Den religiösa intoleransen ökar
TIDPUNKTEN: den 9 juli 1976. Platsen: en liten skola på landet i nordöstra Argentina. Händelsen: en argentinsk nationaldag.
Veckotidningen Gentes reportrar besökte skolan. Varför? De var intresserade av de ovissa förhållandena i skolan, i synnerhet på grund av att den låg nära den brasilianska gränsen. Det hade rapporterats att många människor olagligt tog sig över gränsen. De besökte därför skolan för att se hur det förhöll sig.
Reportrarna tyckte emellertid att de måste göra artikeln mer sensationell. Så vad gjorde de? De ställde några barn med ryggen mot flaggan, medan andra elever tog del i flaggceremonin. Därefter fotograferade de barnen.
Artikeln publicerades den 15 juli. Den påstod att barnen som vände ryggen åt flaggan var Jehovas vittnen! Var detta sant? Absolut inte! De fyra barn som tillhörde vittnena hade inte ens varit i skolan den dagen! Och även om de hade varit där, skulle det ha varit emot deras kristna fostran att visa sådan respektlöshet för landets flagga.
Ändå kunde man i tidningspressen läsa denna förvända historia om Jehovas vittnens uppenbara respektlöshet för flaggan. Och detta blev snabbt känt i hela landet.
en kedjereaktion
Följande månad ägde en annan händelse rum, också den i provinsen Misiones. Där blev två elever och en lärare vid gymnasiet tillsammans med elevernas föräldrar arresterade och fängslade i 16 dagar. De anklagades för att ha visat ”[hånfull] nonchalans” mot nationalsymbolerna.
Varför blev de anklagade? Därför att eleverna hade bett att få slippa sjunga nationalsången och också Sankt Martín-marschen. Man begärde omedelbart rättslig hjälp för dessa vittnen.
Under tiden stängde man många av vittnenas offentliga möteslokaler i provinserna Misiones, Entré Rios och Formosa. Dessa åtgärder genomdrevs med våld av statliga och provinsiella myndigheter.
Vittnena bestred detta uppenbara angrepp på religionsfriheten. Den 23 augusti begärde de att få ett domstolsbeslut från den federala domstolen i Buenos Aires.
rättvisan triumferar — men bara tillfälligt
Några dagar senare, den 27 augusti, utfärdade den federale domaren Francisco Kalicz ett domstolsutslag. Han befallde att vittnena i Misiones, som hade anklagats för att ”nonchalera” nationalsymbolerna, skulle frisläppas ur fängelset. Han befallde också att man skulle rentvå dem från alla anklagelser!
Domaren förklarade att ”hånfull nonchalans visas genom påtagliga handlingar”, till exempel att ”förstöra, bränna, rycka eller klippa sönder, smutsa ned, spotta på, riva sönder eller trampa på”. Han framhöll också att man kan visa sådan hånfull nonchalans ”muntligen (genom att vissla eller fnysa åt) eller skriftligen eller genom att göra anstötliga gester”.
Hade vittnena gjort sig skyldiga till något av detta? Domaren framhöll att ”ingenting av det som hade hänt gav vid handen att någon av de anklagade hade haft denna avsikt”. Han tillade: ”I stället är alla eniga i att visa respekt för alla nationalsymbolerna såväl som för lagarna.”
Den dagen segrade rättvisan. Men glädjen blev kortvarig. Om fyra dagar skulle bilden förändras!
ett hårt slag
Den 31 augusti 1976 utdelade regeringen nådastöten. Den utfärdade då förordningen nr 1.867.
I den kunde man bland annat läsa: ”Religionsfriheten, som finns inskriven i den argentinska författningen i artiklarna 14 och 20, är naturligtvis begränsad i den meningen att det aldrig bör finnas religiösa åsikter som innebär att man bryter lagarna eller försöker störa den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten eller skada moral och goda seder.”
Ändå har ingen av dessa anklagelser mot Jehovas vittnen blivit bestyrkt, som också domaren Francisco Kalicz antydde i sitt utslag.
Inte desto mindre lyder fortsättningen av påbudet: ”Av denna anledning BESLUTAR ARGENTINAS PRESIDENT:
ARTIKEL 1: Den verksamhet som bedrivs av den religiösa sammanslutningen ’JEHOVAS VITTNEN’ eller ’BIBEL- OCH TRAKTATSÄLLSKAPET VAKTTORNET’ och alla grupper, sammanslutningar eller föreningar, som står i direkt eller indirekt förbindelse med sagda organisation, har förbjudits i hela landet.
ARTIKEL 2: Förbudet gäller också a) tidningar, tidskrifter och alla publikationer som öppet eller på annat sätt understöder sagda lära; b) handlingarna proselytvärvning och indoktrinering.
ARTIKEL 3: Alla lokaler, där ovannämnda organisation håller möten, såväl som byggnaderna, där de i Artikel 2 nämnda skrifterna trycks, distribueras eller säljs, skall stängas.
ARTIKEL 4: Inrikesdepartementet kommer att vidta nödvändiga åtgärder och ge instruktioner för att genomdriva denna förordning.”
I samband med regeringens åtgärder påstod man i en skrivelse från inrikesdepartementets juridiska avdelning: ”Det har inte bevisats att sekten ägnar sig åt religiös tillbedjan och att denna tillbedjan överensstämmer med landets moral och goda seder.”
Naturligtvis förhåller det sig precis tvärtom. Det har under detta århundrade tydligt bevisats att Jehovas vittnen intensivt ägnar sig åt religiös tillbedjan. Och denna tillbedjan kännetecknas av mycket hög moral. Inte heller har de lagt hinder i vägen för någon som haft en annan trosuppfattning eller som önskat praktisera någon sedvänja som han eller hon har ansett riktig. Myndigheter i hela världen, även Högsta domstolen i USA, har bekräftat detta för länge sedan.
Skrivelsen innehöll också detta häpnadsväckande påstående: ”Man kan inte tala om frihet i samband med en religion som tillåter kannibalism, ritualmord och polygami. Av samma skäl kan en religion som den nämnda inte erkännas, oavsett vilka former den tar sig.”
Den okunnige kan ju på grundval av denna skrivelse få den uppfattningen att Jehovas vittnen befattar sig med kannibalism, ritualmord och polygami. Men det är fullständigt fel. Sådana anklagelser vållar emellertid stor skada, eftersom många som inte känner till Jehovas vittnen kan tro att dessa antydningar inte är helt grundlösa.
rättsstriden fortsätter
Processen som Jehovas vittnen påbörjat hade sin gång. Den 10 mars 1977 avkunnade den federale domaren dr Jorge E. Cermesoni domen. Han förklarade att Artikel 1 i förbudet var olaglig och visade att den verkställande myndigheten hade överskridit sina befogenheter, då den utfärdade förordningen. Han förklarade emellertid att ”sekten redan förbjudits ... som ett resultat av att den inte blivit inskriven i registret över olika kulter”.
Inrikesdepartementet överklagade beslutet; det gjorde också Jehovas vittnen. Departementet hävdade att den verkställande myndigheten har rätt att reglera författningsenliga garantier. Vittnena överklagade domstolsutslaget på grund av att förbudet mot dem kvarstod.
Fallet gick vidare till appellationsdomstolen. Den 23 juni ändrade de federala domarna Alberto Azcona, Juan Carlos Béccar Varela och Valerio R. Pico den lägre domstolens beslut. De upphävde regeringens förbud!
Det skäl som dessa domare grundade sitt utslag på kunde man läsa om i tidningen La Nación för 24 juni: ”Religionsfriheten är en av de viktigaste mänskliga rättigheterna. Vad beträffar Jehovas vittnen, kan deras religionsutövning inte inskränkas på laglig väg, såvida den inte utövar dåligt inflytande på moralen eller den allmänna ordningen.” Domarna framhöll att ”[Jehovas vittnens] stadgar fastslår att deras syfte är ’att som kristna offentligt tillbedja den högste Guden och Jesus Kristus’”.
På så sätt respekterade man och tillämpade de höga ideal som finns uttryckta i den argentinska författningen! Lagen ger emellertid möjlighet att överklaga inom 10 dagar. Frågan var: Skulle staten överklaga?
inför Högsta domstolen
Precis innan tidsfristen gick ut överklagade regeringen i Högsta domstolen. Fallet väckte stor uppmärksamhet hos dem som var angelägna om friheten och de mänskliga rättigheterna både i Argentina och utomlands. Dessa personer var övertygade om att den högsta domstolen i landet skulle förfäkta den frihet som fanns inskriven i författningen.
Den 8 februari 1978 utfärdade Högsta domstolens fem ledamöter sitt beslut. De vägrade att upphäva förbudet!
Beslutet var så inlindat i rättstermer att lekmannen fick intrycket att det innehöll upprepade motsägelser. Ledamöterna hävdade: ”Förordningen nr 1.867 var inte egenmäktig och inte heller påfallande olaglig.” I själva verket var förbudet både egenmäktigt och olagligt, eftersom det gick tvärt emot författningen.
Domarna hade uppfattningen att ”vittnena hade andra administrativa och juridiska sätt att försvara sina rättigheter, nämligen genom att låta registrera sig som religionssamfund”. Men Jehovas vittnen hade vid nio tidigare tillfällen anhållit hos regeringen om att få bli registrerade men hade alltid blivit avvisade!
Domarna försäkrade vidare att de inte ”försökte fastställa om de framlagda kraven var lagliga och inte heller om de åtgärder som fanns nämnda i förbudet var lagliga; domstolen förklarade helt enkelt att det lagliga förfarande som Jehovas vittnen använde var oacceptabelt”! Och ändå är domstolarna just denna lagliga väg som Jehovas vittnen med rätta använder!
Varför argumenterade Högsta domstolen på det viset? I 15 månader hade landets juridiska expertis noga studerat fallet, däribland justitieministern och de federala domarna som hade hand om ärendet. Ändå ifrågasatte eller diskuterade man ALDRIG den rättshjälp som vittnena hade åberopat!
Var det bara så att Högsta domstolen ”tvådde sina händer”, som Pontius Pilatus gjorde i Jesu fall? Försökte den undandra sig ansvaret att avgöra en grundlagsfråga?
Vilken annorlunda inställning hade inte den argentinske pedagogen och statsmannen Domingo F. Sarmiento för ett hundra år sedan! Han hade sagt: ”En minoritet av befolkningen, ja om det så bara är en person, som ärligt och uppriktigt har en annan åsikt än majoriteten, skyddas av lagen, om han inte bryter mot den.” Sarmiento förklarade vidare: ”För att skydda hans åsikter ... har författningen kommit till.”
Högsta domstolen hade alltså genom att åsidosätta sin plikt riktat ett hårt slag mot friheten och mot Jehovas vittnen. Den godkände de många intoleranta åtgärder som redan vidtagits i samband med förbudet i september 1976 och de som skulle komma att vidtas.
[Infälld text på sidan 9]
Svensk översättning av ovanstående artikel i New York ”Times” för 15 februari 1978:
Argentinas regering förbjuder religionssamfund som inte låter inregistrera sig
BUENOS AIRES, 14 februari (AP) — Alla religioner utom romersk-katolska kyrkan måste låta inregistrera sig hos staten för att inte bli förbjudna i Argentina, förklarade militärregeringen i dag i ett påbud som offentliggjordes i tidningarna.
I påbudet heter det att regeringen kan avslå ett samfunds registrering och på så sätt effektivt förbjuda fler religiösa samfund. Den två år gamla regimen har redan förklarat tre sekter för olagliga.
Lagen, som tidningarna delvis återgivit, kommer enligt pressen att träda i kraft en månad efter det att den offentliggjorts i regeringens officiella organ.
Enligt detta påbud måste religionssamfunden låta registrera sig hos utrikesdepartementet inom 90 dagar.
De som anses vara ”farliga för den allmänna ordningen, den nationella säkerheten, moralen eller för det goda uppförandet” kan man vägra registrering.
Katolska kyrkan, som är statsreligionen i detta land med 25 millioner invånare, berördes inte, enligt påbudet. Argentina och Vatikanen slöt år 1966 ett avtal som försäkrade att kyrkan hade rätt att fungera här.
Förra året förbjöd president Jorge Rafael Videlas militärregim, som genom en kupp år 1976 tog makten, Jehovas vittnen och två indiska sekter, ”Det gudomliga ljuset” och Hare Krishna.
Utländska diplomater sade att de var förbryllade över det nya påbudet, som tycktes ha överraskat många religiösa ledare. ”Vi har inte hört någonting om det”, sade Rudolph Vallis, en präst i mormonkyrkan.
Utrikesdepartementet har haft en förteckning över religioner sedan år 1950. De nya förordningarna säger emellertid att religioner som redan registrerats måste registreras igen. Detta steg har tagits för att myndigheterna skall kunna utöva ”effektiv kontroll” över icke-katolska religioner.