ROMARNA
Studienoter – kapitel 3
blev de anförtrodda: Dvs. judarna. (Se Ordförklaringar under ”Jude”.) Mose skrev i 5Mo 29:29: ”Det som har uppenbarats tillhör oss [israeliterna] och våra avkomlingar för evigt.” I Ps 147:19, 20 sägs det att Gud ”förkunnar sitt ord för ... Israel”, något som ”han inte gjort för någon annan nation”. Jesus anspelade på att judarna hade blivit anförtrodda Guds budskap om räddning och den sanna tillbedjan när han sa: ”Räddningen börjar med judarna.” (Joh 4:22; se studienot.) Paulus bekräftar här att Jehova hade anförtrott uppgiften att skriva ner den hebreisk-arameiska delen av de inspirerade Skrifterna åt judarna. Böckerna i de kristna grekiska skrifterna skrevs också ner av judar, judar som hade blivit lärjungar till Jesus. Så judarna var beskyddare av kunskapen i Skriften, och de ansvarade för att skriva ner alla böcker i Bibelns kanon. (Se studienoter till Lu Titel och 24:44.)
heliga uttalanden: Det här uttrycket är en återgivning av pluralformen av det grekiska ordet lọgion (”kort [litet] ord”), en diminutivform av lọgos (”ord”). Ordet lọgion förekommer bara fyra gånger i de kristna grekiska skrifterna. Ursprungligen syftade det bara på ett kort heligt uttalande, men med tiden kom det att beteckna alla slags uttalanden från Gud. Paulus syftar här på de hebreiska skrifterna som helhet och tydligtvis även på de delar av de kristna grekiska skrifterna som fanns vid den tiden. Judarna hade blivit anförtrodda uppgiften att skriva ner de inspirerade skrifterna, och ”de vägleddes av helig ande”. (2Pe 1:20, 21) I Septuaginta används ofta ordet lọgion för att återge hebreiska uttryck som syftar på uttalanden från Gud, till exempel i Ps 12:6 (11:7 [6], LXX): ”Jehovas ord är rena.”
Absolut inte!: Det här är en återgivning av en grekisk fras som Paulus använder tio gånger i sitt brev till romarna. Det återges också ”Verkligen inte!”, ”Inte alls!” (Rom 3:4, 6, 31; 6:2, 15; 7:7, 13; 9:14; 11:1, 11) En mer ordagrann återgivning skulle vara ”Aldrig må det ske (hända)”. Det är ett eftertryckligt sätt att svara nekande på frågor som ofta är retoriska. Det uttrycker stark motvilja mot den tanke som nämnts, som om man skulle säga: ”Bort med den tanken!”
Gud är pålitlig: Paulus utrop ”Absolut inte!” i början av versen är ett svar på den fråga han väckte i föregående vers: ”Några av dem har visat brist på tro. Betyder det att Gud inte kommer att hålla sitt ord?” De flesta judar på den tiden visade att de saknade tro, särskilt genom att de förkastade profetiorna i de hebreiska skrifterna som pekade på Jesus som Messias. (Rom 3:21) De var det folk som Gud hade anförtrott dessa ”heliga uttalanden” (Rom 3:2), men genom att inta den här ståndpunkten fick de det att verka som om Jehova inte hade hållit sina löften. Men Jehova hade troget uppfyllt alla dessa uttalanden genom Kristus. För att slå fast Guds pålitlighet citerade Paulus kung Davids ord som de återges i Septuaginta: ”Så att det står klart att dina [dvs. Guds] ord är rättfärdiga.” (Ps 51:4 [50:6, LXX]) I den versen bekände David sin synd och erkände att Gud är pålitlig och rättfärdig. Han försökte inte rättfärdiga sig själv och kasta någon skugga på Gud. Paulus använde Davids ord för att visa att Gud alltid är lojal och pålitlig, oavsett vilka eller hur många som hävdar motsatsen.
under syndens inflytande: Den grekiska prepositionen hypọ, ”under”, förmedlar här tanken på att vara under inflytande av någon eller något. I Bibeln blir synden personifierad som en tyrannisk herre som håller människor i slaveri. (Joh 8:34; Rom 6:16–20; 7:14) Paulus uttrycker sig på ett liknande sätt när han säger att synden härskar ”som kung”. (Rom 5:21)
syndens: Det vanligaste grekiska ordet för ”synd” i Bibeln är hamartịa. Det här är första gången detta ord förekommer i Romarbrevet. Det besläktade verbet, hamartạnō, betyder ordagrant ”missa” eller ”förfela”, dvs. inte träffa eller uppnå ett mål. Grekiska skribenter använde ofta ordet hamartạnō om spjutkastare som träffade vid sidan om målet. De motsvarande hebreiska orden chattạ’th, ”synd”, och chatạ’, ”synda”, förmedlar en liknande tanke. I Dom 20:16 används ordet chatạ’ tillsammans med en negation för att beskriva några benjaminiter som ”kunde slunga en sten mot ett hårstrå utan att missa”. Både de hebreiska och de grekiska orden kunde också syfta på att missa eller misslyckas med att uppnå moraliska eller intellektuella mål, alltså inte bara bokstavliga. Men i Bibeln används dessa termer huvudsakligen om människors synd, dvs. att de misslyckas att leva eller handla i enlighet med de moralnormer som Skaparen har ställt upp. (1Mo 39:9; 1Sa 7:6; Ps 51:4; Dan 9:8; Lu 15:18; Rom 2:12; 5:12) I Septuaginta används ofta verbet hamartạnō för att återge det hebreiska verbet chatạ’. (Se studienot till Rom 3:23.)
För Skriften säger: I vers 10 till 18 använder Paulus flera citat från de hebreiska skrifterna för att visa ”att både judar och greker är under syndens inflytande”. (Rom 3:9) I vers 10 till 12 är citaten hämtade från Ps 14:1–3 och Ps 53:1–3; i Rom 3:13 från Ps 5:9 och Ps 140:3; i Rom 3:14 från Ps 10:7; i Rom 3:15–17 från Ord 1:16 och Jes 59:7, 8; i Rom 3:18 från Ps 36:1. (Se studienot till Rom 1:17.)
lagen: Se studienot till Rom 2:12.
ingen: Ordagrant ”inget kött”. Det grekiska ordet sarx används här för att beteckna en människa, en varelse av kött och blod. (Se studienoter till Joh 3:6; 17:2.)
Alla har ju syndat: Paulus lyfter fram samma tanke i Rom 3:9, 12; 5:12. Det grekiska ord som återgetts med saknar kan också återges med uttrycket ”når inte upp till”. Gud skapade människorna till sin ”avbild” och gav dem förmågan att återspegla hans personlighet och egenskaper. (1Mo 1:26, 27) Men när de första människorna, Adam och Eva, överträdde Guds befallning (1Mo 2:15–17; 3:1–6) kunde de inte längre fullt ut återspegla Guds härlighet, däribland hans underbara egenskaper. Eftersom alla Adams avkomlingar har ärvt synden och som en följd av det, döden, kan ingen medlem av den mänskliga familjen på rätt sätt återspegla Guds upphöjda egenskaper.
blir förklarad rättfärdig: Det grekiska verbet dikaiọō och de besläktade substantiven dikaiōma och dikaiōsis, som traditionellt återges med att ”rättfärdiga” och ”rättfärdiggörelse”, innehåller i de kristna grekiska skrifterna grundtanken på att rentvå från anklagelse, betrakta som oskyldig och således behandla och betrakta som rättfärdig. Aposteln Paulus skrev att den som har dött har blivit ”frikänd [en form av dikaiọō] från sin synd”, eftersom han i och med sin död har betalat straffet för synd. (Rom 6:7, 23) Dessa grekiska ord används även i en särskild betydelse i Bibeln, nämligen om att Gud kan betrakta ofullkomliga människor som utövar tro som fria från skuld. (Apg 13:38, 39; Rom 8:33)
för att Kristus Jesus har betalat en lösen som befriar oss: Eller ”med hjälp av friköpandet (återlösningen) som är i (genom) Kristus Jesus”. Det grekiska ordet apolỵtrōsis är besläktat med flera andra ord som är kopplade till lösenanordningen. (Se studienot till Mt 20:28.)
ett försoningsoffer: Det grekiska ordet hilastẹ̄rion, som återgetts med ”ett försoningsoffer”, och det besläktade ordet hilasmọs, som förekommer i 1Jo 2:2 och 4:10, kan beteckna något som blidkar. I Bibeln används dessa ord om att återställa goda relationer mellan Gud och människor. När Adam skapades som en jordisk ”son till Gud” hade han ett fridfullt förhållande till sin Skapare. (Lu 3:38) Men när Adam överträdde Guds befallning och syndade förlorade han sitt goda förhållande till Gud och sitt fullkomliga människoliv. Han sålde också sina avkomlingar till slaveri under synd och död. (Rom 5:12) Guds fullkomliga rättvisa krävde lika för lika för att människorna skulle kunna få ett gott förhållande till Gud igen. (2Mo 21:23–25; 5Mo 19:21) Det offer Jesus frambar, sitt fullkomliga människoliv, blidkade eller tillfredsställde Jehovas krav på rättvisa. Det utgjorde en rättfärdig och rättvis grund för att förlåta synd. Tack vare detta offer kunde det sägas att Gud är ”rättvis när han förklarar den [från födseln syndfulla] människa rättfärdig som tror på Jesus”. (Rom 3:26) Jesus offer gjorde det möjligt för människor att uppnå ett gott förhållande till Jehova. (Ef 1:7) I Heb 9:4, 5 används det grekiska ordet hilastẹ̄rion om locket på den kista som kallades ”förbundsarken”. Där återges det med ”försoningslocket”, eller som det står i fotnoten: ”försoningsplatsen”.
resonlighet: Eller ”tolerans”, ”fördragsamhet”. (Se studienot till Rom 2:4.)
förlät synder som begicks i det flydda: Jehova började förlåta synder redan innan Jesus hade framburit lösenoffret för att friköpa Adams avkomlingar från ofullkomlighet, synd och död. Detta blev möjligt från det ögonblick då Jehova började uppenbara sin avsikt att tillhandahålla en ”avkomma” som skulle rädda alla människor med tro. (1Mo 3:15; 22:18; Jes 53:5, 6, 10–12; Mt 20:28; Gal 3:19) I Guds ögon var lösen redan så gott som betald. Han hade fullständig tilltro till att hans son skulle vara villig att tillhandahålla offret. (Ps 40:6–8; Heb 10:7–10) Ingenting kan hindra den allsmäktige Guden från att genomföra det han bestämt. (4Mo 23:19; Jes 46:10; Tit 1:2) Gud kunde alltså förlåta ångerfulla syndare samtidigt som han höll fast vid sin rättvisa. (5Mo 32:4; Ps 32:1, 2, 5; Jes 1:18) Han kunde också förklara trogna människor rättfärdiga i relativ bemärkelse utan att göra avkall på sina egna normer för rättfärdighet. (1Mo 15:1, 6; Hes 14:14; Mt 23:35; Jak 2:23–25) När Jesus var här på jorden som Guds representant hade han på liknande sätt myndighet att förlåta synder innan lösensumman var betald. Han kunde använda värdet av sitt framtida offer till nytta för människor med tro. (Mt 9:2–6; Lu 7:36–50; Heb 2:9; se Ordförklaringar under ”Lösen, friköpande”, ”Rättfärdighet”.)