Från en kapplöpning med döden till ett tävlingslopp för liv

VILKEN syn! Vackert målade mångfärgade bilar med förkromningar som blänkte i ljusskenet. Vrålande motorer, 20.000 skrikande ”fans” och lukten av racerbränsle. Små racerbilar, som körs i halsbrytande hastigheter, ofta bara några centimeter från varandra.

Detta är mina första minnen från en racertävling. Jag var inte gammal den där kvällen, då min far lät mig följa med till det upplysta Sydney Showgrounds, men intrycken därifrån satt kvar i årtionden och kom att påverka mitt liv en hel del. Jag skulle också ge mig in i det slags kapplöpning med döden som jag tittade på den där kvällen.

Bilar betyder mer än äktenskap

Jag föddes år 1940 och kommer från en medelklassfamilj. Min far var byggmästare och var mycket respekterad i samhället. Precis som för de flesta andra fäder i det där området, så var disciplin och respekt en viktig sak i det dagliga livet. Och då jag kom upp i tonåren tyckte jag, precis som de flesta andra söner, att jag visste mycket mer än mina föräldrar gjorde. Jag trotsade deras råd och började sällskapa med flickor innan jag var 16 år. Detta ledde till en situation som resulterade i äktenskap vid 18 års ålder. Vi trodde vi visste allt.

Det visade sig snart hur oförberedd för äktenskap jag egentligen var, och jag tyckte snart att det var urtråkigt. Äktenskapets ansvar blev en verklig börda för mig, och sedan jag hade betraktat andra gifta par i min omgivning, beslöt jag att göra precis som de gjorde med sitt ansvar — nämligen strunta i det.

Jag köpte en bil och började använda all min fritid och alla mina pengar på den. Jag varken rökte eller drack på den tiden, och äktenskapsbrott var ett fult ord. Det enda jag gjorde var att jag på kvällarna hängde vid bensinstationen, där jag kunde tala med mekanikern om bilar och motorer. Min fru började beklaga sig, och när hon inte blev nöjd började hon tjata. Jag lugnade ner mig ett slag, byggde ett hus och ägnade mig lite grann åt mina barn, men jag blev snart uttråkad på nytt.

Kärlek vid första ögonkastet

Jag återvände alltså till bensinstationen. Men den här gången, när jag stegade in där, stod det en midgetracerbil mitt på golvet. Det blev kärlek vid första ögonkastet. När kunde jag få se den köra? På söndag vid Westmead Speedway utanför Sydney, sade man. Och det saknades faktiskt en bilmekaniker.

Plötsligt verkade det som äktenskapets ansvar, bekymren och ledan bara försvann, och minnena från de där kvällarna vid Sydney Showgrounds, då jag satt på min fars axlar, kom över mig. Racertävlingen den där söndagen hade en magisk inverkan på mig, och jag blev ordinarie bilmekaniker. Men det dröjde inte länge förrän jag ville ha mer. Jag visste att jag måste köra.

Min chans kom några veckor senare i vad som kallades bilmekanikernas lopp. Jag kom in som trea; jag skrämde livet ur den som ägde bilen och snuddade vid stängslet bara en gång. Det var en stimulerande upplevelse. Accelerationen var fantastisk. Oväsendet och faran utlöste mitt adrenalin i timmar efteråt. Jag återupplevde loppet under flera veckor. Kommentaren att jag såg ut som en ”full katt på skridskor” avskräckte mig inte det minsta.

Men att bara köra någon enstaka gång var inte heller tillräckligt. Någon tid senare blev jag alltså den stolte ägaren till en egen racerbil. Vi byggde om bilen och vann många lopp. Vid det här laget hade jag börjat röka, och äktenskapsbrott var inget ovanligt längre. Det äktenskapliga livet betydde inte längre någonting, även om jag fortfarande bodde ihop med min fru.

En kapplöpning med döden

Att dö en våldsam död var något som jag ständigt oroade mig för, eftersom man måste ta så många risker för att vinna. Bilarna var utrustade med säkerhetsbälten och störtbågar. Både bilar och störthjälmar kontrollerades före varje lopp. Förarna fick inte lov att dricka alkohol inom 24 timmar före ett lopp, men ändå var dödssiffran mycket hög.

Hela tiden undrade jag vad som hände med mina vänner som dödades. Kom de till himmelen, som man sade på deras begravningar?

År 1964 hände två saker som förändrade mitt liv. Jag träffade en flicka som var helt annorlunda än de flickor jag tidigare hade sällskapat med, och vi blev oskiljaktiga. Ungefär vid samma tid fick jag ett erbjudande att köra en splitter ny bil. Detta innebar att bli medlem av en ny klubb i Australien. Jag skulle tävla med de bästa bilarna och de bästa förarna i världen.

Hela mitt liv kretsade kring racertävlingar. Vi tävlade både lördag kväll och söndag eftermiddag, och ibland körde vi sönder bilarna och reparerade dem mellan de båda loppen. Den här sortens liv tog hårt på mina nerver. Jag både rökte och drack mycket, och omoraliskhet var nu ett sätt att leva.

Vägen till seger

År 1965 siktade jag in mig på juniormästerskapet, men jag förlorade det den kvällen, då jag slet av mig alla skyddsglasögonen på en gång. (Vi brukade ha mellan fyra och åtta par skyddsglasögon på varandra, och man drog av sig det översta paret, när det blev smutsigt.) Men nästa år vann jag och blev försteförare. Från och med då vann jag många lopp.

Fastän det verkade som om döden ständigt lurade, ansåg jag mig själv vara en ganska god förare, och jag var övertygad om att jag aldrig skulle göra något ödesdigert misstag. Men jag blev snart chockad, när den som ansågs vara Australiens bäste förare dödades knappt 20 meter från den plats där jag stod. Han gjorde precis samma misstag som han tidigare hade varnat mig för.

I racertävlingar har framgång sina nackdelar, eftersom den snabbaste bilen måste stå i startfältets bakersta del. Att med det som utgångspunkt vinna ett lopp innebär att man måste ta många risker, och ibland är olyckorna fasansfulla med ända upp till dussinet bilar inblandade. Jag körde bra, men jag fick veta att det var en sak som fattades. Om jag ville bli en verkligt bra förare, fick jag inte vara så försiktig och fick inte bry mig om de faror som andra utsattes för. Jag fann att det kunde jag inte.

Säsongen 1967/68 kom med en ny bil, och vi hade våra blickar riktade på australiskt mästerskap och världsmästerskap. Jag ledde faktiskt loppet i racertävlingen för australiskt mästerskap, när min motor exploderade. Så nära segern och ändå så långt ifrån.

Så kom kvällen för världsmästerskapet. Jag hade kvalificerats för första raden. Allt jag behövde göra var att hålla mig kvar där under 35 varv runt banan i en halsbrytande hastighet. Efter tre omstarter på grund av olyckor kom loppet i gång; och jag gjorde just detta. Segern var min! Jag kunde inte tro det. Jag var världsmästare!

Men vilken tom seger visade det sig inte vara! Det dröjde inte länge förrän jag insåg att titeln som världsmästare egentligen inte betydde någonting. På grund av den förlorade jag faktiskt många av mina så kallade vänner. Här var jag, 28 år gammal, slav under tobak, alkohol, racerbilar och kvinnor, och dessutom hade jag ett magsår, som sporten hade gett mig, och ett ständigt gnagande samvete.

Ett dödsfall som förändrade mitt liv

Året därpå bestämde jag mig därför för att sälja min tävlingsbil och ta med mig min fästmö och flytta till Queensland. Jag blev återigen byggmästare, och för första gången i mitt liv var jag självförsörjande. Min far och jag blev också goda vänner. Vi började göra saker och ting tillsammans, och vi tyckte verkligen om varandras sällskap.

Men det här lyckliga förhållandet varade inte länge. År 1971 dog min far genom en hjärtattack. Att se hans livlösa kropp gjorde mig förtvivlad. Det dröjde många månader innan jag kunde acceptera det faktum att han var borta. Jag började fundera igen. Var fanns han? Tittade han ner på mig nu? Pinades han i ett brinnande helvete? Vad slags människa var han i Guds ögon? Skulle jag någonsin få träffa honom igen?

Dessa frågor blev besvarade inte lång tid därefter. Min svägerska hade studerat bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, och hon matade min bror med upplysningar, som han i sin tur vidarebefordrade till mig. Att få reda på sanningen om döden skänkte mig stor glädje. Att veta att min far och mina vänner inte pinades i ett brinnande helvete och att jag en dag kunde få träffa dem alla igen — under förutsättning att jag gjorde Guds vilja — var både tröstande och spännande. — Pred. 9:5, 10; Ps. 146:3, 4; Joh. 5:28, 29; Apg. 24:15.

Jag började tala om allt detta, som jag hade fått lära mig, för mina vänner och de kvinnor jag umgicks med på hotellet. Men de behandlade mig som om jag inte vore riktigt klok!

Jag har börjat ett nytt lopp

Efter att ingående ha studerat bibeln beslöt jag mig för att tjäna Jehova Gud — använda mitt liv till att behaga honom och inte bara mig själv. Jag började ta del i ett tävlingslopp för liv. Men för att löpa i det måste jag ”lägga av varje tyngande börda”. (Hebr. 12:1) För min del innebar det betydande förändringar. Jag måste sluta dricka, röka och leva omoraliskt.

Därefter kom detta att vittna från dörr till dörr. Aldrig! var min reaktion. Men jag underskattade återigen Guds ande, och Guds ords sanning blev likt en eld inom mig, precis som för Jeremia i forna tider. Jag kunde inte tiga.

År 1973 blev min nya fru och jag överlämnade och döpta tjänare åt Jehova. Glädjande nog är min förra fru också ett Jehovas vittne nu, och hon och barnen befinner sig i trygghet inom den kristna församlingen.

Och så kom det sig att jag, i december 1978, stod på samma arena, där jag 10 år tidigare hade blivit världsmästare. Återigen var läktarna fulla med folk, men vilken annorlunda atmosfär! Den här gången var jag med i ett tävlingslopp där alla, och inte bara en, kunde vinna, för jag var med vid Jehovas vittnens internationella sammankomst ”Segerrik tro”.

Ja, tävlingsloppet för liv är verkligen det som jag hoppas att vinna, om det är Jehovas vilja. — Insänt.