Vad säger bibeln?

Varför ”pröva er själva, om ni är i tron”?

DET var till de till bekännelsen kristna i Korint som aposteln Paulus skrev: ”Fortsätt att pröva er själva, om ni är i tron, fortsätt att genom prövning visa vad ni själva är.” (2 Kor. 13:5) Varför är det så viktigt att man prövar och visar detta? Hur kan man göra det?

Vi kanske först borde undersöka varför aposteln Paulus gav detta råd. Vissa kristna i Korint trodde att de var i tron. Men ändå handlade de stick i stäv mot Jesu Kristi exempel och undervisning. Paulus fruktade att när han besökte dem, skulle han finna ”osämja, svartsjuka, yttringar av förbittring, av stridslystnad, av förtal, av örontassel, av uppblåsthet, av oordning”. (2 Kor. 12:20) Med tanke på denna allvarliga andliga situation bland församlingens medlemmar behövde de allesammans rannsaka sig för att se om de verkligen levde som kristna borde leva.

Människor är benägna att ta sina egna tillkortakommanden mycket mindre allvarligt än andras och att ursäkta sig själva. Det fanns därför risk för att somliga kristna i Korint skulle bedra sig själva till att tänka att de var i tron, medan de i verkligheten befann sig i ett andligen sjukt tillstånd. Aposteln Paulus var angelägen om att korintierna skulle tillfriskna andligen och uppmanade dem därför att rannsaka sig, när det gällde deras bekännelse att vara kristna.

Somliga medlemmar av församlingen löpte allvarlig risk att lida skeppsbrott i tron på grund av självbedrägeri. Jesu Kristi ord till församlingen i Laodicea belyser att deras handlingssätt kunde ha lett till att de fullständigt förlorade sitt goda förhållande till Gud och Kristus. Guds Son varnade: ”Jag känner dina gärningar, och jag vet att du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm. Således, därför att du är ljum och varken varm eller kall, står jag i begrepp att spy ut dig ur min mun. Därför att du säger: ’Jag är rik och har förvärvat rikedomar och behöver ingenting alls’, medan du inte vet att du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.” — Upp. 3:15—17.

Med tanke på självbedrägeriets allvarliga fara gör alla kristna väl i att fortsätta att pröva om de är i tron. Lärjungen Jakob gav utmärkta förmaningar i fråga om detta: ”Bli ordets görare och inte bara dess hörare, i det ni narrar er själva med ett falskt resonemang. Därför att om någon är ordets hörare och inte dess görare, är denne lik en man som i en spegel betraktar det ansikte han är född med. Han betraktar nämligen sig själv, och så går han bort och glömmer med ens vad slags människa han är. Men den som skådar in i den fullkomliga lag, som hör friheten till, och håller i med det, denne skall, därför att han inte har blivit en glömsk hörare utan en gärningens görare, vara lycklig när han gör den. Om någon tycker sig vara utövare av en form av gudsdyrkan och likväl inte tyglar sin tunga utan fortsätter att bedra sitt eget hjärta, då är dennes form av gudsdyrkan meningslös.” — Jak. 1:22—26.

Om en kristen inte fortsätter att granska sig noga i ljuset av Guds ord, kan han därför bli lik en person som helt enkelt kastar en hastig blick i spegeln. En sådan kristen skulle lätt kunna bedra sitt hjärta. Han skulle kunna resonera: ”Jag gör bra ifrån mig. Jag är med vid kristna möten, läser bibeln, ber till Gud och talar med andra om min tro.” Men bortsett från dessa yttre tecken på en form av gudsdyrkan kanske han inte gör några större ansträngningar att utveckla en kristen personlighet. Han kan avfärda sina andliga fel och brister och fortsätta i samma rutin, medan han hela tiden inbillar sig att han verkligen är i tron. Följande inspirerade varning gäller i synnerhet en sådan person: ”Må den som menar att han står se till att han inte faller.” — 1 Kor. 10:12.

Han underlåter alltså att inse att om han inte har gärningar som är i samklang med hela den kristna läran, så är hans gudsdyrkan meningslös. Den är ingenting värd.

Man kan till exempel inte tillåta tungan att fortsätta att göra nedvärderande uttalanden. Den måste tyglas. De ord som kommer ut ur munnen avslöjar vad en människa är i hjärtat. Jesus Kristus sade: ”Av hjärtats överflöd talar ju hennes [en människas] mun.” (Luk. 6:45) Den som gör det till vana att nedvärdera andra och tillskriva dem själviska motiv visar alltså att det är något som inte stämmer, när han påstår sig vara i tron. Hans formella uttryck för gudsdyrkan är därför värdelösa.

När en kristen prövar om han är i tron, måste han alltså undersöka om hans ord och gärningar stämmer överens med hans bekännelse. När han strävar efter att låta sig vägledas av Guds ord i alla livets angelägenheter, visar han sig vara en ordets ”görare”. Detta kan skänka honom stor lycka, eftersom Han som gett oss den vägledning som finns i den Heliga skrift är Jehova Gud, som är upphovet till ”varje god gåva och varje fullkomlig skänk”. (Jak. 1:17) Att man tillämpar ”den fullkomliga lag, som hör [den kristna] friheten till”, kommer följaktligen med visshet att leda till den största lycka och förblivande välfärd. Att man vill bevara lyckan och glädjen är därför ett annat gott skäl till att man bör pröva om man är i tron.

Förutom att rannsaka sig med Skriftens hjälp bör de kristna i våra dagar också fortsätta ”att genom prövning visa vad ni själva är”, alldeles som korintierna blev uppmanade till. (2 Kor. 13:5) Hur kan man göra det? Låt oss illustrera detta med att någon har en såg. Att han vet hur hans verktyg är tillverkat och vilka material som ingår i det räcker inte för att han skall kunna avgöra om hans såg verkligen är av utsökt kvalitet. Den kan ha en dold defekt. Endast genom att använda sågen till många olika uppgifter under en viss tid kan han få reda på hur bra verktyget egentligen är. Ett av de bästa sätten att genom prövning visa vad vi är som människor är likaså att sätta den kristna tron i verksamhet i alla livets angelägenheter i synnerhet i prövosamma situationer.

Fråga dig själv: Hur reagerar jag för ovänlighet och smädelser? Vägrar jag att ge igen? Upprätthåller jag rätta principer när andra är oärliga? Den kristne visar att han är sann och äkta, när han inte ger efter för påtryckningar att vara som världen i inställning, ord och gärning.

Vad visar sådana påtryckningar beträffande dig? Kan andra se att du lever i överensstämmelse med rådet i 1 Petrus 3:8, 9? Där läser vi: ”Slutligen skall ni alla vara likasinnade, visa medkänsla, ha broderlig tillgivenhet, vara ömt medlidsamma, ödmjuka i sinnet, inte återgälda skada med skada eller smädelse med smädelse, utan tvärtom uttala en välsignelse.”

De kristna har sannerligen goda skäl att fortsätta att pröva om de är i tron och genom prövning visa vad de är i verkligheten. Sådan prövning är ett skydd mot självbedrägeri och mot att man förlorar en godkänd ställning inför Gud. Den leder till att man vidtar bestämda åtgärder för att komma i allt närmare samklang med Guds ord. Detta leder till stor lycka redan nu och ger säkra garantier om framtida välsignelser.