Job
32 Då upphörde de tre männen att svara Job, eftersom han var rättfärdig i sina egna* ögon.+ 2 Men vreden flammade upp hos Ẹlihu,* busiten+ Bạrakels son, av Rams släkt. Hans vrede flammade mot Job, som förklarade sin egen själ rättfärdig i stället för Gud.*+ 3 Hans vrede flammade också mot hans tre vänner, därför att de inte hade funnit något svar, utan förklarade Gud* skyldig.+ 4 Och Ẹlihu hade väntat med att tala till Job, därför att de andra var äldre till åren än han.+ 5 Men då Ẹlihu såg att det inte var något svar i de tre männens mun,+ flammade hans vrede alltmer. 6 Och Ẹlihu, busiten Bạrakels son, tog till orda och sade:
”Jag är ung till åren,
och ni är ålderstigna.+
Därför höll jag mig tillbaka* och var rädd
för att göra min kunskap känd för er.
8 Sannerligen, det är anden i dödliga människor
och den Allsmäktiges andedräkt som ger dem förstånd.+
9 Det är inte bara de som är rika på dagar som är visa,+
inte bara de gamla som förstår vad som är rätt.+
10 Därför sade jag: ’Hör på mig.
Också jag kommer att göra min kunskap känd.’
11 Se! Jag har väntat på era ord,
jag har lyssnat till era slutledningar,+
till dess ni kom fram till vad ni ville säga.
12 Jag gav noga akt på er,
men se, det var ingen som tillrättavisade Job,
ingen av er som svarade på det han sade.
13 Så säg nu inte: ’Vi har funnit vishet;+
det är Gud* som driver bort honom, inte människor.’
14 Eftersom han inte har riktat sina ord mot mig
skall jag inte svara honom med det ni har sagt.
15 De har blivit förfärade, de svarar inte mer,
orden har vikit bort från dem.
16 Jag har väntat, men de talar inte,
de står stilla, de svarar inte mer.
17 Också jag vill komma med ett svar,
också jag vill göra min kunskap känd.
18 Ty jag är uppfylld av ord,