”Ditt ord är sanning”
Är det en grammatisk fråga eller en uttolkningsfråga?
VID översättning av ”Nya testamentet” från originalspråket, grekiskan, till moderna språk förekommer det att uttryck kan återges på mer än ett sätt. Hur kan man avgöra om lydelsen av en översättning är korrekt? I tveksamma fall får tydligen något annat än den grekiska grammatiken bli avgörande för vilken ordvändning den moderne översättaren skall välja för att återge originalspråkets uttryck.
Ett exempel på en omdiskuterad bibeltext är Johannes 1:1. Den lyder enligt 1917 års svenska översättning: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.” Men Nya Världens översättning (1971) återger senare delen av versen ”Ordet var en gud”. Denna återgivning har rönt hård kritik från somliga, eftersom den får Ordet (Jesus i hans föremänskliga tillvaro) att framstå som en ringare gud och inte som Gud den Allsmäktige själv. Dessa kritiker hänvisar till den grekiska grammatiken i sina försök att avfärda den senare lydelsen.
En teolog säger så här om behandlingen av denna vers i Nya Världens översättning: ”Den överser helt med en grundregel i grekiska grammatiken som framtvingar lydelsen ’... och Ordet var Gud’.” En annan kommenterar översättningen ”en gud” med att säga att den är ”vilseledande och utan stöd i någon som helst god utläggning av grekiskan ... förkastad av alla erkända forskare i grekiska språket”. Ännu en annan anmärker att den avslöjar ”okunnighet i grekisk grammatik”. — Kursiverat av oss.
För att få stöd för så hårda angrepp hänvisar man ibland till en regel i den grekiska grammatiken som utformats av E. C. Colwell. Bevisar verkligen denna regel att deras uppfattning är den rätta? Undersök vad Colwell själv egentligen har sagt.
År 1933 publicerade han i Journal of Biblical Literature en artikel med rubriken ”En bestämd regel för bruket av artikeln i Nya testamentet på grekiska”. Mot slutet av redogörelsen tar han upp Johannes 1:1 till behandling. Återgiven ord för ord på svenska skulle den senare delen av versen lyda: ”OCH GUD VAR ORDET.” Lägg märke till ”ORDET” i bestämd form. I grekiskan förekommer alltså artikeln framför ”ORD”, medan ”GUD” står utan artikel. Colwells regel angående översättning av grekiskan säger: ”En bestämd form i nominativ i predikativ ställning [t. ex. ”GUD” i Johannes 1:1] har artikel när den kommer efter verbet; den står utan artikel när den kommer före verbet.” Med andra ord: om detta var en regel utan undantag skulle artikeln före ”GUD” i Johannes 1:1 vara underförstådd i originalspråket, och detta borde komma fram i översättningar till moderna språk.
Colwells regel tycks gälla på vissa ställen i den grekiska bibeln. Han medgav dock själv att det finns undantag från regeln, att den inte är oinskränkt. (Se till exempel Lukas 20:33 och 1 Korintierna 9:1, 2 i en mellanradig översättning.) I själva verket tycks undantagen vara många. Trettio år efter det att regeln formulerades säger en grekisk grammatik att denna regel endast återger en ”allmän tendens”. Hur är det då med Johannes 1:1? Kan regeln tillämpas där?
Colwell svarar själv: ”I denna ställning i satsen har det predikativa [”GUD”] ... obestämd form endast när sammanhanget kräver det.” Lägg märke till att det inte är någon oantastlig ”regel”, utan sammanhanget är det utslagsgivande.
Trots de kraftfulla och bestämda uttalandena från vissa håll kan alltså inte Colwells regel ”framtvinga” ett enda bestämt sätt att återge Johannes 1:1, som om ett sätt skulle vara avgjort riktigare än ett annat. När det blir fråga om att översätta Johannes 1:1, är det snarare så att översättarens tolkning av de omgivande verserna, ja, av bibeln i övrigt, får bestämma ordalydelsen.
Det är därför de ovan citerade skribenterna är så dogmatiska i sina uttalanden. För dem är Jesus Gud själv. En av dem talar om ”Jesus Kristus som är i sanning Gud och i sanning människa”. En annan påstår att ”Kristus gjorde anspråk på jämlikhet med Jehova”. När det ges valfrihet, är det då inte uppenbart att de skulle vilja översätta Johannes 1:1 så att det tydligt understöder deras egen uppfattning?
En person däremot som accepterar Jesu enkla uttalande att ”Fadern är större än jag”, kan inse att Jesus inte är jämlik den allsmäktige Jehova. (Joh. 14:28) Detta utesluter ändå inte att Jesus skulle kunna kallas ”gud” enligt en innebörd av ordet. Tänk på Andra Moseboken 4:16. Säger inte Jehova där till Mose: ”Du skall vara för honom [Aron] såsom en gud”? Men detta betydde inte att Mose var Gud den Allsmäktige, eller hur? Benämningen ”gud” används till och med om djävulen, eftersom han är en mäktig varelse med herravälde över den tingens ordning som nu existerar. (2 Kor. 4:4) Förvisso kan benämningen ”en gud” gälla Jesus, som blivit upphöjd över allt annat skapat och av sin Fader blivit förunnad stor makt. Återgivningen ”en gud” för tanken till den värdighet och respekt som tillkommer Jesus, och samtidigt undviker den att ge någon läsare det intrycket att Jesus är Gud den Allsmäktige själv.
Den antagna grammatiska regeln i förbindelse med Johannes 1:1 är bara en av många som man hänvisar till, när man uppenbart vill understödja vissa religiösa idéer. Men den är tillräcklig för att åskådliggöra vad det är fråga om: det är inte bara grammatiken som måste beaktas.
Grammatiska regler är nödvändiga för att man skall kunna förstå ett språk. Men de har begränsningar. Encyclopedia Americana säger: ”Överallt finner vi en grammatik som sysslar med ett redan befintligt språk. ... Grammatikens uppgift har inte varit att fastställa vad ett språk bör vara, eller måste vara, utan att förklara vad ett redan existerande språk är. Grammatik är utredande men inte skapande.”
Med detta överensstämmer de senaste avhandlingarna om de nu levande språken. De säger att grammatik inte har sitt ursprung i böcker. Som en professor i engelska vid University of Chicago uttrycker det: ”När man använder sitt modersmål är allt vedertaget riktigt.” Det är de som talar språket, i synnerhet de ”mera bildade” — och inte kategoriska regler — som ytterst bestämmer vad som är korrekt eller mindre korrekt.
Denna princip äger giltighet vad beträffar den bibliska grekiskans grammatik. Dess syfte är att förklara vilka uttryckssätt den bibliska grekiskan har, inte att lägga in något i det ursprungliga språket som borde finnas där enligt grammatikernas uppfattning. Grammatiken måste byggas kring det som den grekiska bibeltexten själv säger. Till och med andra skrifter på grekiska, som härrör från en annan tid eller från en annan del av jorden, är av begränsat värde när man vill komma till insikt i bibeln. En ansedd grammatiker i grekiska, A. T. Robertson, sade en gång så här: ”Vad vi vill veta är inte vad som var god grekiska i Aten på Perikles’ tid, utan vad som var god grekiska i Syrien och Palestina under första århundradet e. Kr.” Ja, det är i synnerhet bibelns egen text som måste få uppenbara vad som är godtagbart i fråga om grammatik.
De som aldrig studerat bibelns grundspråk behöver således inte känna sig skrämda av dem som citerar grammatiska regler. Ingen grammatisk regel kan motsäga det budskap som är genomgående i bibeln. Och den ärlige undervisaren i bibeln vet att det är bibelns text som är inspirerad. Böcker med grammatikregler är inte inspirerade, även om de är till nytta.