”Ditt ord är sanning”

Vems ordspråk är de?

VEM uttalade de ordspråk som finns i Ordspråksboken? I omkring tre tusen år har man allmänt godtagit bibelns svar på den frågan.

I Ordspråksboken 1:1 läser vi till exempel: ”Detta är Salomos ordspråk, Davids sons, Israels konungs.” I Ordspråksboken 10:1 finner vi återigen denna överskrift: ”Detta är Salomos ordspråk.” Och i Ordspråksboken 25:1 står det: ”Dessa ordspråk äro ock av Salomo; och Hiskias, Juda konungs, män hava gjort detta utdrag.” Vidare heter det i Ordspråksboken 30:1: ”Detta är Agurs, Jakes sons, ord”, och kapitel 31 börjar: ”Detta är konung Lemuels ord, vad hans moder sade, när hon förmanade honom.”

Ordspråksboken kan därför sägas ha fem ”namnrubriker”, som visar vilka författarna är. Att de två sista kapitlen inte tillskrivs Salomo utan andra personer och att Lemuel dessutom hänvisar till sin moder är ett mycket kraftigt bevis för att ordspråken i kapitlen Ords. 1—29 inte tillskrevs Salomo bara därför att han hade namn om sig att vara så vis, vilket somliga vill göra gällande. Dessa ordspråk hörde utan tvivel till de tre tusen som han sägs ha diktat. Det är inte bara bibeln som tillskriver Salomo dessa ordspråk. Traditionen har gjort det tiderna igenom. — 1 Kon. 4:29—34.

Men nutida religiösa kritiker förkastar i stort sett alla sådana vittnesbörd och förnuftsskäl. New Catholic Encyclopedia (1967) säger att ”eftersom Salomo hade rykte om sig att vara en vis man”, kom sådana böcker som Ordspråksboken ”att pseudonymt” — dvs. under falskt, diktat författarnamn — ”tillskrivas honom, fastän de sammanställts av stoff som ursprungligen var anonymt”. Och ett känt protestantiskt verk, The Interpreter’s Dictionary of the Bible (1962), säger att ”det är tvivelaktigt om något av ordspråken går tillbaka ända till Salomos tid”.

Varför vill många nutida religiösa auktoriteter inte erkänna att konung Salomo har författat de ordspråk som finns i kapitlen 1—29 i Ordspråksboken? Kan det vara så att de är vilseledda därför att de saknar tro? Är de förblindade därför att de inte vill tro? De skäl de anför är långt ifrån övertygande. — 2 Kor. 4:4; 2 Tess. 3:2.

Harper’s Bible Dictionary (1957) kommer med den kritiska anmärkningen att ”det förklenande sätt varpå härskarna omtalas hör inte samman med den salomoniska eran ... utan med en senare period. (Ords. 16:14; 19:12; 20:2; 25:3)” Men talar dessa texter verkligen nedsättande om härskarna eller konungarna? Inte alls! De understryker helt enkelt att man skall hysa vördnad för konungen. Den text som kraftigast betonar detta lyder: ”Såsom ett ungt lejons rytande är den skräck en konung ingiver; den som ådrager sig hans vrede har förverkat sitt liv.” — Ords. 20:2.

Ja, snarare än att nedvärdera härskare eller konungar upphöjer sådana texter i själva verket dem, eftersom konungarna skulle fruktas på grund av den makt de hade, på samma sätt som det är vist att frukta Gud. (Ords. 9:10) Detta bestyrks av Ordspråksboken 24:21, som lyder: ”Min son, frukta HERREN och konungen.” Det som hände med Jerobeam är ett belysande exempel. Han kom i onåd hos konungen, ja, hos ingen mindre än konung Salomo själv, och måste fly för sitt liv. — 1 Kon. 11:26, 40.

Ordspråksboken talar sannerligen inte nedsättande om konungar och härskare. Tvärtom innehåller den många ordspråk som yttrar sig mycket fördelaktigt om dem. Det heter till exempel: ”Mildhet och trofasthet äro en konungs vakt; genom mildhet stöder han sin tron.” ”Den som älskar hjärtats renhet, den vilkens läppar tala ljuvligt, hans vän är konungen.” (Ords. 20:28; 22:11) Man kan mycket väl fråga sig: Om någon skall försöka bevisa att Ordspråksboken inte härrör från Salomos tid, är det då ärligt att åberopa sådana texter som talar om konungens vrede och ignorera texter som talar om konungens nåd och mildhet, texter som dessutom är långt fler till antalet? — Ords. 16:10; 20:8, 26; 29:4, 14.

Ett annat argument som framförts av kritiker går ut på att eftersom Ordspråksboken antyder att ”engifte var den dominerande samlevnadsformen på den tiden”, så måste boken ha kommit till vid en senare tidpunkt. Men bara den omständigheten att den mosaiska lagen tillät månggifte behöver väl inte betyda att detta var den dominerande samlevnadsformen på Salomos tid!

Vidare menar man att eftersom det förekommer arameiska ord och uttryck i Ordspråksboken, måste den härröra från en senare tidpunkt. Men konung Salomo kan mycket väl ha varit förtrogen med arameiska uttryck. Han drev handel med de kringliggande länderna, och han hade också många utländska hustrur. Dessutom var arameiskan det språk som talades i Syrien, som var en del av hans rike.

Man påstår också att Ordspråksboken måste ha tillkommit vid en senare tidpunkt, eftersom den innehåller en alfabetisk dikt, i Ordspråksboken 31:10—31, vars stil man menar är ”en relativt sen hebreisk form”. Men så är det inte. Flera av de psalmer som skrevs av konung David, konung Salomos fader, var akrostiska eller alfabetiska dikter, till exempel Psalmerna 9, 10, 25, 34, 37 och 145.

Nutida kritiker vill också gärna peka på likheten mellan några av ordspråken i Ordspråksboken och vissa hedniska ordspråk. Men det som väger tyngre för kristna bibelforskare är att de kristna grekiska skrifterna innehåller många direkta såväl som indirekta citat från Ordspråksboken.a Ett annat anmärkningsvärt förhållande är att Skaparen omtalas som ”Gud” endast sju eller åtta gånger, men som ”Jehova” (NW; ”HERREN” i 1917 års sv. övers.) minst sjuttiofem gånger, vilket vi kan finna exempel på i nästan varje kapitel. Ett sådant råd som detta: ”Jehovas namn är ett starkt torn. Dit in skyndar den rättfärdige och får beskydd”, är sannerligen inte av hedniskt ursprung. — Ords. 18:10, NW.

Att Ordspråksboken lägger sådan vikt vid det symboliska hjärtat kan också anföras som bevis på bokens gudomliga ursprung. Hjärtat, från det hebreiska ordet lebh, nämns oftare i Ordspråksboken än i någon annan bibelbok, med undantag av Psaltaren, som är fyra gånger så lång. Bland de många slående uttryck som finns i denna bok är ”sakna hjärta” (NW; 1917 års sv. övers. återger uttrycket med ”utan förstånd”, ”oförståndige” osv.). Uttrycket förekommer elva gånger i Ordspråksboken, från Ord 6:32 till Ord 24:30, men inte i någon annan bibelbok. Ja, ”framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet”. (Ords. 4:23) Att boken vidare lägger sådan vikt vid Jehovas fruktan, som omtalas omkring femton gånger, vittnar också om dess gudomliga ursprung.

Det bevismaterial som finns i Ordspråksboken och som bibeln själv lägger fram för oss är sannerligen betydande och övertygande. Det finns ingen anledning att betvivla Ordspråksbokens eget vittnesbörd om vem som författat ordspråken i den.

[Fotnoter]