En blick på hinduernas syn på livet och döden
MIN far, en framträdande affärsman i Jamnagar i Indien, var allvarligt sjuk. Han hade i flera år lidit av en hjärtåkomma, men så tillstötte komplikationer.
Det var i februari 1976 som min äldre bror, som bor i staten New York, fick budet: ”Kom hem snarast möjligt; inte senare än om en vecka.” Han underrättade mig omedelbart, och två dagar senare gick vi ombord på ett plan på Kennedyflygplatsen i New York.
Det hade hänt mycket sedan mitt senaste besök hemma åtta år tidigare. Många tankar dök därför upp i mitt sinne, medan jag lutade mig tillbaka i flygplansfåtöljen under den långa resan.
Bakgrund och reflexioner
Far hade sänt mig till college i Förenta staterna i början av 1960-talet. Trots att jag hade växt upp som hindu började mina religiösa åsikter ändras, när jag efter examen började studera bibeln. Så småningom brevväxlade far och jag en hel del angående detta. Far var djupt religiös; han hade faktiskt en personlig guru. När jag var pojke minns jag att han reste hemifrån varje år för att i flera veckor besöka sin guru i Himalaya.
Medan vårt jetplan dånade genom natten var mina tankar upptagna av fars tillstånd. Jag undrade: Vad tänkte han nu om livet efter detta? Hur stark skulle hans övertygelse vara i det allvarliga sjukdomstillstånd han befann sig i?
Jag tänkte på sådant som far hade skrivit till mig. I augusti 1973 skrev han till exempel i ett brev: ”Den styrka som kommer av kunskapen om Brahman eller det högsta Varandet är överlägsen varje annan styrka. ... Verklig styrka är den som inte bryts ner ens inför döden, eftersom man har full vetskap om att döden är en förändring som bara påverkar den fysiska hyddan. Jaget dör inte, därför att det aldrig har fötts. ...
En som har denna kunskap fogar sig i lidandet med ett leende och ber för sina plågare. När döden nalkas, kommer han att vara hård som sten, eftersom han har ’vidrört Guds fötter’. ... Därför beskrivs den fysiska döden för en människa med kunskap såsom mahat-samadhi, eller den ’stora hänryckningen’, på det hinduiska språket.”
Far trodde, som hinduerna gör, på odödligheten hos ett ”inre jag” eller en själ. Denna själ, menade han, är endast innesluten i den fysiska kroppen eller det ”yttre jaget”. Vid döden frigörs det ”verkliga jaget” för att ”övergå” eller flytta in i en annan kropp. Far trodde att om en människas uppförande varit gott och anständigt, går hon vid döden över till en högre tillvaro, men om hon har levat ett dåligt liv, kan det ”verkliga jaget” till och med övergå i ett lägre djur.
När nu far låg för döden undrade jag hur hans trosuppfattningar skulle hålla honom uppe och hjälpa honom. Mina tankar gick också till andra medlemmar av familjen och livet där hemma.
Min yngre bror och syster hade båda gift sig, sedan jag såg dem senast. De hade själva valt äktenskapspartner, vilket är en avvikelse från indisk sed. Jag visste att det skett förändringar när det gäller sociala sedvänjor, men jag var nu nyfiken och ville se det med egna ögon.
När jag växte upp i Jamnagar var det till exempel inte acceptabelt att en man såg sin sonhustrus ansikte eller att en kvinna talade direkt till sin svärfar. Min farfar, som bott hos oss, såg följaktligen inte på min mors ansikte, och när farfar talade med mor svarade hon aldrig direkt, inte ens i telefon, utan gav meddelandet genom någon annan. De brukade aldrig vistas ensamma tillsammans i samma rum.
Det var inte heller acceptabelt att ogifta flickor och pojkar höll varandra i handen eller ens talade med varandra. Jag såg aldrig någon av dem göra det på gatorna i Jamnagar. Inte heller talade jag med en ogift kvinna utanför den närmaste familjekretsen, medan jag bodde där. Men hur var det med sådana sedvänjor nu?
Vi anländer till Jamnagar
Vårt plan landade i Bombay i Indien på eftermiddagen den 27 februari. Eftersom man av någon anledning försummat att boka in mig på planet till Jamnagar, fick vi ta ett plan till Rajkot, en stad som ligger ungefär åttio kilometer hemifrån. Vi tog sedan taxi resten av vägen.
Medan vi åkte vidare återupplivades många minnen. Under senare delen av 1950-talet var min farfar jordbruksminister i staten Saurashtra, som nu är en del av staten Gujarat. Under mina ferier från läroverket tog han mig ofta med på officiella besök till byarna, av vilka vi nu passerade några. På avstånd kunde jag se möteshallen i Dhhrol, där farfar brukade tala till bönderna.
I slutet av 1950-talet bodde de flesta byborna i hyddor bestående av ett rum och gjorda av lera blandad med kogödsel. Golvet var av samma material. Det liknar hårdnad smuts. Kvinnorna bar vatten från bybrunnen i stora krus som de balanserade på huvudet. Av vad jag kunde se hade förhållandena inte ändrats mycket.
På sjukhuset
När vi anlände låg far på ett lokalt sjukhus. Han kände igen oss och var glad att vi var där, men han var så svag att det var praktiskt taget omöjligt att meddela sig med honom. Sjukhusen i Indien skiljer sig mycket från sjukhusen i Förenta staterna. Patientens familj sörjer för maten och det mesta av omvårdnaden. Jag hade förmånen att få sköta om far de följande nio dagarna.
På eftermiddagen gick jag till sjukhuset och tillbringade natten hos far. Han fick näring intravenöst, men ibland matade vi honom också med sked. När han visade tecken på att ha det obekvämt, vände vi honom så att han låg bekvämare. Jag hoppades att han skulle få krafter så att vi skulle kunna tala med varandra, men det fick han aldrig.
När jag satt hos far brukade jag använda tiden till att läsa bibeln och publikationen Aid to Bible Understanding. Min svägerska såg det och blev nyfiken. När hon gifte sig med min yngre bror för omkring tre år sedan, flyttade hon till min familjs mycket stora hem, och jag kunde se att hon hade kommit att älska min far mycket.
Man var mycket osäker på vad man skulle göra för far, men oavsett vad som gjordes väntade man att han skulle dö. En kväll, när min svägerska och jag var ensamma på sjukhuset, frågade hon: ”Känner du dig lika förvirrad och villrådig som de andra tycks känna sig?”
Först trodde jag att hon avsåg min fars framtid, så jag svarade: ”Faktiskt inte.” Hon ville veta varför jag inte gjorde det. Jag förklarade att det berodde på den här boken, bibeln, som hjälper en att förstå Skaparens uppsåt. Hon talade om för mig att när jag hade lämnat kvar min bibel på sjukhuset, hade hon tagit den och läst en del i Första Moseboken men utan att förstå det hon läste. Hon frågade: ”Vem är Skaparen?”
Vi visste båda att det enligt den hinduiska religionen finns många gudar och att somliga är skapare och andra förstörare. Jag slog därför upp Psalm 83:19 i bibeln och bad henne läsa det. Hennes engelska uttal var riktigt bra: ”På det att människor må veta att du, vars namn är Jehova, endast du är den Högste över hela jorden.” — NW.
Namnet Jehova var emellertid nytt för henne; hon visste inte hur hon skulle uttala det. Men hon kunde se att bibelns Gud har ett namn. Det gjorde intryck på henne att bibeln lär att det finns en enda suverän Gud, vars namn är Jehova, som skapat allt, och att hans tillvaro varken har en början eller ett slut. — Upp. 4:11; Ps. 90:1, 2.
Min familj kände redan till att jag hade blivit kristen. Jag hade skrivit till dem om min förkunnarverksamhet på heltid som ett Jehovas vittne. Under dessa dagar av djup oro för min far uppstod därför många diskussioner angående döden och utsikten till liv efter döden.
Själen och Guds kärlek
I likhet med min far omfattade de andra släktingarna den hinduiska läran att själen är odödlig — att det ”inre jaget”, eller ”verkliga jaget”, fortsätter att existera i en annan gestalt efter döden. Men min svägerska, som är medicine doktor, var något av ett undantag, i det att hon inte helt och fullt godtog hinduernas syn. Hon var därför helt öppen för vad bibeln säger.
Jag förklarade för henne att den mänskliga själen enligt bibeln är DU — hela människan — och att det inte finns någon åtskild, osynlig själ som lever vidare efter döden. ”Den själ, som syndar, hon skall dö”, säger bibeln. Bibeln lär vidare: ”De döda veta alls intet.” (Hes. 18:4, 20, 1878 års sv. övers.; Pred. 9:5) Detta var nya tankar för henne, men de stämde bättre överens med vad hon hade sett, så hon tycktes godta dem.
En dag fick jag tillfälle att fråga min svåger som också är medicine doktor: ”Vad är det som avgör om en själ skall övergå till ett bättre liv eller till ett sämre? Det måste finnas någon utanför verkande kraft”, påpekade jag, ”som har ansvaret att besluta om själen skall få antingen en högre eller en lägre tillvaro.”
Han svarade att vi kunde betrakta ”Gud” som en som har en väldig datamaskin och förklarade sedan: ”Han tecknar upp en människas karma, eller gärningar. Om hennes goda gärningar är fler än hennes dåliga gärningar, då kommer hennes återfödelse att ske under gynnsamma förhållanden. Men om de onda gärningarna är fler än de goda gärningarna, då kommer återfödelsen att ske under ogynnsamma förhållanden.”
Som det förklarades skulle alltså vad en person gör under hela sitt liv avgöra huruvida han skall få en gynnsam eller ogynnsam återfödelse. Jag frågade: ”Hur kan vi då säga om min far kommer att få en gynnsam eller ogynnsam återfödelse?”
Min svåger sade att vi inte kunde veta det, eftersom vi inte hade känt min far under hela hans liv. Jag riktade då uppmärksamheten på vad bibeln lär och sade: ”Jehova Gud är inte en Gud som håller räkning på hela vår livskurs. Vi kan ha gjort mycket ont, men om vi ångrar och bättrar oss, då är vår forna kurs glömd; den är förlåten. Och det är vad vi gör därefter som är av betydelse för Jehova Gud.”
Så här förklarar bibeln Jehovas sätt att handla med sitt folk: ”Så långt, som öster är från väster, låter han våra överträdelser vara från oss. Såsom en fader förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig HERREN [Jehova] över dem som frukta honom.” (Ps. 103:12, 13) Detta kärleksfulla sätt att handla med människorna tilltalade min svåger mycket, eftersom han aldrig hade tänkt på Gud på det sättet.
I synnerhet min svägerska var nyfiken på vad bibeln lär. Hon ville veta vad Guds uppsåt är med jorden och människorna. Jag visade henne Jehovas löfte att införa ”en ny jord”, som skall utgöras av människor som gör Guds vilja. (2 Petr. 3:13) Som bibeln säger: ”Men de ödmjuka skola besitta landet och hugnas av stor frid.” — Ps. 37:11.
Förhållandena bland människorna på jorden kommer då att vara helt annorlunda, framhöll jag och läste för henne Uppenbarelseboken 21:3, 4: ”Gud själv skall vara hos dem och skall avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget.” (1917) Sådana bibliska löften gjorde henne förundrad. Hon blev verkligen intresserad och ville lära sig mer.
Ändrade sedvänjor
Efter några dagar hemma blev förändringarna i fråga om sociala sedvänjor uppenbara på ett slående sätt. Min svägerska, till exempel, behandlade människor ungefär likadant som kvinnor gör i västvärlden. Hon talade med far och mig ansikte mot ansikte. Eftersom jag är en äldre svåger skulle hon, om det hade varit för tjugo år sedan, förmodligen ha vänt bort ansiktet eller skylt det i sin sari, när hon talade till mig. Och hon skulle förmodligen aldrig ha vistats ensam med mig i ett rum.
Det är tydligt att unga ogifta män och kvinnor nu talar med varandra, eftersom det inte blivit ovanligt bland dem att själva välja äktenskapspartner. Jag fick veta att skolungdomar faktiskt gör utflykter tillsammans, något som var okänt när jag gick i skolan. Å andra sidan märkte jag att min mor och andra äldre kvinnor fortfarande höll fast vid de gamla sedvänjorna.
Fars död
Under tiden försämrades fars tillstånd snabbt, och därför fördes han tillbaka hem för att dö. På efternatten söndagen den 7 mars tycktes slutet vara nära. Medan vår familj var samlad runt fars bädd andades han ut djupt — men han drog inte in andan igen.
Min svåger bad mig räcka honom ett stetoskop. Han höll det mot fars bröst och drog med en sorgsen min lakanet över hans huvud. Klockan var halv fyra på morgonen. Far var död — vid bara femtioåtta års ålder. Mor brast genast i gråt, och det gjorde också andra av de närvarande kvinnorna.
I den procedur som nu följde var det djupa inflytandet från religiösa trosuppfattningar markant. Innan min svägerskas tårar ens hade hunnit torka, gick hon ut och återkom med färsk kospillning och gjorde av den en cirka två meter lång, rak linje tvärs över golvet. Hon stänkte därefter litet vatten, som hämtats från floden Ganges, på golvet. Sedan placerade man ett vitt lakan över detta fält och fars kropp lades dit.
Allt som kommer från kon anses heligt, även spillningen. Floden Ganges betraktas också som helig. Detta golvområde antogs därför vara renat genom behandlingen med spillning och vatten. Välluktande rökelse brändes framför kroppen. Man tror att detta skapar en ren atmosfär och inbjuder rena andar till grannskapet.
Nästan omedelbart började man mässa en hinduisk bön, i det min svåger tog ledningen och andra förenade sig med honom efter behag. Frasen ”Shri Rama Jay Rama Jay Jay Rama” upprepades ständigt till en särskild melodi. Rama är namnet på en hinduisk gud, och mässandet betyder: ”Må Rama bli segerrik.” Detta mässande är avsett att lugna de sörjande och hjälpa dem att koncentrera sig på Gud. Det tycktes åtminstone tjäna som en ersättning för gråten.
Medan detta pågick gick ett par budbärare ut för att underrätta vänner och släktingar om dödsfallet. En vän spred nyheten per telefon. Tidpunkten för begravningsprocessionen fastställdes till klockan halv åtta på morgonen, bara fyra timmar efter fars död.
Behandling av kroppen
Min äldre bror strök pulvriserat sandelträd blandat med vatten på fars panna. Sedan lade han ett rött pulverliknande ämne som kallas kanku över hans panna och stänkte vatten från Ganges över hans ansikte. Därefter gick han runt fars kropp fem gånger, en procedur som är känd som prudikchana. Slutligen skrek han tre gånger i fars öra: ”Hari ohm Tatsat”, vilket betyder ”prisa Gud”, eftersom Hari är en annan hinduisk gud. Denna fras anbefaller själen att lämna kroppen och fortsätta att prisa Gud. Andra av de närvarande följde samma procedur.
Efter detta lämnade alla rummet utom ett par av oss. Kroppen kläddes av och tvättades, och man strödde kanku över hela kroppen. Medan detta skedde uttalade vissa av de närvarande oupphörligt mantras (böner) på sanskrit. En bön frambars också på mitt modersmål gujarati med följande innebörd: ”O, Herre! Var god tag denne mans själ och må hans själ vila i frid.” Därpå täcktes hela kroppen utom ansiktet med en vit duk och ett lysande rött silkestyg. Efter detta placerade man den på en bambubår.
Båren tillverkades direkt i rummet. Två män, som regelbundet utför sådant arbete, fullbordade den på en halvtimme. Båren gjordes av två bambustänger, omkring tre meter långa, och cirka tolv tvärslåar av bambu, vilket allt hölls samman med ett rep. Kroppen placerades på båren och fastgjordes vid den med band. Sedan lade man en mängd blommor runt min fars hals.
Begravningsprocessionen
Mina två bröder, en av mina kusiner och jag bar fars blomstersmyckade kropp ut ur huset. Medan vi gjorde det grät kvinnorna högljutt. Detta var sista gången de såg hans kropp, eftersom kvinnor inte deltar i begravningsprocessionerna.
Män, klädda i vita eller ljusa kläder, väntade utanför huset med handdukar runt halsen. Medan kroppen bars längs gatan följde de efter i ordnade led. Eftersom min far var en framträdande affärsman, måste det ha varit omkring 500 män som deltog i processionen, däribland läkare, advokater, ingenjörer, affärsmän, lantbrukare och filosofer.
Efter fyrtiofem minuter anlände processionen till ingången av Smashan (platsen för kremeringen), där den stannade. Fram till denna plats bars min fars kropp med huvudet före, en antydan om att han såg tillbaka på allt han gjort i denna världen. Nu, när vi gick in i Smashan, bars han med fötterna före, vilket antydde att han nu måste se framåt mot vad som än skulle komma.
Kremeringen
Här i Smashan finns en plats, 2,4 × 3 meter, där själva kremeringen sker. Medan kroppen fördes hit började fyra män göra i ordning elden. De lade först ett lager av torkad kospillning, omkring en meter brett, två meter långt och tio centimeter högt. (Förutom att kospillningen betraktas som helig är den lättantändlig.) På detta lade de lager på lager av stockar, och slutligen placerades fars kropp överst.
Man avlägsnade all svepning och alla blommor från kroppen och gned in den med ghee, ett fett, smörliknande extrakt av mjölk. Ghee anses heligt och är också lättantändligt. Därpå placerades stockar över och på sidorna om kroppen. Slutligen tände man elden.
Under den första timmen, medan vi alla såg på, frambars hela tiden mantras på sanskrit. Vid slutet av varje mantra ropade männen, som frambar dessa böner, ”swaha”, vilket betyder ”ske alltså”. För att visa att de instämde kastade dessutom min yngre bror vid varje ”swaha” mer ghee på elden, och min äldre bror kastade litet samagri, en välluktande, eldfängd blandning. Man tror att dessa mantras är till gagn för själen. I en sägs det till exempel: ”Må själen, som aldrig dör, fortsätta i sina ansträngningar att nalkas Gud.”
På två timmar var kroppen förintad. En del av askan samlades i ett lerkrus för att senare av min bror sänkas ner i floden Ganges. Alla närvarande badade sedan i de inrättningar som finns i Smashan.
En grundval för sann tröst och verkligt hopp
I Smashan finns många skulpturer som framställer olika läror i den hinduiska religionen. Jag lade speciellt märke till den som kallas ”Livscykeln”. På ett högt, cirkelformat monument framställs sju scener. Den första visar ett barns födelse, den andra ett barn som går till skolan och den tredje ett par som gifter sig. Den fjärde är en scen ur familjelivet. Den femte visar sjukdom och ålderdom, den sjätte personens död och den sjunde hur kroppen bärs till kremeringsplatsen.
Denna livscykel framställs i hindureligionen som normal. Man menar att det är så här förhållandena är avsedda att vara. Sjukdom och död kommer enligt denna cykel alltid att finnas. Men skänker sådana läror verklig tröst och ett sant hopp åt de sörjande?
Sedan vi badat återvände vi hem. Medan alla var upptagna med olika sysslor den kvällen lade jag märke till att min svägerska satt för sig själv och grät stilla. Jag frågade därför: ”Vad är det som bekymrar dig?” Hon svarade att hon skulle sakna min far och att hon redan saknade honom.
Ännu en gång talade vi därför om Jehova Gud, och jag frågade henne: ”Har det som du har lärt dig om Jehova gjort dig lycklig?” Hon svarade: ”Ja, om allt detta blir verklighet, finns det sannerligen orsak att glädja sig.”
Vi hade hittills inte talat om uppståndelsen, så jag frågade: ”Hur skulle du känna det om du kunde få träffa min far igen med samma personlighet som när du kände honom? Skulle du tycka om det?” Svaret var naturligtvis: ”Ja!”
Jag slog då upp bibeln, och vi läste Apostlagärningarna 24:15, som lyder: ”Jag har ett hopp till Gud, vilket också dessa män själva hyser, att det skall komma att bli en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga.” Ordet ”uppståndelse” var nytt för henne; det innebar en ny tanke. Jag förklarade att uppståndelsen inte är en återfödelse eller reinkarnation, utan innebär att en person, som har varit fullständigt omedveten i döden, återvänder till livet. De flesta människor som dött, sade jag henne, kommer att få uppstå till liv på jorden, när det råder bättre förhållanden.
Hon kunde förstå denna bibliska lära, eftersom hon verkligen var intresserad av att lära sig vad bibeln säger. Och hon kunde jämföra den med den hinduiska tron på reinkarnationen. Enligt hinduismens läror återvänder en människa också till livet på jorden men som en annan personlighet, eftersom själen antas inträda i ett moderliv för att återfödas som någon annan. Hon skulle därför aldrig känna igen min far vid hans återfödelse. Bibelns lära om uppståndelsen tilltalade henne därför, eftersom hon saknade min far och längtade efter att få träffa honom igen sådan hon hade känt honom.
Jag framhöll vidare att man enligt läran om reinkarnationen återvänder till denna tingens ordning, till de nuvarande förhållandena, där människor blir sjuka och dör. Men uppståndelsen kommer att äga rum sedan Jehova Gud förmedelst sitt rikes regering har gjort slut på denna korrumperade ordning. (Matt. 6:9, 10; Dan. 2:44) Sedan, i Guds nya ordning, kommer människor att få åtnjuta de förhållanden som vi tidigare läst om i Uppenbarelseboken 21:3, 4. Sjukdom, sorg och till och med döden kommer att höra det förgångna till!
Behov av hjälp
Vid det här laget hade min svägerskas tårar torkat, och hon kände sig mycket bättre till mods. Men om några dagar skulle jag resa, och hon undrade: ”Vem skall undervisa mig? Hur skall jag kunna lära mig detta från bibeln?”
Jag gav henne en bibel och några bibelstudiehjälpredor. Jag riktade speciellt hennes uppmärksamhet på broschyren Livet har mycket mera att ge! och visade hur hon skulle använda den, när hon studerade bibeln. I vår brevväxling har vi sedan använt broschyren som utgångspunkt för dryftande av bibliska ämnen.
Det finns inga Jehovas vittnen i Jamnagar eller i den delen av Indien. Men vid detta besök blev jag glad att finna att i synnerhet unga människor är sökande och, om de får den behövliga hjälpen, kan ge gott gensvar till sanningarna i Guds ord. Om det är Guds vilja, är det min förhoppning att jag till sist skall kunna bidra till att hjälpa några av människorna där att lära känna sanningen om den levande Guden, Jehova, en sanning som leder till evigt liv. (Joh. 17:3) — Insänt.
[Infälld text på sidan 14]
”Jag frågade: ’Hur kan vi då säga om min far kommer att få en gynnsam eller ogynnsam återfödelse?’”
[Infälld text på sidan 16]
”På två timmar var kroppen förintad.”
[Infälld text på sidan 18]
”Bibelns lära om uppståndelsen tilltalade henne.”
[Bild på sidan 12]
Min syster och min svägerska
[Bild på sidan 15]
”Allt som kommer från kon anses heligt, även spillningen”
[Bild på sidan 17]
Monumentet som kallas ”Livscykeln”