Apostlagärningarna

8 Också Saul gav bifall till mordet på honom.+

På den dagen bröt stor förföljelse+ ut mot församlingen i Jerusalem; alla utom apostlarna skingrades+ över Judeens och Samariens områden. 2 Gudfruktiga män bar emellertid Stefanus till begravningen,+ och de höll en stor veklagan+ över honom. 3 Men Saul for hårt fram mot församlingen. Han trängde in i det ena huset efter det andra, släpade ut både män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse.+

4 De som hade skingrats gick emellertid igenom landet och förkunnade ordets goda nyheter.+ 5 Filippus, till exempel, gick ner till staden Samaria+ och började predika Kristus för dem. 6 Endräktigt gav då folkskarorna akt på det som sades av Filippus, medan de lyssnade och iakttog de tecken som han utförde. 7 Det var nämligen många som hade orena andar,+ och dessa ropade med hög röst och for ut. Och många förlamade+ och ofärdiga blev botade. 8 Så blev det stor glädje i den staden.+

9 Nu fanns det i staden en man vid namn Simon, som förut hade utövat magiska konster+ och förundrat folket i Samarien och sagt sig vara något stort.+ 10 Och alla, från den minste till den störste, gav akt på honom och sade: ”Den här mannen är Guds kraft, som kan kallas Den stora kraften.” 11 De gav alltså akt på honom, därför att han under rätt lång tid hade förundrat dem genom sina magiska konster. 12 Men när de nu trodde på Filippus, som förkunnade de goda nyheterna om Guds kungarike+ och om Jesu Kristi namn, lät de döpa sig, både män och kvinnor.+ 13 Simon själv kom också till tro, och sedan han hade blivit döpt, höll han sig hela tiden till Filippus;+ och han blev förundrad då han fick se tecken och stora kraftgärningar ske.

14 När apostlarna i Jerusalem hörde att Samarien hade tagit emot Guds ord,+ sände de i väg Petrus och Johannes till dem; 15 och dessa gick ner och bad för dem att de skulle få helig ande.+ 16 Ty den hade ännu inte fallit på någon enda av dem, utan de hade endast blivit döpta i Herren Jesu namn.+ 17 Sedan lade de sina händer på dem,+ och de fick helig ande.

18 När nu Simon såg att anden gavs genom apostlarnas handpåläggning, erbjöd han dem pengar+ 19 och sade: ”Ge också mig denna myndighet, så att var och en som jag lägger mina händer på får helig ande.” 20 Men Petrus sade till honom: ”Må ditt silver förgås med dig, därför att du med hjälp av pengar tänkte komma i besittning av Guds fria gåva.+ 21 Du har varken del eller lott i denna sak, för ditt hjärta är inte rätt i Guds ögon.+ 22 Ändra därför sinne i fråga om denna din ondska och frambär ödmjuk bön till Jehova,*+ så att du om möjligt kan få förlåtelse för ditt hjärtas påfund; 23 för jag ser att du är en* bitter galla+ och en orättfärdighetens boja.”+ 24 Till svar sade Simon: ”Ni män, frambär ödmjuk bön till Jehova* för mig,+ så att inget av det som ni har sagt kommer över mig.”

25 När de nu hade vittnat grundligt och talat Jehovas* ord, vände de tillbaka till Jerusalem, och de förkunnade då de goda nyheterna för många av samariernas byar.+

26 Men Jehovas* ängel+ talade till Filippus och sade: ”Bryt upp och gå söderut till den väg som leder från Jerusalem ner till Gaza.” (Detta är en ödslig väg.) 27 Då bröt han upp och gick, och se, en etiopisk+ eunuck,+ en makthavare under Kạndake, etiopiernas drottning, som var satt över allt dyrbart hon hade. Han hade farit till Jerusalem för att tillbe,+ 28 men han var nu på väg tillbaka och satt i sin vagn och högläste profeten Jesaja.+ 29 Då sade anden+ till Filippus: ”Gå fram och håll dig tätt intill denna vagn.” 30 Filippus sprang då vid sidan och hörde honom högläsa profeten Jesaja, och han sade: ”Förstår du verkligen vad du läser?” 31 Han sade: ”Hur skulle jag väl någonsin kunna det utan att någon vägleder mig?” Och han bönföll Filippus om att stiga upp och sätta sig hos honom. 32 Men det ställe i Skriften som han var i färd med att högläsa var detta: ”Som ett får blev han förd till slaktningen, och som ett lamm som är stumt inför den som klipper det, så öppnar han inte sin mun.+ 33 Under hans förödmjukelse togs domen bort från honom.+ Vem skall beskriva detaljerna i fråga om hans härkomst?* Ty hans liv tas bort från jorden.”+

34 Detta fick eunucken att säga till Filippus: ”Jag ber dig, om vem säger profeten detta? Om sig själv eller om någon annan?” 35 Filippus öppnade sin mun,+ och sedan han börjat med detta skriftställe,+ förkunnade han för honom de goda nyheterna om Jesus. 36 När de nu färdades vägen fram, kom de till ett ställe med vatten, och eunucken sade: ”Titta! Här finns vatten. Vad hindrar att jag blir döpt?”+ 37* –––– 38 Därmed befallde han att vagnen skulle stanna, och de steg båda ner i vattnet, både Filippus och eunucken; och han döpte honom. 39 När de hade stigit upp ur vattnet, förde Jehovas* ande snabbt bort+ Filippus, och eunucken såg honom inte mer, för han fortsatte sin resa, fylld av glädje. 40 Men Filippus befanns vara i Ashdod,* och han gick igenom distriktet och fortsatte att förkunna+ de goda nyheterna för alla städerna tills han kom till Caesarẹa.+