När en hindu blir kristen
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Indien
GATAN är kantad med rader av ömkansvärda tiggare. Det är en syn som Purshotham Patel inte kan låta bli att ställa i kontrast till prakten hos den byggnad han står i begrepp att gå in i. Han doppar fingret i behållaren vid dörren och för det till pannan. Innanför mildras det dystra mörkret av de fladdrande ljus som avslöjar de infällda bilderna av de ”heliga” som skall tillbedjas. Rökelsen hänger tung i luften. I bakgrunden hörs religiös musik.
Patel går bort till de bilder inför vilka han önskar tillbedja. Somliga bilder har formen av kvinnor, andra av män. Där faller han ned bredvid andra tillbedjare. Patel ber allvarligt om de ting han har i sinnet, vilka som vanligt inbegriper personliga problem. Han rör vid en bild tre gånger och för handen tillbaka till sin panna och sitt bröst. Hans tro och hängivenhet kan säkerligen inte ifrågasättas.
Undrar du vad det är för religiös tro Patel har? Du säger kanske att han av allt att döma är katolik. Men om du är hindu, kanske du säger att han tydligen är hindu. Blir du förvånad över att få höra att beskrivningen ovan passar in på vilken som helst av de båda platserna för tillbedjan?
Katolikernas och hinduernas gudsdyrkan i Indien är så lika varandra att hinduer vanligtvis säger att de är ett och detsamma, bara att gudarna har olika namn. I själva verket tillbad Patel vanligen både i hindutemplet och i den katolska kyrkan, såsom seden är hos många hinduer.
Likheter i tillbedjan
Den hinduiska religionen i Indien har, med sina mer än 400 millioner anhängare, utövat ett starkt inflytande över de 10 millionerna till bekännelsen kristna i landet. Kyrkorna gör gällande att de har anpassat sina gudstjänster till indiska förhållanden, men kyrkomedlemmarna säger ofta att gudstjänsterna har anpassats till hinduismen.
Med anledning av att hinduiska ceremonier infördes i en katolsk kyrka hette det i en kommentar i den syd-indiska tidningen Malayala Manorama: ”Mässan leddes enligt den hinduiska poojans (tillbedjans) äkta mönster. Hymner och sånger liknade i ord och ton de hinduiska besvärjelsesångerna. De symboler som användes var desamma som i hindutemplen.” I den katolska kyrkans officiella dagstidning i Kerala, Deepika, citerades likaså vad en framstående prästman hade sagt: ”Vi följer fortfarande med lämpliga förändringar bramanernas sedvänjor.”
Hinduerna här för sin gud genom gatorna i en procession beledsagad av högljudd musik och uppsluppen dans, alldeles som katolikerna bär bilder av sina helgon. I en del kyrkor bär prästerna saffransgula dräkter och har långt hår. Vid tiden för hinduernas största högtid, som kallas Diwali, är bruket av lyktor och ”stjärnor” vitt utbrett. Kort därefter, vid jultiden, används sedan samma dekorativa lyktor av till bekännelsen kristna i deras högtidsfirande.
”Kristna” kvinnor gör med rött puder ett cirkelrunt märke på sina pannor, ”kum kum”, som är ett hinduiskt kastmärke. Vid ”Vår fru av Vailankanni”-helgedomen i Sydindien rakar katoliker, som har gjort löften, av sig sitt hår och skägg, precis som de hinduer som avlägger ett löfte i sitt tempel. Här utförs också ceremonier med öronborrning och särskilda riter för flickor när de blir myndiga. Vid giftermål och andra viktiga händelser praktiserar man den hinduiska sedvänjan att rådfråga horoskopet för att fastställa den lämpliga tidpunkten för händelsen.
Det är dessa och många andra likheter i tillbedjan som gör att hinduerna säger till Jehovas vittnen, när dessa besöker dem i sitt predikoarbete: ”Våra religioner är desamma. Ni kristna kallar er gud Jesus, och vi kallar samme gud vid andra namn.”
Så kände Purshotham Patel det. Han förklarade varför han blev katolik, fastän han var född hindu: ”Det var min önskan att komma till himmelen. Jag kunde se att detta enligt den hinduiska tron skulle ha kunnat ta okända tidrymder, men i den katolska tron skulle det, enligt vad prästen sade till mig, kunna inträffa vid tiden för min död. Att bli katolik var därför helt enkelt ett sätt för mig att korta av vägen till målet att komma till himmelen.” Men ändå medförde inte hans byte av religion någon motsvarande förändring i hans levnadssätt. I själva verket sade han: ”Som katolik kände jag mig mera fri att leva på ett världsligt sätt.”
Bibelns sanning förändrar liv
Det är emellertid annorlunda när en person blir en sann kristen. Verkliga förändringar äger då rum i ens liv. Detta belyses i fallet med Latha, en from trettioårig hinduisk kvinna som bodde nära Ernakulam i Kerala.
Hennes hängivenhet för gudinnan Kali var så intensiv att det fanns tillfällen då hon blev fullständigt besatt. Hon brukade underrättas nio dagar i förväg om när gudinnan skulle få makt över henne. Under den mellanliggande tiden brukade hon bara äta frukt. Mot slutet av denna period åt hon någon betelnöt, varpå Kali genast fick makt över henne.
Eftersom Kali var en blodsgudinna, brukade Lathas systrar skära i hennes ben tills blodet flödade fritt. Besatthetsperioden varade en timme, och under den tiden fördes de sjuka till henne för att bli botade, inklusive sådana som var mentalt sjuka. Hon brukade också ge korrekta upplysningar om saker och ting som hade stulits. Under arton års tid var hennes övermänskliga förmågor den huvudsakliga inkomstkällan för henne och hennes familj, fastän hon också var en välkänd danslärarinna.
Men sedan satte Jehovas vittnen i gång ett bibelstudium med en av Lathas systrar. Med tiden anslöt sig Latha till studiet och gjorde goda framsteg i att förvärva biblisk kunskap. Hon började inse att det inte bara var en gud gjord av lera som besatte henne, utan i verkligheten osynliga onda andemakter. — Ef. 6:11, 12.
Hon kastade bort de stenar runt nimträdet i trädgården som användes i samband med dyrkan av Kali. Genast torkade nimträdet, och grannarna visste att Kali hade lämnat henne. En pressande tyngd lyftes från hela familjen.
Latha upphörde med att ge danslektioner för att kunna ägna mer tid åt att lära känna bibelns löften om Guds annalkande nya rättfärdiga ordning. (2 Petr. 3:13) Nu får hon sin inkomst genom att tillverka slevar och skedar av kokosnötter. Hon är tacksam över att ha funnit den sanne Guden och över den lycka detta har skänkt henne.
Familjeproblem blir tillrättalagda
Bland dem som har fått hjälp att rätta till olyckliga familjeförhållanden är V. T. Devasia från Sydindien och hans hinduiska flickvän Savitri. Sedan de studerat bibeln en tid, ville de överlämna sitt liv åt Jehova Gud. Devasia var emellertid gift med en katolsk kvinna, Maria. Han hade två barn tillsammans med henne, men han hade övergett henne för att leva tillsammans med Savitri, med vilken han också fick två barn.
När de äldste i den lokala församlingen av Jehovas vittnen klargjorde för dem den bibliska principen att en man rätteligen bara kan ha en enda hustru, beslöt Devasia att åter förena sig med sin hustru Maria. Detta betydde att han måste lämna Savitri, trots att hon nu tillsammans med honom hade gjort framsteg i att förstå Guds ords sanning. Både Devasia och Savitri bad uppriktigt till Jehova om vägledning.
Under tiden kontaktade de äldste Maria för att förklara situationen. Hennes glädje kände inga gränser, när hon fick veta att hon skulle få tillbaka sin älskade make. Detta var något hon aldrig hade kunnat drömma om skulle inträffa, eftersom varken den katolske prästen eller polisen hade visat sig vara till någon hjälp när maken hade övergett henne.
När Devasia och Savitri fattade beslutet att skiljas från varandra, skrev Savitri till Maria. Hon förklarade att eftersom hon ville bli ett Jehovas vittne, var hon beredd att frivilligt skiljas från Devasia och önskade att han skulle återvända till sin lagliga hustru. Tidpunkten kom då de skulle skiljas. Det blev en stund av djup rörelse, när Maria och Savitri omfamnade varandra varmt och kärleksfullt.
Ett bibelstudium sattes i gång med Maria, som nu kommer till Jehovas vittnens möten tillsammans med maken och barnen. Man kan lätt föreställa sig Savitris känslor, när hon ser den man som betraktades som hennes make sitta i samma sal tillsammans med sin lagliga hustru. Bibelns sanning kan sannerligen skapa ädla personligheter och på nytt förena söndrade familjer med kärlekens band.
Svårt att byta religion
Påtryckningar från familjen gör det ofta svårt för en hindu att byta religion. Så förhöll det sig i fallet med Y. N. Bushan i Bangalore. Som hindu hade han den uppfattningen att de som ansågs vara onda skulle komma till ett ”helvete” där de skulle lida plågor. Dessa plågor innefattade att de skulle tvingas gå på eld, kastas i en kittel med kokande vatten och få sin kropp huggen i två delar uppifrån och ned. Men Bushan kunde inte förstå hur det var möjligt att utstå sådana fysiska plågor, när kroppen hade kremerats och återvänt till stoftet.
Sådana förvirrande hinduiska läror gjorde att Bushan började söka sanningen genom studium av bibeln. Bibelns enkla, klara utsagor gjorde ett förnuftigt intryck på honom och fick till följd att han ändrade sin form för tillbedjan, även om det betydde att han förlorade sina släktingars gillande. — Pred. 9:5, 10; Joh. 5:28, 29.
Denna svårighet att bryta sig lös från familjens religiösa traditioner fick också Veeramani Iyer uppleva. Han tillhörde en bramansk (prästerlig) familj, och hans svärfar var bramanpräst. Han sade att hans omvändelse till sann kristendom bedrövade hans föräldrar. ”Men”, sade han, ”jag älskade bibelns principer ännu mer än mina släktingars välvilja.”
Att överge religiösa sedvänjor
Det är ofta särskilt svårt att överge populära religiösa sedvänjor. Gifta hindukvinnor bär till exempel ett halsband runt halsen som kallas ”thali”. Detta halsband har en avsevärd betydelse.
Eftersom ordet ”thali” betyder ”att binda”, blir detta halsband, som ges vid tiden för giftermålet, ett synligt tecken på att den som bär det är gift. Att ta av det skulle kunna ange att kvinnan inte är respektabel eller att äktenskapet är upplöst. Men thalin har också graverats med tecken som anger vilken gud bärarinnan dyrkar. Avlägsnandet av thalin visar sålunda att kvinnan har övergett sin gud. Denna thali bärs också av en del kyrkomedlemmar, men i stället för en symbol för en hinduisk gud är ett kors ingraverat på den.
På grund av thalins religiösa innebörd måste den kvinna som blir kristen besluta sig för om hon skall fortsätta att bära thalin. Detta är ett skäl till att Jehovas vittnen strävar efter att få maken att ta del, när ett bibelstudium hålls i ett hinduiskt hem. Han kommer då att förstå att hans hustru inte har för avsikt att upplösa äktenskapet, om hon skulle avlägsna thalin när hon får veta dess religiösa innebörd. Att hon avlägsnar thalin visar helt enkelt att hon nu tillber Jehova och inte godtar avgudadyrkan.
En annan religiös sedvänja som kristna kvinnor här överger är bruket att med färgat puder, vanligtvis rött, göra ett märke i pannan, ”kum kum”. Ursprungligen var detta ett kastmärke, men i dag bär många moderna indiska kvinnor det i prydnadssyfte. Men på grund av dess samband med hinduismen föredrar kristna kvinnor att inte använda det.
Att bibehålla lokala sedvänjor
Samtidigt krävs det inte av människor som blir Jehovas vittnen att de skall överge sådana sedvänjor i landet som inte är i strid med den Heliga skrift. I överensstämmelse med den lokala sedvänjan äter de flesta kristna kvinnor i Indien inte sina måltider tillsammans med sina män. Hustrun äter först när mannen har ätit. Likaså skyler kvinnorna sina huvuden med sina sari, när män kommer i deras närhet.
Det finns många andra lokala sedvänjor som ofta följs i kristna hem. Vid besök i ett hem kommer till exempel husfadern och besökarna att enligt seden ta av sig skorna och lämna dem vid dörren. När man äter sitter familjemedlemmarna vanligen på golvet och använder fingrarna, men bara högra handens, när de äter. På en del platser i Indien, som till exempel i Tamil Nadu, har människorna starka betänkligheter mot att äta oxkött. När människor i detta område blir kristna, lägger man märke till att de vanligen fortsätter att visa motvilja mot att äta oxkött. Den typiska indiska hälsningen ”Namastay”, som utförs genom att båda händerna hålls på ett bönliknande sätt, används också i allmänhet. Genom dessa och många andra lokala sedvänjor bevarar således den kristne sin indiska identitet.
Ett nytt levnadssätt
Medan det kanske inte framgår av det allmänna uppträdandet huruvida någon är en hindu eller en sann kristen, så kommer detta att framgå av det sätt på vilket personen lever sitt liv. Detta kom Purshotham Patel underfund med, när han tillsammans med sin vän började studera bibeln regelbundet.
Patel fick snart lära sig att hans världsliga vanor att ägna sig åt hasardspel och dricka sig berusad, vanor som inte hade utgjort något hinder för honom varken som hindu eller katolik, inte hade någon plats i tillbedjan av Jehova Gud. Detta innebar ett nytt levnadssätt för honom, en ny vänskapskrets, men även framsteg mot ett gott förhållande till den sanne Guden, Jehova. Numera är inte hans hopp inriktat på nirvanas icke-tillvaro, utan på att få leva för evigt här på jorden, när den inom kort skall återställas till ett paradis i enlighet med Jehova Guds kärleksfulla uppsåt. — Ps. 37:29; Upp. 21:3, 4.
Hinduerna är känsliga när det gäller ”omvändelser”. De vet att kyrkorna i det förflutna använde våld för att omvända hinduer till sin tro. På senare tid har man använt sig av mutor i form av mat, såsom ost, torrmjölk och liknande produkter, för att påverka de fattiga och hungriga till att ansluta sig till kyrkorna, och hinduerna protesterar begripligt nog mot detta. En person däremot som blir ett Jehovas vittne blir detta på grund av sin egen önskan att tillbedja den sanne Guden och inte av tvång eller av själviska orsaker.
I dag blir hinduer i många delar av Indien och i andra delar av världen kristna vittnen för den sanne Guden, Jehova. Detta är ofta inte lätt på grund av familjens och samhällets motstånd, men tillfredsställelsen över att känna och tjäna den store Skaparen, som lovar evigt liv åt sina tillbedjare, är det motiv som driver dem. — Joh. 17:3.