Ett nutida folk som lever i det förgångna
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Mexico
MEXICO har många överraskningar för besökaren. Bland de intressanta människor man kan se i detta land är Tarahumaraindianerna. Har du någonsin hört talas om dem?
Det finns ungefär 10.000 som tillhör denna stam. De bor i bergstrakterna i staten Chihuahua i nordvästra Mexico. Tarahumaraindianernas liv har varit oförändrat i århundraden.
Deras klädedräkt och frisyr är ganska enkel. Männen bär höftskynken. Kvinnorna har ett antal kjolar på sig, den ena ovanpå den andra, och dessutom färgglada blusar och halsband. Både män och kvinnor har sitt tjocka, raka, svarta hår klippt så att det når till axlarna.
Somliga av dessa infödingar bygger enkla trähus. De som bor i raviner och låglänta områden kan emellertid föredra grottor eller andra klippskydd som boplatser.
Att leva av det som landet ger
Tarahumaraindianerna har ett ovanligt tillvägagångssätt vid jakt. De brukar jaga hjortar genom att springa efter dem, ända upp till flera dagar. När djuren blir utmattade, är det lätt att döda dem. De jagar också ekorrar, ödlor och små grodor. Dessa indianer har en förvånansvärd uthållighet när det gäller att springa. Beträffande detta läser vi i tidskriften National Geographic:
”Tarahumaraindianerna, som besitter en fantastisk styrka och uthållighet, tävlar i barfotalopp, som ofta varar 48 timmar. Medan de springer sparkar de träbollar, som är stora som apelsiner när loppet börjar, men som nöts ner till halva storleken.”
Somliga Tarahumaraindianer brukar jorden och odlar bland annat majs, potatis och bönor. Men deras typ av åkerbruk medför ett nomadiskt levnadssätt. Myllan är tunn, och erosionen är kraftig på grund av häftiga regn och starka vindar. När myllan försvinner inom ett område, måste familjerna flytta till nya boplatser.
Familjen och samhället
Tarahumaraindianerna har speciella uppfattningar i fråga om äktenskap och moral. Om två unga människor blir intresserade av varandra, anordnas en fest. De som är närvarande är paret, deras föräldrar och siríame, den lokale styresmannen, som viger dem. Det är mycket sällsynt att Tarahumaraindianerna beger sig till en stad för att legalisera sitt äktenskap hos en borgerlig myndighet.
Par som förenats på detta sätt bor tillsammans så länge de önskar. Om någon inte längre vill bli kvar hos sin partner, skils de. När de möter någon av det andra könet, som är tilldragande, kan de ingå ett nytt förbund. När det gäller sexuella övergrepp, måste en Tarahumaraindian, om han förgår sig mot en flicka, betala en gåva till flickans far. I ett sådant fall är det fadern som bestämmer priset.
Stammen erkänner den myndighet som utövas av de mexikanska federala och statliga regeringarna. Förutom detta har de emellertid sin egen lokala administration, som är en blandning av förspanska och koloniala jesuitiska särdrag.
Varje stad har en representantförsamling som består av ortsbor. Siríamen är ordförande över denna församling, och han biträds av myndighetspersoner av lägre rang. Församlingen möts varje söndag för att behandla och avgöra problem i samhället. Som en symbol för sin makt bär siríamen en helig stav, som kallas disora.
Ringa åstundan efter framåtskridande
Både Mexicos regering och jesuiterna har anordnat utbildningskurser för Tarahumaraindianerna, i vilka det ges grundläggande övning i konsthantverk. Somliga infödingar har tagit vara på dessa möjligheter. Ett fåtal av dessa har fortsatt och blivit skollärare. Andra har startat affärsverksamhet i städerna, där de kan sälja sina egna handgjorda produkter.
För det mesta visar dock Tarahumaraindianerna inte någon önskan att modernisera sitt primitiva levnadssätt. De föredrar att leva i det förgångna. Vad är orsaken till detta?
I allmänhet är Tarahumaraindianen konformistisk. Han är tillfreds med att fortsätta med de traditioner som vidarebefordrats under många generationer. Bland de traditionella verksamheterna ingår framställning av guares (korgar gjorda av material från palmträd), yllefiltar, lerskålar och lerkrukor.
Något som också motverkar framåtskridande är att många av dessa indianer beger sig ner till städer, där människor tycker synd om dem och ger dem allmosor. Människor som klarar sig på ett sådant sätt har föga önskan att se sig om efter arbete.
En blandning av religiösa trosuppfattningar
De religiösa trosuppfattningarna hos Tarahumarafolket är en blandning av romersk katolicism och traditionella indianska läror. För länge sedan påverkade det spanska prästerskapet dem att tro på Jesus Kristus, men bara på ett ytligt sätt. De brukar vara snara att ändra sin religiösa bekännelse, om det verkar fördelaktigt att göra så. När katolska kyrkan bistår med medel för livsuppehället, bekänner de sig till katolicismen, men om någon protestantisk riktning erbjuder varor i form av mat och kläder, ansluter de sig till protestantiska läror.
Tarahumaraindianerna tror på själens odödlighet och utövar offentlig tillbedjan av både solen och korset i samband med särskilda festligheter. Det är också vanligt med ockulta förehavanden. Det finns örtdoktorer och ”helbrägdagörare”, som nedkallar och upphäver förbannelser. Som betalning kräver dessa helbrägdagörare en kruka tesgüino, en kraftig typ av majsbrännvin. Ibland använder dessa personer bedrägeri. Innan de besöker en sjuk person, tar somliga en sten i munnen. När de undersökt den sjuke, låtsas de suga ut orenheter från patientens handleder. Sedan tar de ut stenen ur munnen och påstår att den kom från den sjukes kropp och att denne därför är befriad från sin sjukdom. Trots sådant bedrägligt förfarande har dessa helbrägdagörare stora skaror av troende som följer dem.
Gensvar på kulturell verksamhet
Lyckligtvis har ett antal av dessa infödingar gett gensvar till den kulturella verksamhet som bedrivs av personer som sprider tidskriften Vakna! Denna verksamhet bland Tarahumaraindianerna började år 1956, när en ”pionjär” (en person som bedriver sådan verksamhet på heltid) kom till det område där de bor. Han började placera litteratur hos dem, gjorde återbesök och ledde studier i hemmen hos personer som visade intresse.
År 1958 hade mötesverksamheten kommit i gång i detta område, och tre år senare döptes två Tarahumaraindianer. År 1965 hade antalet Tarahumaraindianer, som bedrev denna kulturella verksamhet i detta lilla område, vuxit till 14, en siffra som fördubblats sedan dess, och vid en lokal sammankomst som nyligen hölls var antalet närvarande vid det offentliga föredraget på söndagen 94 personer. Följande kommentarer av en resande tillsyningsman pekar på verkan av den kulturella utbildningen:
”De som nu bedriver kulturell verksamhet i Agua Caliente i Chihuahua spred tidigare skräck i detta område. De uppträdde överlägset och brukade regelbundet ställa till svårigheter, sedan de druckit alltför mycket tesgüino. För att förhindra chabochis (vita män) att komma till de ställen där de ägnade sig åt sin dryckenskap brukade man placera en växt, som kallas frijolillo, vid ingången. I torkat tillstånd avger denna växt ett väsande ljud som liknar en orms, vilket beror på att små bönor skallrar i dess skidor. Detta medförde att chabochis skrämdes i väg.
Numera är dessa individer kända i hela området för att vara fridsamma, hårt arbetande personer. De blir inte längre berusade eller uppträder våldsamt. I stället har de fått beröm för det bästa uppträdandet i sin stad och är kända i hela området som utmärkta kristna.”
I en grupp av sådana kristna i Chihuahua finns det tio män av ren Tarahumarahärkomst. Alla dessa lärde sig att läsa och skriva genom kulturella program. Detta gäller också andra Tarahumaraindianer i närbelägna grupper. Uppriktig ansträngning har gjort det möjligt för framstegsvänliga infödingar att själva, och också för sina grannar, läsa om de underbara löften från Gud som finns i bibeln.
Tarahumaraindianerna är verkligen ett intressant folk. Fastän de är i högsta grad levande och aktiva nu på 1970-talet, följer de ett levnadssätt som påminner om svunna tider.