Varför finns det olika raser?

RAS — nu för tiden får detta ord många att tänka på de fördomar som på olika sätt kommer till uttryck i nästan varje del av världen. Det är uppenbart att bristande kunskap är källan till många fördomar. Människor frågar: ”Varför finns det olika raser?”

För att besvara denna fråga måste vi först och främst ta reda på vad ordet ”ras” betyder. Man har föreslagit flera olika definitioner, som i allmänhet skiljer sig från varandra endast på smärre punkter. Allmänt talat är en ”ras” en grupp av människor som härstammar från en gemensam förfader och som har vissa fysiska likheter, till exempel hudfärg eller kroppsstorlek.

Strängt taget finns det bara en enda människoras! Praktiskt taget alla antropologer är överens på denna punkt. I FN-organisationen UNESCO:s tredje förklaring angående raserna säger sålunda tjugotvå experter: ”Människosläktet är ett enda. ... Alla människor tillhör samma art, Homo sapiens. ... Alla människor kommer förmodligen från samma gemensamma stam.”

Men om detta är sant, varför då alla dessa olikheter i människokroppens storlek, hudfärg, form och förmågor? För det första skapades människorna, som grenar ut sig från denna ”gemensamma stam” på så sätt i genetiskt avseende att det gavs utrymme för stor variation. Om man förstår hur människans gener fungerar får man hjälp att inse detta.

Generna är de små partiklar som avgör vilka egenskaper en person kommer att ärva. För varje egenskap menar man att individen i vanliga fall ärver två gener, en från modern och en från fadern. Av dessa båda gener kommer den ”dominanta” att ta herraväldet över den så kallade ”recessiva” och bli avgörande för den speciella egenskap som individen skall få.

Antag till exempel att den ena föräldern har en gen för svart hår och den andra föräldern en gen för blont hår. Om avkomman får svart hår, är det tydligt att genen för mörkt hår var dominant.

Allteftersom människosläktet grenade ut sig från sin första mor och far skulle det förekomma en hel del blandning. Flickor med gener för krulligt, svart hår kunde till exempel gifta sig med pojkar med gener för rakt, blont hår. Detta skulle naturligtvis också gälla andra egenskaper, till exempel hudfärgen eller munnens, näsans och öronens form.

Men allteftersom folkgrupper isolerades från större delen av människosläktet genom geografiska, språkliga och andra barriärer, blev det nödvändigt att välja äktenskapspartner från en mera begränsad grupp. Variationen inskränktes till den begränsade ”reservoar” av gener som var nära tillgänglig. Därefter visade sig regelbundet inom detta begränsade område vissa kännetecknande drag, till exempel rakt hår eller mörk hud. Med tiden kom dessa drag att skilja denna grupp eller ”ras” av människor från andra. Av den orsaken har människor i våra dagar i Skandinavien vanligen ljus hud, medan de som är isolerade från dem, till exempel i Indien, har mörkare hud.

Det finns naturligtvis gränser för denna variation. Raserna kan variera i storlek, till exempel från en pygmé på mindre än 150 centimeter till en medlem av watutsifolket, som är omkring 210 centimeter lång, men människans gener tillåter aldrig att en individ blir 30 centimeter eller tre och en halv meter lång. Men ett bevis för att alla människor i verkligheten tillhör en gemensam ras är att till och med individer som representerar ”ytterligheter” när det gäller kroppslängd eller hudfärg kan gifta sig med andra medlemmar av människosläktet och frambringa avkomma. Av den orsaken har olikheterna mellan människoraserna ingen större vikt och betydelse. Det är i stället tvärtom, som antropologen Ashley Montagu framhöll:

”Alla kompetenta forskare som har fördjupat sig i detta ämne anser att det allra största antalet gener är gemensamma för hela människosläktet och att det förmodligen inte är mer än 10 procent av det sammanlagda antalet som endast vissa individer besitter. Eftersom vetenskapsmännen anser att människosläktet ursprungligen fått sina gener från samma genreservoar, är denna stora likhet inte förvånande.

Så snart vi kommer under huden antyder likheten i fysiskt avseende att antalet genetiska skillnader som existerar mellan till och med de mest ’extrema’ ’raserna’ av människosläktet är mycket lägre än 10 procent.”

Har raserna utvecklats för att passa in i sin miljö?

Men eftersom alla människor kommer från en ”gemensam stam”, vad beror det då på att olika raser tycks vara så väl lämpade för sin miljö? Anpassade sig till exempel eskimåerna till ett kallt klimat genom någon evolutionistisk process? Eller, för att ta den andra ytterligheten, har evolution gjort endast människor med mörk hud lämpade för att leva i ett varmt, tropiskt klimat?

Vissa vetenskapsmän gör gällande att det är så. Men är det verkligen sant? Förr i tiden fanns det somliga som förde fram spekulationen att egenskaper som förvärvats av föräldrarna vidarebefordrades till avkomman. Det är lätt att inse att denna numera övergivna teori var felaktig. Om till exempel två ljushyade föräldrar blir mycket solbrända, föds inte deras avkomma med mörk hud. Nej. Det är i stället så att barnen måste utsättas för solljus för att bli bruna, på samma sätt som föräldrarna. Föräldrarnas gener förändrades inte så att de gav mörk hud.

Men vetenskapsmännen i våra dagar anser att förändringar i rasernas kännetecknande drag har uppstått genom genmutationer, dvs. plötsliga förändringar i generna. Dessa förändringar överförs sedan till avkomman, menar man. Men de mutationer man iakttagit har i stor utsträckning lett till skadliga förändringar, inte till förbättringar. Det råder vidare stor osäkerhet om hur dessa förmodade mutationer ägt rum. L. C. Dunn vid Columbia University erkänner:

”Hur [vissa kroppsliga förändringar] inträffade under historiens gång är inte känt; vi vet inte heller exakt hur mutationer inträffar i våra dagar, trots den omfattande biologiska forskning som bedrivits med avseende på denna fråga under de senaste 30 åren.”

Men om vi inte kan göra det med hjälp av genetiken, hur skall vi då kunna förklara att raserna tycks vara så väl anpassade till sin miljö?

Generna utgör inte hela förklaringen

Denna anpassning är i stor utsträckning kulturell. Kulturell eller miljömässig påverkan har mycket stort inflytande på individen. Till och med innan ett barn är fött börjar moderns känslomässiga tillstånd, som i stor utsträckning avgörs av hennes egen miljö, att påverka barnets kropp och sinne. Från det ögonblick barnet föds kommer det att uppgå i ett levnadssätt som består av syn-, ljud- och luktintryck såväl som klimatet och det ”speciella sätt” på vilket man gör saker och ting där på platsen.

Eskimåerna har till exempel lagt sig till med speciellt tjocka kläder och bostäder som skyddar dem mot de mycket låga temperaturerna. Med tiden har de också fått en ovärderlig förtrogenhet med det arktiska landskapet och de djurs vanor som förser dem med många av de nödvändiga tingen i livet.

Men skyddas inte eskimåerna mot kylan av en nedärvd högre ämnesomsättning? Nej. Även om eskimåernas ämnesomsättning ibland är en tredjedel högre än främlingars som kommer till deras kalla trakter, är den inte ärftlig, utan beror på deras matvanor. Om eskimåerna berövas sin vanliga mycket proteinrika köttdiet, sjunker deras ämnesomsättning på bara några dagar.

Beträffande denna och andra till synes ”nedärvda” anpassningar förklarar evolutionisterna J. F. Downs och H. K. Bleibtreu i sitt verk Human Variation (1969):

”Vi kan se att eskimåerna har utvecklat många kulturella anordningar för att klara sig mot kylan. ... Deras smala näsa, såväl som vissa närboende sibiriska folkgruppers, har kallats en anpassning som hjälper dem att undvika att dra in stora mängder kall luft i lungorna. Det förhållandet att vissa folkgrupper, som lever i ett lika kallt klimat, saknar denna egenskap antyder att dess anpassning endast är något förmodat. På liknande sätt sägs den breda näsa man ofta finner i Afrika, Australien och Nya Guinea vara en anordning som kyler luften; men stora delar av Australien är mycket kalla på natten, och högländerna på Nya Guinea är aldrig överdrivet varma. Så snart vi ser längre än till stereotyperna i Afrika, finner vi stor variation när det gäller näsans bredd. ... Allmänt talat har man alltså ingen ordentlig insikt om hur biologisk anpassning till kylan går till, och där sådan existerar tycks det vara fråga om kortlivade fysiologiska anpassningar — inte genetiska förändringar som utvecklats genom naturligt urval.” — Sidorna 201—203.

Men hur är det då med hudfärgen? Är inte den ett resultat av evolution, så att en svart människa till exempel är bättre rustad för tropikerna? Lägg märke till följande svar av den medicinske biologen Alex Comfort från London:

”Vi kan förmoda att hudfärgen beror eller berott på anpassning, men faktum kvarstår att, bortsett från de vita individer som inte blir solbrända när de solar sig, tycks ingen ras i våra dagar ha någon utpräglad fördel eller nackdel på grund av hudfärgen, när de utsätts för hetta eller solljus. Det enda undantaget gäller den något högre resistensen mot hudcancer, som kan iakttas hos mörkhyade folk på de delar av kroppen som exponeras för solen. Bortsett från detta och från att negrerna inte plågas av solbränna, har de ingen större fördel när det gäller att stå emot hetta jämfört med vita människor som anpassat sig till detta.”

Vithyade människor som nyligen anlänt till tropikerna får emellertid ofta problem på grund av det ovanliga levnadssättet och den mångfald sjukdomar som finns där. Infödingarna, å andra sidan, som grundligt anpassat sig till detta levnadssätt, trivs bra.

Guds uppsåt och människoraserna

Jehova, människans Danare, är utan tvivel medveten om människans storslagna genetiska och kulturella möjligheter. Det var från början hans uppsåt att människorna skulle grena ut sig och uppfylla jorden. När människorna, tvärtemot hans uttryckliga befallning, sökte koncentrera sig kring Babels torn, förbistrade Gud deras tungomål, så att de ändå blev spridda över jorden. — 1 Mos. 9:1, 2; 11:1—9.

När människorna spred sig och i vissa fall blev isolerade från varandra, uppträdde följaktligen olikheter på grund av arvsanlagen. Men människans förmåga att lära sig leva i sin omgivning, hennes kulturella anpassningsförmåga, gjorde det möjligt för henne att slå sig ned praktiskt taget var som helst på jorden.

Tack vare Guds storslagna omtänksamhet skulle dessa människans ”raser”, vart de än begav sig, så småningom få lära känna Guds uppsåt med människan. Som aposteln Paulus sammanfattar saken:

”Han [Gud] har från en enda man gjort varje nationalitet bland människorna, till att bo på jordens hela yta; och han har fastställt de bestämda tiderna och begränsningarna för människornas boende, för att de skulle söka Gud.” — Apg. 17:26, 27, NW.

I våra dagar får människor som ”söker Gud” i omkring 208 länder och ögrupper i havet lära sig hans uppsåt av Jehovas vittnen. Har inte du hört talas om deras äkta kristna internationella broderskap? Och att det inte förekommer någon rasdiskriminering bland dem? Låt dem visa dig hur du kan få vara med i den stora ”skara, som ingen kunde räkna, en skara ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål ... [som] ropade med hög röst och sade: ’Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet.’” — Upp. 7:9, 10.