Apostlagärningarna
7 Då frågade översteprästen: ”Stämmer det de säger?” 2 Stefanus svarade: ”Bröder och fäder, lyssna på mig. Den store Guden visade sig för vår förfader Abraham när han var i Mesopotamien, innan han bosatte sig i Haran,+ 3 och Gud sa till honom: ’Lämna ditt land och dina släktingar och gå till det land som jag ska visa dig.’+ 4 Då lämnade han kaldéernas land och bosatte sig i Haran. Och när hans far hade dött+ fick Gud honom att bosätta sig här, i landet som ni bor i.+ 5 Ändå gav Gud inte Abraham något landområde, nej inte ens en liten jordlott.* Men han lovade att ge hela landet åt honom och hans avkomlingar,+ trots att han var barnlös då. 6 Och Gud sa till honom att hans avkomlingar skulle vara utlänningar i ett land som inte var deras och att folket där skulle göra dem till slavar och förtrycka dem* i 400 år.+ 7 ’Jag ska straffa den nation som gör dem till slavar’,+ sa Gud, ’och sedan ska de dra ut och tillbe mig* på den här platsen.’+
8 Gud gav också Abraham ett omskärelseförbund,*+ och han blev far till Isak+ och omskar honom på åttonde dagen.+ Isak blev far till* Jakob och Jakob till de 12 stamfäderna.* 9 Stamfäderna blev avundsjuka på Josef+ och sålde honom till Egypten,+ men Gud var med honom+ 10 och räddade honom ur alla hans svårigheter. Han gav honom vishet och gjorde så att han blev omtyckt av farao, Egyptens kung. Och farao gav honom makt över Egypten och hela sitt hus.+ 11 Sedan blev det svält i hela Egypten och Kanaan, ja, det var en mycket svår tid, och våra förfäder hade inget att äta.+ 12 Men Jakob hörde att det fanns livsmedelsförråd* i Egypten, och han skickade i väg våra förfäder en första gång.+ 13 Den andra gången avslöjade Josef för sina bröder vem han var, och farao fick höra talas om Josefs familj.+ 14 Så Josef sände bud efter sin far Jakob och alla sina släktingar,+ sammanlagt 75 personer.+ 15 Jakob gav sig alltså i väg till Egypten,+ och där dog både han+ och våra förfäder.+ 16 De fördes till Sikem, och där lade man dem i graven som Abraham hade köpt av Hamors söner i Sikem för ett belopp i silver.+
17 Tiden närmade sig för att Guds löfte till Abraham skulle uppfyllas, och israeliterna blev allt fler och växte till ett stort folk i Egypten. 18 Så småningom fick Egypten en ny kung, en som inte kände till Josef.+ 19 Han smidde onda planer mot vårt folk och tvingade våra förfäder att sätta ut* sina nyfödda barn så att de skulle dö.+ 20 Vid den tiden föddes Mose, och han var ett ovanligt vackert barn.* Och hans föräldrar skötte om honom i tre månader.+ 21 Men när han sattes ut*+ tog faraos dotter upp honom och fostrade honom som sin egen son.+ 22 Mose blev alltså grundligt insatt i egyptiernas visdom. Och han var kraftfull i både ord och handling.+
23 När han var 40 år bestämde han sig för att besöka sina bröder, israeliterna.*+ 24 Då fick han se en av dem bli orättvist behandlad av en egyptier, och han försvarade honom och hämnades genom att slå ihjäl egyptiern. 25 Han trodde att hans landsmän skulle förstå att Gud tänkte använda honom för att rädda dem, men det gjorde de inte. 26 Nästa dag kom han dit när två av dem slogs, och han försökte lugna ner dem. Han sa: ’Män, ni är bröder. Varför gör ni varandra illa?’ 27 Men den som slog sin landsman knuffade undan Mose och sa: ’Vem har gjort dig till ledare och domare över oss? 28 Tänker du döda mig precis som du dödade egyptiern i går?’ 29 När Mose hörde det flydde han och kom till Midjan. Där levde han som utlänning och fick två söner.+
30 När det hade gått 40 år visade sig en ängel för honom i vildmarken vid berget Sinai, i en brinnande törnbuske.+ 31 Mose blev helt förbluffad över det han såg. När han gick närmare för att se efter hörde han Jehovas* röst: 32 ’Jag är dina förfäders Gud, Abrahams och Isaks och Jakobs Gud.’+ Då började Mose darra av skräck och vågade inte gå närmare och titta. 33 Jehova* sa till honom: ’Ta av dig sandalerna, för marken du står på är helig. 34 Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört dem sucka och stöna,+ och jag har kommit ner för att rädda dem. Så nu sänder jag dig till Egypten.’ 35 Den Mose som de hade avvisat med orden: ’Vem har gjort dig till ledare och domare?’,+ honom sände Gud+ som både ledare och befriare genom ängeln som visade sig för honom i törnbusken. 36 Det var han som förde dem ut ur Egypten+ och gjorde underverk* och tecken i Egypten+ och vid Röda havet+ och under 40 års tid i vildmarken.+
37 Det var Mose som sa till israeliterna: ’Gud ska ge er en profet som är lik mig, en av era egna bröder.’+ 38 Och det var Mose som var bland Israels folk i vildmarken. Han var där tillsammans med ängeln+ som talade till honom+ på berget Sinai och våra förfäder, och han tog emot levande heliga budskap som han skulle förmedla till oss.+ 39 Men våra förfäder vägrade lyda honom. De avvisade honom,+ och i sitt hjärta återvände de till Egypten.+ 40 De sa till Aron: ’Gör gudar åt oss som kan leda oss. För vi vet inte vad som har hänt med den där Mose, som förde oss ut ur Egypten.’+ 41 Då gjorde de en kalv och offrade till denna avgud och hade en fest för att fira det som de hade tillverkat med sina händer.+ 42 Då vände sig Gud bort från dem och lät dem dyrka* himlens här,*+ precis som det står skrivet i profeternas bok: ’Det var väl inte åt mig som ni frambar offergåvor och slaktoffer i 40 år i vildmarken, ni av Israels folk? 43 Nej, det var Moloks+ tält och guden Refans stjärna som ni bar med er, de avgudar som ni tillverkade och tillbad. Därför ska jag föra bort er, längre bort än till Babylon.’+
44 I vildmarken hade våra förfäder Vittnesbördets tält. Gud hade gett Mose befallning om att uppföra det enligt det mönster han hade visat honom.+ 45 Sedan tog deras barn* över tältet, och under Josuas ledning tog de med det in i det land som tillhörde nationerna+ som Gud drev undan för dem.+ Där var det kvar till Davids tid. 46 David var omtyckt av Jakobs Gud och bad att få bygga ett hus* åt honom,+ 47 men det var Salomo som fick bygga det.+ 48 Den Högste bor dock inte i hus som människor byggt.+ Som profeten säger: 49 ’Himlen är min tron,+ och jorden är min fotpall.+ Vad är det för hus ni kan bygga åt mig, säger Jehova,* eller var är platsen där jag kan vila? 50 Är det inte jag som har skapat allt detta?’+
51 Ni är omedgörliga och stänger era hjärtan och sluter era öron.* Ni motarbetar alltid den heliga anden. Ni gör precis som era förfäder.+ 52 Finns det någon profet som era förfäder inte har förföljt?+ Nej, de dödade dem som förutsade att den rättfärdige skulle komma,+ och honom har ni nu förrått och mördat,+ 53 ni som tog emot lagen genom änglar+ men ändå inte har hållit den.”
54 När de hörde detta blev de ursinniga och började koka av ilska.* 55 Men Stefanus, som var fylld av helig ande, vände blicken mot himlen och fick se Guds storhet och Jesus som stod på Guds högra sida.+ 56 Han sa: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen+ stå på Guds högra sida.”+ 57 Då skrek de för full hals och höll för öronen, och alla rusade mot honom. 58 De släpade ut honom utanför staden och började stena honom.+ Vittnena+ som hade anklagat honom lade sina mantlar vid fötterna på en ung man som hette Saul.+ 59 Medan de stenade Stefanus vädjade han: ”Herre Jesus, ta emot min ande.”* 60 Sedan föll han på knä och ropade med hög röst: ”Jehova,* ställ dem inte till svars för den här synden!”+ Och när han hade sagt det somnade han in i döden.