Vad säger bibeln?

Vilka ”tio bud” lever du efter?

DE TIO budorden har blivit högt lovprisade, och detta med rätta. Det har träffande sagts om dem: ”Dessa bud ... vittnar i sig själva om att de kommer från en övermänsklig eller gudomlig källa. ... De försvarar med lätthet en plats i spetsen för hela vårt moralsystem, och ingen nation och inget folk kan under någon längre tid bevara en lycklig tillvaro om man öppet bryter mot dem.” — H. B. Clark: Biblical Law.

Somliga har velat likställa dessa tio budord med Hammurabis lag och har till och med hävdat att de härrör från den, men ingenting kan vara mera fjärran från sanningen. Till att börja med ligger tonvikten i de tio budorden på förpliktelsen mot Jehova Gud; i Hammurabis lag och liknande forntida, hedniska lagsamlingar ligger tonvikten däremot på förpliktelsen mot människan. Hammurabis lag är faktiskt ingen ”lag” enligt nutida juristers definition av begreppet. Den tillämpar nämligen bara allmänna moralprinciper på speciella fall. Var och en av dess bestämmelser börjar sålunda med formuleringen: Om en människa gör sig skyldig till detta, så skall hon ha följande straff.

Detta står i skarp kontrast till de tio budorden, som sägs vara ”apodiktiska”, därför att de är obetingade, ovillkorliga förpliktelser eller förbud, som är fullständiga i sig själva och inte behöver någon förklaring.

Det råder allmän enighet om att det bara finns tio sådana budord, som Jehova genom Mose gav Israel genom att skriva dem på stentavlor. Detta framgår av den inspirerade skildringen, vilken talar om de tio buden, som också kallas dekalogen, vilket betyder ”de tio orden”. Men dessa bud har faktiskt numrerats på fyra olika sätt. — 2 Mos. 34:28; 5 Mos. 4:13; 10:4.

Skillnaderna i dessa fyra sätt att numrera buden hänför sig endast till det första, det andra och det sista budet. Den numrering som användes av de kända judiska skribenterna Josefos och Filon i det första århundradet v.t. gjorde förbudet mot att dyrka andra gudar till första budet; andra budet var förbudet mot att göra bilder och beläten och tillbedja dem, och tionde budet var förbudet mot att ha begärelse i och för sig, dvs. att ha begärelse till vad det vara må som tillhör ens nästa. Denna numreringsmetod framhäver på tillbörligt sätt de olika ting som var förbjudna och är den metod som används av de flesta protestantiska kyrkosamfund såväl som av Jehovas kristna vittnen.

Judarna i våra dagar följer den uppdelning som görs i Talmud. Som första budet upptas det som i själva verket är inledningen, nämligen: ”Jag är HERREN [Jehova], din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset.” Det är svårt att förstå vilket slags logik eller resonemang som fört fram till att denna inledning är ett bud. Eftersom talmudisterna räknade detta som det första budet, blev de tvungna att i det andra budet inbegripa både förbudet mot att tillbedja andra gudar och förbudet mot att göra bilder och beläten och tillbedja dem.

Katolikerna räknar förbudet mot att tillbedja andra gudar jämte Jehova och förbudet mot att göra bilder och beläten och tillbedja dem såsom första budet. Sedan räknar de förbudet mot att ha begärelse till sin nästas hustru som åtskilt från förbudet mot att ha begärelse till andra ting som tillhör ens nästa. Grundvalen för detta sägs vara ordalydelsen i 5 Moseboken 5:21: ”Du skall icke heller hava begärelse till din nästas hustru. Du skall icke heller hava lust ... till något annat som tillhör din nästa.”

Martin Luther följde katolikernas metod när det gällde det första budet. Men han ansåg det nionde budet vara att inte ha begärelse till sin nästas hus och det tionde budet att inte ha begärelse till sin nästas hustru eller vad som helst annat som tillhör ens nästa. Han grundade denna numrering på ordalydelsen i 2 Moseboken 20:17: ”Du skall icke hava begärelse till din nästas hus. Du skall icke hava begärelse ... till något annat som tillhör din nästa.”

Det finns alltså fyra olika sätt att numrera de tio budorden: det talmudiska, det katolska och det lutherska förutom det mest allmänt godtagna.

I en fotnot till 5 Moseboken 5:21 i 1971 års upplaga av New World Translation framhålls det på vilka grunder den katolske kyrkofadern Augustinus delade upp det tionde budet på två olika bud. Det var för att få det att stämma, när han räknade förbudet mot att tillbedja andra gudar och förbudet mot att göra bilder och beläten och tillbedja dem som ett enda bud. Den förevändning som angavs för detta var att två olika verb används i texten. Judarna fick inte ha begärelse till sin nästas hustru, men blev befallda att inte ”hava lust till din nästas hus” osv. Men denna distinktion finns endast i 5 Moseboken 5:21; den förekommer inte i 2 Moseboken 20:17, som innehåller de ord som Jehova Gud själv skrev ned. Just det förhållandet att det tionde budet inte har exakt samma lydelse i de båda skildringarna (eftersom den ena sätter nästans hus först och åtskilt och den andra sätter nästans hustru först och åtskild) tyder utan tvivel på att man inte bör göra någon åtskillnad mellan olika ting som man inte får ha begärelse till.

Det är mycket större skillnad mellan det bud som förbjuder att man tillber någon annan gud och budet om att inte göra någon bild eller något beläte och tillbedja dem än det är mellan buden att inte ha begärelse till sin nästas hus eller hustru och att inte ha begärelse till något annat som kan tillhöra honom. Faktum är att stor skada har vållats av att man räknat de båda första buden som ett enda. Hur så? Därför att de förkortade versioner som vanligen finns i romersk-katolska och lutherska katekeser fullständigt utelämnar förbudet mot att göra bilder och beläten och tillbedja dem.

Som stöd för detta är det intressant att lägga märke till följande ord i New Catholic Encyclopedia (1967), band 4, sidan 7: ”De kristna som följer berättelsen i Andra Moseboken söker vidmakthålla traditionen med ’tio bud’ genom att skilja på de båda buden — 2 Mos. 20.:3 och 2 Mos. 20.:4-6 — vilka enligt [romersk-katolska kyrkans] tradition betraktas som ett enda bud, nämligen 5 Mos. 5.:7-10. En sådan uppdelning anses representera dekalogens mera ursprungliga form. ... Denna åsikt, att 2 Mos. 20.:4a ursprungligen var ett särskilt bud, tycks vara en tillfredsställande lösning, särskilt om man hävdar att det representerar ett förbud mot att göra bilder av Jahve, eftersom det då skulle stämma överens med den apodiktiska lagens natur genom att reglera ett annat förhållande än det som avses i det första budet.” — Jämför 2 Moseboken 32:4, 5; 1 Konungaboken 12:28.

Det är uppenbart att förbudet mot att tillbedja andra gudar och förbudet mot att tillbedja bilder och beläten måste betraktas som två helt skilda bud, oavsett vad talmudisterna och de romersk-katolska och lutherska teologerna kan säga.