Apostlagärningarna

22 ”Män, bröder+ och fäder, hör mitt försvar+ till er nu.” 2 (När de då hörde att han talade till dem på det hebreiska språket,+ förhöll de sig ännu tystare, och han sade:) 3 ”Jag är jude,+ född i Tarsos i Kilikien,+ men uppfostrad i denna stad vid Gamạliels+ fötter, undervisad enligt den fäderneärvda lagens stränghet,+ och jag var nitisk+ för Gud alldeles som ni alla är nu i dag. 4 Och jag förföljde den Vägen ända till döds+ och band både män och kvinnor och överlämnade dem till fängelser,+ 5 något som både översteprästen och hela äldsterådet*+ kan vittna om. Av dem skaffade jag också brev+ till bröderna i Damaskus, och jag gav mig av för att föra också dem som befann sig där bundna till Jerusalem, så att de kunde straffas.

6 Men när jag var på väg och närmade mig Damaskus, hände det ungefär vid middagstiden att ett starkt ljussken från himlen plötsligt strålade runt omkring mig,+ 7 och jag föll till marken och hörde en röst säga till mig: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig?’+ 8 Jag svarade: ’Vem är du, Herre?’ Och han sade till mig: ’Jag är Jesus, nasarén, som du förföljer.’+ 9 Och männen som var tillsammans med mig+ såg visserligen ljuset men hörde inte* rösten av den som talade till mig.+ 10 Då sade jag: ’Vad skall* jag göra,+ Herre?’ Herren sade till mig: ’Stig upp, gå in i Damaskus, och där skall man tala om för dig allting som är bestämt för dig att göra.’+ 11 Men eftersom jag inte kunde se något på grund av ljusskenets härlighet, kom jag in i Damaskus ledd vid handen av mina följeslagare.+

12 Men Ananịas, en man som var gudfruktig i överensstämmelse med lagen, väl omtalad+ av alla de judar som bodde där, 13 kom till mig, och han ställde sig vid min sida och sade till mig: ’Saul, broder, du får synen tillbaka!’*+ Och jag såg upp på honom i samma stund. 14 Han sade: ’Våra förfäders Gud+ har utvalt dig+ till att lära känna hans vilja och till att se+ den Rättfärdige+ och höra rösten från hans mun,+ 15 därför att du skall vara ett vittne för honom inför alla människor om det som du har sett och hört.+ 16 Och nu, varför dröjer du? Stig upp, bli döpt+ och tvätta+ bort dina synder genom att* anropa hans namn.’+

17 Men när jag hade kommit tillbaka till Jerusalem+ och höll på att be i templet, föll jag i trance*+ 18 och såg honom som sade till mig: ’Skynda dig och lämna fort Jerusalem, för de kommer inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig.’+ 19 Och jag sade: ’Herre, de vet själva mycket väl att jag i den ena synagogan efter den andra brukade fängsla+ och prygla dem som trodde på dig;+ 20 och när ditt vittne Stefanus blod+ utgöts, stod också jag själv bredvid och gav mitt bifall+ och vaktade ytterkläderna åt dem som dödade honom.’ 21 Och ändå sade han till mig: ’Gå du bara, eftersom jag skall sända dig till nationer långt borta.’”+

22 Nu hade de hört på honom ända till detta ord, och de höjde sina röster och sade: ”Bort från jorden med en sådan; han borde ju inte få leva!”+ 23 Och eftersom de ropade högljutt och slängde sina ytterkläder hit och dit och kastade damm upp i luften,+ 24 gav militärbefälhavaren* order om att man skulle föra honom in i förläggningen och sade till att man skulle förhöra honom under gisselslag, för att han exakt skulle få veta av vilken orsak de skränade+ mot honom på det sättet. 25 Men när de hade sträckt ut Paulus till gisslingen,* sade han till den officer* som stod där: ”Är det tillåtet att gissla en människa som är romare+ och som inte är dömd?” 26 När nu officeren hörde detta, gick han till militärbefälhavaren och avgav rapport och sade: ”Vad är det du tänker göra? Den här människan är ju romare.” 27 Då gick militärbefälhavaren fram och sade till honom: ”Säg mig: Är du romare?”+ Han sade: ”Ja.” 28 Militärbefälhavaren svarade då: ”Jag har köpt den medborgarrätten* för en stor summa pengar.” Paulus sade: ”Men jag är till och med född+ med den.”

29 De män som stod i begrepp att förhöra honom under tortyr drog sig därför genast bort från honom; och militärbefälhavaren blev rädd när han fick klart för sig att han var romare+ och att han hade bundit honom.

30 Då han ville veta bestämt varför Paulus egentligen anklagades av judarna, lät han nästa dag lösa honom och befallde att de främsta prästerna och hela Sanhedrịn skulle samlas. Och han förde ner Paulus och ställde honom inför dem.+