick herraväldet över den ene efter den andre* och blev dem övermäktig, så att de flydde nakna och sårade ut ur det huset. 17 Detta blev känt för alla, både judarna och grekerna som bodde i Ẹfesos; och en fruktan+ föll över dem alla, och Herren Jesu namn fortsatte att göras stort.+ 18 Och många av dem som hade kommit till tro kom och bekände+ och talade öppet om sina förehavanden. 19 Ja, åtskilliga av dem som hade sysslat med magiska+ konster samlade ihop sina böcker och brände dem offentligt. Och man räknade ihop deras värde och fann dem värda 50 000 silverstycken. 20 Således fortsatte Jehovas* ord att ha stor framgång och verka med stor kraft.+
21 När nu dessa ting hade fullbordats, bestämde sig Paulus i sin ande för att han, sedan han hade färdats genom Makedonien+ och Akạja, skulle fara till Jerusalem;+ och han sade: ”Sedan jag väl kommit dit, måste jag också se Rom.”+ 22 Han skickade då i väg till Makedonien två av dem som betjänade honom, Timoteus+ och Erạstos,+ men själv dröjde han någon tid i provinsen Ạsia.
23 Just vid den tiden uppstod det stor oro+ med anledning av Vägen.*+ 24 En man vid namn Demẹtrios, en silversmed, som gjorde Ạrtemistempel* av silver, skaffade nämligen hantverkarna avsevärda inkomster;+ 25 och han samlade dem och dem som arbetade med sådana saker+ och sade: ”Ni män, ni vet mycket väl att vårt välstånd kommer av denna verksamhet.+ 26 Och nu ser och hör ni hur den här Paulus inte bara i Ẹfesos,+ utan i nästan hela provinsen Ạsia, har övertygat en ansenlig skara och fått dem att ändra åsikt, när han säger att de gudar som är gjorda med händer+ inte är gudar. 27 Dessutom är det fara för att inte bara denna vår sysselsättning skall komma i vanrykte, utan att också den stora gudinnan Ạrtemis+ tempel skall bli ansett för ingenting och att till och med hennes storhet, som hela provinsen Ạsia och den bebodda jorden dyrkar, är på väg att fullständigt raseras.” 28 När männen hörde detta och blev fyllda av förbittring, började de skrika och säga: ”Stor är efesiernas Ạrtemis!”
29 Och staden uppfylldes av förvirring, och de stormade som en man till teatern och tog med våld med sig makedonierna Gajus och Aristạrkus,+ Paulus reskamrater. 30 Paulus för sin del ville gärna gå in till folket, men lärjungarna tillät honom inte att gå. 31 Också några i kommittén för fester och spel,* vilka var vänligt sinnade mot honom, sände bud till honom och började enträget uppmana honom att inte våga sig in på teatern. 32 Ja, somliga ropade ett och andra ett annat;+ församlingen befann sig nämligen i förvirring, och flertalet av dem visste inte av vilket skäl de hade samlats. 33 Så förde de tillsammans Alexander ut ur folkskaran, eftersom judarna knuffade honom främst; och Alexander gav tecken med handen och ville framföra sitt försvar inför folket. 34 Men när de urskilde att han var jude, steg ett enda rop från dem alla, då de i ungefär två timmar skränade: ”Stor+ är efesiernas Ạrtemis!”
35 När slutligen stadens skrivare hade lugnat+ folkskaran, sade han: ”Ẹfesos män, finns det väl någon människa som inte vet att efesiernas stad är tempelvårdarinna åt den stora Ạrtemis och åt den bild som fallit från himlen?* 36 Eftersom detta inte kan motsägas, bör ni alltså hålla er lugna och inte handla överilat.+ 37 Ni har ju fört hit de här männen, som varken är tempelrånare eller hädare av vår gudinna. 38 Om alltså Demẹtrios+ och de hantverkare som är tillsammans med honom verkligen har sak mot någon, så hålls det rättegångsdagar,+ och det finns prokonsuler;+ låt dem framföra anklagelser mot varandra. 39 Men om ni söker något utöver detta, måste det avgöras* i en laglig folkförsamling. 40 Vi riskerar ju faktiskt att anklagas för uppvigling på grund av det som har hänt i dag, eftersom det inte finns något enda skäl vi kan anföra som en förklaring till denna oregerliga mobb.” 41 Och när han hade sagt detta,+ upplöste han församlingen.+