Hur länge skulle du vilja leva?

NÄR allting går en väl i händer, är livet njutbart. Då kan tanken på att fortsätta att leva, till och med för evigt, mycket väl tilltala dig. Men så kan prövningar, kanske stora svårigheter och tragedier, komma in i ditt liv. Men inte ens under sådana förhållanden önskar du dö.

Faktum är att människor i allmänhet klamrar sig fast vid livet till vilket pris som helst. År 1974 betalade cancerpatienter enbart i Förenta staterna sju milliarder dollar i ansträngningarna att stoppa denna mördare och fortsätta att leva.

I New York Times för 22 juli 1974 berättades följande om en cancerpatient, en läkare, som tillgrep alla upptänkliga metoder i kampen mot sin sjukdom men ändå dog vid trettionio års ålder:

”Det finns många andra döende patienter som i likhet med dr Leinbach kämpar in i det sista. ... Deras vilja att leva är en grundläggande mänsklig drift. ... Hans hustru betonade att varje dag som han lyckades hålla sig vid liv var av stort värde för honom. ’Allt Gary önskade’, sade hon, ’var att leva.’ ... Strax innan han dog hade hon frågat honom om han ansåg att det hade varit värt de energiska ansträngningar som han gjort för att hålla sig vid liv. Hon sade att han svarade med ett tydligt: ’Ja.’”

När vi har god hälsa, har vi en benägenhet att ta livet som något självklart. En tidningsskribent skriver efter att ha kämpat mot döden under en allvarlig sjukdom: ”Jag vet inte när jag varit så lycklig över att njuta av de enklaste ting — ting som jag tidigare tagit fullständigt för givna. Ibland skrattar jag för mig själv. Det är som att bli barn på nytt. Jag njuter av ett glas vatten. Jag njuter av en bit frukt. Jag njuter av solskenet. Jag går ut i min trädgård och ser på träden. Jag upptäcker att jag aldrig riktigt sett hur ett träd ser ut under alla de år jag hade god hälsa. Och jag njuter av fåglarnas sång — helt enkelt av allting!”

En lärare i filosofi gav uttryck åt mångas uppfattning, när han sade: ”Det är upprörande att ett så överdådigt fenomen som medvetet, förnuftsbegåvat liv med förmåga att känna skall vara inneslutet i så förgängliga och sårbara kroppar.”

Möjligheter att leva hur länge?

Det kanske medges att människan rimligtvis borde leva mycket längre, till och med för evigt, men är det vetenskapligt möjligt? När Encyclopædia Britannica (1959 års upplaga, band 7, sid. 112A) behandlar ämnet ”Död”, sägs följande under underrubriken ”Potentiell odödlighet”:

”Det kan ärligt sägas att den potentiella odödligheten hos alla viktiga cellelement i kroppen har blivit fullständigt bevisad, eller har bevisats i tillräcklig utsträckning för att göra sannolikheten mycket stor att tillförlitligt utförda experiment skulle visa att dessa celler kan hållas vid liv i kultur hur länge som helst.”

Detta är förstås resultatet av laboratorieexperiment med celler. I uppslagsverket sägs vidare att man inte med säkerhet vet vad som orsakar döden (dvs. döden som en följd av degeneration, hög ålder). Orsaken kan vara att cellerna i kroppen bryts ner. Men orsaken kan också vara den gradvisa försämringen hos de organiserade cellfunktionerna och cellernas oförmåga att ”samarbeta” i en fullständig organism, snarare än att enstaka celler dör, vilka, när de förstörts, ersätts av nya celler genom den naturliga processen. Ett undantag från denna förmåga till återställelse har man funnit hos nervcellerna, som inte kan ersättas när de förstörts. En skadad nervcell kan emellertid läka sig själv. Till och med en avsliten nerv kan reparera sig själv om den sys ihop ordentligt, även om läkningen av nerverna är en relativt långsam process.

Gary K. Frykman, biträdande professor i ortopedisk kirurgi vid Loma Linda School of Medicine i Kalifornien, där man en eller ett par gånger i månaden syr fast avslitna fingrar, säger följande: ”Om mer än ett finger har förlorats, eller en tumme, kan patienten mena att han måste få dem fastsatta igen för att kunna klara sitt arbete eller till och med av utseendeskäl.”

Frykman fortsätter: ”Under dessa förhållanden talar vi om för patienten att det är 50 procents chans att vi skall kunna sätta fast fingrarna eller tummen, men vi talar om för honom att det kan ta flera månader innan han kommer att kunna använda dem i någorlunda normal utsträckning.” Nerverna har således förmåga att återställa eller läka sig själva.

Vilket hopp erbjuds från vetenskapligt håll?

Medicinska forskare har arbetat hårt och länge för att finna sätt att fördröja åldrandet och förlänga livet. Kan vi vända oss till dem med några förhoppningar? De kan ge en viss hjälp. Men det finns inga säkra bevis för att man närmar sig en dramatisk ökning av människans livslängd. Ökningen av medellivslängden under de senaste femtio åren beror huvudsakligen på att spädbarns- och barnadödligheten minskat. I tidskriften Bestways skriver farmaceuten Louis Stambovsky och påtalar det faktum att människan, som blir fullvuxen vid tjugoett års ålder, lever som fullvuxen bara omkring fyrtio eller femtio år. Han riktar uppmärksamheten på följande intressanta förhållande:

”Det tycks vara så att varje däggdjur, som lever på det sätt och i det syfte som är normalt för arten, lever sex till sju gånger så länge som det tar att bli fullvuxen. Hästen blir fullvuxen på ungefär tre år och dör mellan 18 och 21 års ålder. Hunden når sin fulla växt på ungefär tre år och bör få samma livslängd som hästen. Denna formel kan tillämpas på apan, katten, björnen etc. Människan är fullvuxen vid 21 års ålder. Enligt samma princip borde hon leva mellan 120 och 140 år.”

Vad ställer vetenskapen och den medicinska forskningen i utsikt? Scientific American gör en sammanfattning och säger:

”Även om de viktigaste dödsorsakerna vid hög ålder — hjärtsjukdom, slaganfall och cancer — skulle elimineras, skulle inte medellivslängden förlängas med mycket mer än 10 år. Den skulle då vara omkring 80 år, i stället för den medellivslängd på omkring 70 år som nu är vanlig i välutvecklade länder.”

Dessa uttalanden överensstämmer med vad bibelskribenten Mose sade, då han beskrev vad de flesta som uppnår hög ålder får uppleva: ”Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, likasom flöge vi bort.” — Ps. 90:10.

Ingen orsak att ge upp

Betyder dessa dystra fakta att en ung människa inte bör ta vård om sitt liv för att göra det så långt som möjligt, eller att en äldre person skall ge upp tanken på att utföra något nyttigt arbete eller söka bidra till sina medmänniskors bästa? Inte alls. Vi kan hämta mod av ett uttalande av farmaceuten Stambovsky:

”Ett långt liv ... kan vara av oskattbart värde för samhället, för nationen eller för världen. Sådana personer är rika på värdefull erfarenhet, förvärvad genom år av försök och misstag, framgångar och misslyckanden. Ett bevis på detta är Edison, vars produktiva hjärna var verksam ända upp i åttioårsåldern; Gladstone valdes till Englands premiärminister vid 60 års ålder — för många år sedan, då 60 år ansågs vara en verkligt hög ålder — en ställning som han innehade tills han blev 82 år. Walter Damrosch startade en karriär som konsertpianist vid 78 års ålder.”

Vi har således skäl att göra det bästa vi kan av det nuvarande livet. Hur kan vi göra det mer njutbart och gagneligt? Och vidare, finns det ett ännu bättre hopp — ett hopp om evigt liv? Låt oss undersöka saken närmare.

[Bild på sidan 4]

En häst blir fullvuxen på 3 år. Livslängden som fullvuxen är 6 gånger så lång.

En hund blir fullvuxen på 3 år. Livslängden som fullvuxen är 6 gånger så lång.

En människa blir fullvuxen på 21 år, men livslängden som fullvuxen är bara 3 ¹/2 gånger så lång.