Stigfinnarna

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Storbritannien

VAD hade Kristofer Columbus, vikingarna, de polynesiska sjöfararna och Noa gemensamt? Jo, kännedom om att vissa fåglars flykt kan tyda på att man är nära land.

Visste du att Columbus under sin första resa över Atlanten ändrade kursen från västlig till sydvästlig på grund av att många fåglar flög i den riktningen mot kvällningen? Några dagar senare upptäckte han Bahamaöarna.

Fåglar är förstklassiga navigatörer. Begrunda endast några få av deras mer häpnadsväckande bedrifter: Glansgöken från Nya Zeeland uppföds av ”fosterföräldrar” som inte är flyttfåglar. Likväl ådagalägger dessa ungfåglar stor navigationsskicklighet och tillryggalägger på sin nordliga resa till Salomonöarna 4.000 kilometer över praktiskt taget öppet hav. Den större liran förekommer så långt norrut som på Shetlandsöarna, norr om Skottland. När häckningstiden börjar närma sig, återvänder de i millioner till Tristan da Cunha, som ligger lika långt söderut som Afrikas sydspets. Till och med pingvinerna, som saknar flygförmåga, har denna hemfärdsinstinkt. Adeliepingviner, som släpptes 3.000 kilometer från sitt hem på den antarktiska isen, återvände dit.

Dessa flyttningar är alla väl dokumenterade. Runt benet på en fågel fästs en textad remsa, där den som finner fågeln uppmanas att sätta sig i förbindelse med en given adress och därvid ange fyndplatsen. Trots att endast ett fåtal återfinns, har denna metod gjort det möjligt för forskarna att kartlägga många arters flyttningsvägar.

På senare år har fåglar också följts med hjälp av radar. Andra har utrustats med små radiosändare, så att deras resväg kunnat följas. Största delen av vår kunskap har vi emellertid fått genom olika experiment. Innan vi granskar några av dessa, skulle det vara till hjälp att se vad mänskliga navigatörer behöver för att nå sitt mål.

Låt oss tänka oss en familj som gör en utflykt. De parkerar bilen och beger sig in i skogen för att äta sin matsäck. När de återvänder på kvällen, går de vilse och börjar gå i cirklar. Vad behöver de för att hitta bilen? Två saker — en karta och en kompassriktning. Kartan måste visa dem var bilen är och var de befinner sig. Dessa upplysningar är emellertid i och för sig inte till någon nytta för dem, om de inte kan orientera sig i terrängen. De behöver en kompass eller något liknande, som kan visa rätt riktning.

När vi känner en stad väl, behöver vi inte ha karta och kompass med oss, eftersom vi har en ”inbyggd karta”. Har fåglar en karta inbyggd i sin hjärna? Hur kan de hitta rätt kompasskurs?

Hur kan fåglar navigera?

Efter en hel del forskning har man konstaterat att somliga fåglar kan flyga raka vägen hem, om de släpps i obekanta omgivningar. Detta utesluter möjligheten att de skulle orientera sig genom att först flyga i cirklar för att hitta bekanta landmärken. Dessa fåglar kan verkligen navigera. Detta inbegriper mer än att bara flyga söderut på hösten och norrut på våren under den sedvanliga flyttningen. Hur de vet vart de skall flyga är till stor del ett mysterium; med andra ord, man känner inte till beskaffenheten hos en sådan ”inbyggd karta”, som de skulle vara utrustade med. I dag känner man emellertid till åtskilliga metoder som fåglar kan begagna sig av för att bestämma sin position och sedan hålla rätt kurs.

Låt oss tänka på vår familj igen. Antag att fadern har en karta i fickan och använder den för att ta reda på var de befinner sig. Han vet var bilen finns och förstår att de måste gå åt sydost för att komma dit. Men hur skall han veta var sydost är? Om himlen är klar, kan han ta reda på åt vilket håll söder är med hjälp av en klocka och solen. Hur då? Han kan hålla klockan i horisontalläge och rikta timvisaren mot solen. Solen rör sig till synes omkring 15° i timmen, och det är 30° mellan två på varandra följande klockslag på urtavlan. En linje dragen mitt emellan timvisaren och siffran 12 pekar alltså ungefär mot söder. Nu är det en lätt sak att finna sydost. Kan fåglar på liknande sätt begagna sig av solen, när de navigerar?

Navigering i dagsljus

År 1949 placerade Gustav Kramer duvor i runda burar utrustade med tolv likadana matskålar runt kanten. Han fann att han kunde lära fåglarna att äta ur skålar som låg åt ett visst håll och att de orienterade sig efter solen. (Vid mulet väder åt fåglarna ur vilken matskål som helst.) Duvorna visade således att de har en inbyggd klocka, som gör det möjligt för dem att avpassa kursen efter solens rörelse över himlen.

Kramer kontrollerade sina resultat genom experiment med starar. Han tränade dem att äta ur vissa skålar som förut, men ersatte sedan solljuset med en rörlig ljuskälla. Stararna betedde sig som om detta ljus vore solen och åt ur olika skålar, i det de flyttade sig från skål till skål i en takt av 15° per timme. I verkligheten rörde sig ljuset bara upp och ner, inte horisontellt, för att imitera solens uppgång och nedgång.

Man känner nu till många fågelarter som kan hålla en viss kurs med stor exakthet med hjälp av solen och sin inbyggda klocka. Hur exakta är deras beräkningar? En kursavvikelse på bara 1° skulle kunna föra dem ungefär 110 kilometer ur kurs vid ekvatorn. Ett fel på fyra minuter i deras klocka skulle leda till samma felaktiga resultat. Likväl är fåglar kända för hårfin precision när det gäller navigering.

Navigering på natten

En tysk forskare, Franz Sauer, blev på 1950-talet den förste som påvisade fåglars förmåga att orientera sig efter stjärnorna. Han använde svarthättor och trädgårdssångare.

På senare tid har Stephen E. Emlen gjort experiment med nordamerikanska indigosparvar. Han placerade fåglarna i ett planetarium och satte dem i burar som utrustats för att registrera fåglarnas rörelser. När det blev flyttningsdags, visade han dem en stjärnhimmel sådan som de skulle ha sett den vid den årstiden utomhus. Dessa fåglar visade en stark benägenhet att vilja flyga i vad planetariet angav som sydlig riktning, deras normala flyttningskurs. Intressant nog tycktes sparvarna inte känna igen de enskilda stjärnorna eller stjärnbilderna, utan snarare stjärnhimlens rotation runt en fixerad punkt.

För att kontrollera detta tog Emlen sparvar från fågelbon och lät dem aldrig se den verkliga himlen. I stället för att som i verkligheten låta stjärnhimlen i planetariet rotera kring Polstjärnan, gjorde han så att den roterade kring stjärnan Betelgeuze. När det blev dags för sparvarna att flytta, försökte de med utgångspunkt från Betelgeuze flyga i vad de uppenbarligen trodde var sydlig riktning.

Naturligtvis är himlen ofta täckt av moln. En familj som är ute på vandring har inga svårigheter att hitta vägen om de har en kompass till hjälp, men hur klarar sig fåglar när det är molnigt?

Är magnetism en faktor?

År 1885 framkastade A. von Middendorf tanken att fåglar kunde uppfatta jordens magnetfält och navigera med hjälp av det. Denna hypotes prövades många gånger med till största delen negativa resultat. Det verkade otroligt att en liten fågel, som till exempel rödhakesångaren, skulle kunna uppfatta magnetism. På senare år har man emellertid funnit vittnesbörd som tyder på att åtminstone somliga arter använder jordens magnetfält för att orientera sig. Vilka är dessa vittnesbörd?

Man hade lagt märke till att många snabba kappflygningar mellan hemvändande brevduvor ägde rum under helt molntäckt himmel. Forskare fäste därför små magneter på vissa brevduvor som hade ådagalagt förmåga att flyga hem i mulet väder. Alla flög vilse. Brevduvorna förlorade tydligen orienteringsförmågan, därför att magneterna störde magnetfältet kring dem. I ett annat experiment utrustades brevduvor med mattslipade kontaktlinser. Fastän de bara kunde se några meter framför sig, kunde ett förvånande stort antal flyga till sitt duvslag med mindre än 200 meters felmarginal efter en färd på 130 kilometer.

Andra forskare har gjort experiment med flyttande rödhakesångare som placerades i burar. När flyttningstiden kom, formerade de sig i den riktning de skulle ha flugit i vanliga fall. Hade de hjälp av jordens magnetfält? Det verkar så, eftersom forskarna fann att de genom att ändra magnetfältet med hjälp av elektriska spolar kunde få rödhakesångarna att vilja flyga åt annat håll.

Forskare tror att bilden kanske ändå inte är fullständig. De undersöker nu huruvida lågfrekventa ljud, polariserat ljus, lukt och även förändringar i lufttrycket skulle kunna vara till hjälp när fåglar navigerar. Andra försöker konstatera med vilka medel somliga fåglar kan uppfatta magnetism.

Innan mysteriet slutgiltigt är löst, kommer vi utan tvivel att få många överraskningar inom detta forskningsfält, som redan har bjudit på så många överraskningar.