Vad säger bibeln?
Kräver Gud att man skall ge tionde?
DEN forntida sedvänjan att ge tionde till religiösa ändamål har fortsatt ända fram i våra dagar. Församlingar inom den anglikanska kyrkan får sin verksamhet finansierad genom tionde. Medlemmarna i den romersk-katolska kyrkan i Quebec i Canada understöder kyrkans verksamhet genom att erlägga tionde. Medlemmar av många andra religionssamfund tror att de enligt bibeln är förpliktade att ge en tiondel av sina inkomster till kyrkan. Kräver Gud verkligen det? Vad säger bibeln?
De första omnämnandena i bibeln av tionde gällde frivilliga, ej påbjudna handlingar. Israeliternas förfader Abraham gav Melkisedek, som var kung och präst, en tiondel av det byte han erhöll vid segern över Kedorlaomer och dennes medförbundna. (1 Mos. 14:18—20) Senare gjorde Abrahams sonson Jakob ett löfte åt Gud och sade: ”Om Gud är med mig och bevarar mig under den resa som jag nu är stadd på och giver mig bröd till att äta och kläder till att kläda mig med, så att jag kommer i frid tillbaka till min faders hus, då skall HERREN vara min Gud; och denna sten, som jag har rest till en stod, skall bliva ett Guds hus, och av allt vad du giver mig skall jag giva dig tionde.” — 1 Mos. 28:20—22.
Det är tydligt att Abraham inte hade ålagt sin familj någon skyldighet att regelbundet betala tionde. Det skulle ju ha varit onödigt av Jakob att lova att ge tionde, om han redan var skyldig att erlägga tionde. Jakobs löfte om att ge en tiondel av allt innebar på intet sätt någon förpliktelse för hans avkomlingar att göra detsamma. Detta löfte var ett högtidligt löfte som Jakob ensam var bunden av.
Så småningom gav Gud emellertid Jakobs avkomlingar, israeliterna, en lag som krävde att de skulle betala tionde. Vad var syftet med denna lag? Gäller den för de kristna i våra dagar?
Det tionde som utkrävdes i Israel var i första hand avsett att tjäna som understöd åt prästerskapet för tjänsterna vid templet, eftersom varken prästerna eller de övriga medlemmarna av Levi stam fick något landområde till arvedel. Deras huvudsakliga arbete bestod i att sörja för medisraeliternas andliga behov. För att leviterna skulle få medel till sitt uppehälle föreskrev Gud anordningen med tionde. Det skulle utgöra betalning för tjänster som utfördes för nationens räkning. Guds lag föreskrev: ”Leviterna själva skall utföra tjänsten i sammankomsttältet, och det är de som skall svara för sin förseelse. Det är en stadga till obestämd tid under edra släktled, att ibland Israels söner skall de inte komma i besittning av någon arvedel. Ty Israels söners tiondel, som de skall frambära såsom en tribut åt Jehova, den har jag givit åt leviterna till arvedel.” (4 Mos. 18:23, 24, NW) De leviter, som inte var präster, gav i sin tur en tiondel av vad de mottog till det aronitiska prästerskapet som understöd. — 4 Mos. 18:25—29.
Den kristna församlingen, som utgör ”Guds Israel” eller en nation av andliga israeliter, skiljer sig från det naturliga Israel. (Gal. 6:16) Det andliga Israel har ingen speciell prästklass och inte heller någon skara tempelarbetare som inte får äga jord eller som på annat sätt hindras från att sörja för sina materiella behov genom eget arbete. Alla medlemmarna av det andliga Israel är ett ”heligt prästerskap”. (1 Petr. 2:5) Det föreligger alltså inget behov av att ge materiellt understöd av det slag som Jehova Gud föreskrev för det naturliga Israel.
De tjänster som Israels präster och leviterna utförde i templet pekade dessutom fram emot verkligheter som uppfylldes i Jesus Kristus. Beträffande bestämmelserna i Guds lag till Israel säger oss bibeln: ”Dessa ting är en skugga av de ting som skall komma, men verkligheten tillhör Kristus.” (Kol. 2:17, NW) ”Ty lagen innehåller en skugga av det tillkommande goda, men framställer icke tingen i deras verkliga gestalt; därför kan den aldrig genom de offer, som ständigt frambäras, år efter år på samma sätt, fullkomna dem som framträda med sådana.” (Hebr. 10:1) När verkligheten kom, upphörde de tjänster som pekade fram emot den att ha något värde. Och det krävdes därför inte längre något tionde för att vidmakthålla dessa funktioner.
Lagförbundet med dess stadgar om tionde avskaffades genom Jesu död på tortyrpålen. Den inspirerade aposteln Paulus skrev följande angående detta: ”[Gud] utplånade det handskrivna dokumentet ... ; och Han har undanskaffat det genom att fastnagla det vid tortyrpålen.” (Kol. 2:14, NW) Den lag angående tionde som gavs åt israeliterna kan alltså inte åberopas som bevis för att Gud kräver att de kristna skall betala tionde.
Vid en granskning av de kristna grekiska skrifterna finner man ingen antydan om att kyrkans medlemmar i det första århundradet var tvungna att betala tionde. Det är sant att de gav bidrag som understöd åt behövande medtroende. De gav också hjälp åt äldste som arbetade hårt med att tala och undervisa. Men inte vid något tillfälle läser vi om att någon viss del av inkomsterna avsattes för sådana bidrag. — Apg. 11:29; Rom. 15:26; 1 Kor. 16:1—3; Fil. 4:15, 16.
De kristna grekiska skrifterna lägger eftertryck vid frivilligt givande som kommer från hjärtat. Vi läser: ”Ty om den goda viljan är för handen, så bliver den välbehaglig med de tillgångar den har och bedömes ej efter vad den icke har.” (2 Kor. 8:12) ”Var och en give efter som han har känt sig manad i sitt hjärta, icke med olust eller av tvång, ty ’Gud älskar en glad givare’.” (2 Kor. 9:7) Om de kristna hade varit ålagda att betala tionde, skulle det genom en särskild föreskrift redan ha varit fastställt hur mycket de skulle ge.
De kristna fick följande föreskrifter beträffande materiell hjälp åt äldste: ”Må de äldre män som presiderar på ett förträffligt sätt anses värda dubbel heder, i synnerhet de som arbetar hårt med att tala och undervisa. Ty skriftstället säger: ’Du får inte binda munnen till på en tjur, när den tröskar säden’, och vidare: ’Arbetaren är värd sin lön.’” (1 Tim. 5:17, 18, NW) Inte heller här nämns det något om att tionde skulle erläggas för att ge de äldste hjälp i materiellt avseende. Av den här texten bör vi inte heller dra den slutsatsen att några av de äldste uppbar en fastställd lön. Vad de mottog var frivilliga gåvor från dem som insåg att de äldste kunde ha använt den tid, som de ägnade åt församlingen, till att arbeta för att skaffa sig pengar. Aposteln Paulus och andra trogna äldste begärde emellertid inte sådan materiell hjälp. De arbetade med sina händer för att sörja för sina fysiska behov. — 1 Tess. 2:9.
Det finns således ingenting i bibeln som visar att de första kristna ansåg det vara ett gudomligt krav att ge tionde. Ett sådant krav existerade endast under den tid lagförbundet gällde. Då lagen avskaffades, upphörde också budet om tionde att gälla. Och den kristna församlingen fick ingen föreskrift om att ge tionde. Bidrag till befrämjande av den sanna tillbedjans intressen gavs helt och hållet frivilligt. Jehovas kristna vittnen i våra dagar följer även i detta avseende det exempel som gavs av församlingen i det första århundradet.