Hur man kommer överens med de vilda djuren

En före detta tränare i en naturpark förklarar hur viktigt det är att förstå temperamentet hos de djur som man arbetar med

HAN snurrade runt uppe i luften och kom ansikte mot ansikte med lejoninnan. Han lade armarna i kors över sitt bröst och ansikte i hopp om att kunna skydda sig mot hennes angrepp. Men hon var alltför snabb. Hennes nos plöjde sig igenom hans försvar, och hon slog ner honom! Hennes tänder skrapade över hans bakhuvud och tog med sig en stor hårtuss. På något sätt kom han på fötter och stapplade mot en utgång. Hon slog åter ner honom, men denna gång gav hon sig i väg från arenan.

”Hon bara lekte”, sade dressören Larry Titus och ryckte på axlarna. Han förklarade: ”Vi tar vanligtvis ut djuret på ett större område och leker med det och får det på gott humör innan det skall utföra sina konststycken. Den här gången hölls hon i sin bur ända till sista minuten och var inte beredd på att spela sin roll på rätt sätt. Hon borde inte klandras. Det var vårt fel.”

I denna naturpark, där djuren sprang fritt omkring i en omgivning som påminde om Afrika, samlades besökare för en speciell uppvisning runt en arena som var omkring 15 meter i diameter. Programledaren ropade ut: ”Föreställ er att ni ser en inföding springa genom djungeln.” En dressör rusade ut ur tunneln med ett lejon eller en tiger efter sig!

”De kom rusande med en hastighet av nästan 50 kilometer i timmen och slog oss platt till marken och lekte med oss som med en ishockeypuck. Det var en hårdhänt behandling. Det var därför som vi gjorde det endast två eller tre gånger per dag och turades om att göra det.”

En djurtämjares liv kan vara mycket plågsamt, medgav Larry Titus. ”Mina båda skuldror gick ur led inom två dagar. Först var det tillsammans med ett bergslejon — ett sådant som man ser på bilreklam i TV. Jag dresserade honom med det som vi kallar summerton. När jag befallde honom att komma och få kött, angrep han mig i stället. Jag svängde kedjan i min hand så hårt att skuldran gick ur led.”

Nästa dag, när han försökte ge en elefant ett lavemang, gick den andra skuldran ur led. Chris, hans hustru, som är djurskötare, sade skrattande: ”Tala om hur du ger en elefant lavemang.”

”Det gör jag med en vattenslang. Den här elefanten tyckte emellertid inte om det och sparkade mig sex meter utmed stallgolvet.”

Den värsta skräckupplevelsen i Larrys liv var som nybörjare och djurskötare. Det var i bergen i Kalifornien, i en stor inhägnad djurpark, där vilda djur dresserades och användes inom filmen. Han berättar följande:

”I elefantstallet var det beckmörkt i båsen ända tills man öppnade ett fönster. Jag gick in i Squeakies bås. Squeakie var ett piggsvin. Jag talade till Squeakie för att han skulle veta att jag inte ämnade göra honom illa. Vad jag hörde var inte Squeakie, utan ett djupt morrande. Sedan såg jag gröna ögon. Jag öppnade fönstret, och där var en tre meter lång sibirisk tiger som smög längs med den bortre väggen. Den första impulsen är att skrika så mycket man orkar. Men jag visste tillräckligt mycket för att inte göra det. I stället fortsatte jag att prata som om det var Squeakie, medan jag smög mig tillbaka till dörren och ut.

Det var i dessa berg i Kalifornien som min tvillingbror Gary och jag fick den träning som gjorde att vi blev djurtämjare. Det fanns mellan 2.500 och 3.000 djur i det inhägnade området. Burarna var svaga och bräckliga, och varje dag bröt sig något djur ut. De som hade ansvar för området lade märke till att min bror och jag hade en speciell förmåga att fånga rymmarna.

En gång var vi ute och jagade en känguru. Jag hörde den komma nerför en bergsklyfta och böjde mig ner för att komma ur synhåll, och när den passerade hoppade jag upp på dess rygg. Han satte av i full fart ner i kanjonen. Min skjorta flög av mig, och jag fick blånader och skråmor från huvud till fot, men efter 20 minuter tröttnade han. Jag har ridit på strutsar, giraffer, noshörningar, gnuer, antiloper, ja, på allt som det går att rida på. Efter att i fem år ha sysslat med detta började Gary och jag få handlag i fråga om att dressera de vilda djuren.”

Att ta itu med djurens drift att döda

De flesta av oss ser på ett lejon eller en varg eller en gigantisk örn med en känsla av respekt och fruktan. Yrkesverksamma djurtämjare ser på djuren på ett annorlunda sätt.

”Jag ser deras naturliga vildhet”, förklarar Larry, ”det farliga i deras natur. Men det är inte något beräknande och ont som hos människor. Och även om de inte är tämjda i anden, är de lekfulla och vänliga på sitt sätt. De kan känna tillgivenhet och är vänliga så länge som man förstår att de kan acceptera vänlighet enbart på sitt eget sätt. Men medan du lär dig att komma överens med dem får du aldrig glömma deras drift: att döda. Det var det första vi tänkte på när vi fick nykomlingar till Tigerön.

Tigerön låg alldeles utanför fastlandet (Kalifornien) där den stora naturparken var belägen — den plats där lejoninnan tog en del av mitt hår. Människor åkte i båtar runt ön för att beskåda hur lejon och tigrar sprang omkring fritt. Jag var en av de främsta djurtämjarna som hade mellan 15 och 20 stora kattdjur som genomförde sina uppvisningar. De flesta av djuren hade växt upp på fastlandet i uppvisningsområden. Djurskötarna som tog hand om dem medan de var unga var för det mesta kvinnor, och ibland blev djuren bortskämda och förstörda — för ibland skämmer kvinnor bort de små varelserna. När de sedan blir stora, sänds de till oss på Tigerön, och om man har skämt bort dem, ställs vi inför ett verkligt och farligt problem.

En dag fick jag ett hanlejon som var omkring 11 månader gammalt och vägde cirka 90 kilo. Det första man måste göra när ett djur kommer till Tigerön är att bryta ner dess känsla av äganderätt. Om djuret får tag på någon sak och har den under en längre tid, får det en känsla av att det äger den saken. Om man sedan skulle försöka ta saken ifrån djuret, skulle ens liv kunna vara i fara. Jag hade ett sätt att pröva känslan av äganderätt. Jag gav djuret någonting att leka med. Sedan uppmanade jag djuret att släppa saken innan det fick en känsla av äganderätt. Äganderätten betyder rätten att slita leksaken i stycken, och den leksaken skulle kunna vara du.

Detta nya unga lejon hette Dandelion. Jag gav honom en säck. När han började leka med den, uppmanade jag honom att släppa den. Jag sade till honom tre eller fyra gånger. Han morrade och ställde sig upp på bakbenen och slog mot mig och bet och boxade mig, först höger och sedan vänster, och så höger och vänster igen. Jag väjde undan eller försökte hejda hans slag och slog honom kanske på nosen. Han föste mig tillbaka åtskilliga meter till ett träd, där jag hade en klubba. Då gick han ner på marken och sprang tillbaka till sin säck.

Jag kunde inte tillåta honom att komma undan med detta. Jag fick tag i klubban och höll den bakom ryggen då jag återvände. Jag upprepade: ’Släpp den!’ Han morrade. Jag sade än en gång: ’Släpp den!’ Han gick då till anfall. Jag slog honom hårt på nosen. Det var med tanke på hans och mitt bästa. Om han inte lärde sig lyda, skulle han bli sänd till en zoologisk trädgård för att sitta i en bur under resten av sitt liv. Och för detta unga lejon kunde det betyda 20 år. En timme senare var det tid för ännu en lektion. Jag gav honom säcken, men han brydde sig inte om den. Jag väntade till nästa dag.

Nästa dag fick han återigen en känsla av äganderätt, men efter tre uppmaningar: ’Släpp den!’, släppte han säcken. Det var bra, men inte tillräckligt bra. Han måste lära sig att släppa säcken redan efter första uppmaningen. Vi fortsatte ända tills han släppte säcken vid den första uppmaningen: ’Släpp den!’ Från och med då kunde jag vara var som helst på ön — även på långt avstånd — och om han fick en känsla av äganderätt över en sak, ropade jag: ’Släpp den!’ Dandelions öron vek sig bakåt, och sedan gav han sig i väg därifrån. Och det var bra. Det hade med skydd och överlevnad att göra.”

Lydnad för befallningen: ”Släpp den!” kunde betyda dressörens liv. Larrys bror Gary skulle arbeta med en afrikansk elefant, en tjur, vid Knott’s Berry Farm i södra Kalifornien. Elefantens namn var Punky, och sedan dess tränare hade visat Gary de vinkar och befallningar som Punky kände till, tog Gary tjurhaken (en cirka 60 centimeter lång ekklubba med en krok i ändan) och började låta Punky visa sina konster.

Men djur är som barn — de försöker pröva en. Punky lindade sin snabel runt Garys ben och lyfte upp honom över sitt huvud och sprang genom det inhägnade området. Tjurhaken föll till marken, och Gary trodde att hans sista stund hade kommit. Plötsligt stannade elefanten och kastade Gary till marken och lyfte sin fot för att trampa på honom. Punkys ursprunglige dressör kom framrusande och fångade Punkys ben med sin tjurhake och skrek: ”Släpp den!” Punky gav sig i väg som om ingenting hade hänt.

Att lära känna deras temperament

Dressören måste lära känna vilket temperament de djur har som han arbetar med. En dag gav Larry mat åt Harpie, en sydamerikansk apörn, som hade huvudrollen i filmen ”Harpie”. Hon vägde över 7 kilo och var omkring 70 centimeter lång och hade rovfågelsklor som kunde gripa runt ens handled och dessutom åtta centimeter till. Hennes grepp hade ett tryck på mer än 300 kilo. Den dagen höll Larry på att mata henne med kycklinghalsar. Hon flög då upp och satte sig på hans arm. Han berättar följande om händelsen:

”Jag flyttade min arm lite, och hon klämde till. Jag hade gjort något fel. Hon svalde inte sin mat som vanligt, och om hon fick en känsla av äganderätt över kycklinghalsen skulle hon kunna klämma sönder min handled. Varje gång jag rörde mig det allra minsta klämde hon till ännu hårdare. Detta pågick i 20 minuter. Min arm skakade. Min hand höll på att bli blå. Plötsligt svalde hon kycklinghalsen, och trycket på min arm lättade. För Harpie hade ingenting hänt, men min arm var obrukbar i åtskilliga dagar.

Det tar år att lära sig vad man skall göra och inte göra när man dresserar djur. Olika djur har olika temperament. Somliga kan man dressera genom en skarp tillrättavisning. Lejon och tigrar reagerar nästan som en hund. Man kan till och med tillrättavisa dem med ett slag. Men slå aldrig en varg eller en rovfågel. De lär sig inte genom skarp tillrättavisning. Och försök inte skrämma dem.

Jag har sett erfarna dressörer få huggtänderna i sig när de försökt slå en varg. En dressör kanske svänger sin klubba mot en varg och tänker: ’Jag gjorde det mot ett lejon i går, och det fungerade.’ Men om man försöker göra det mot en varg, kommer han att sätta tänderna i en. Vargen är inte stämd för en sådan behandling. Man kan inte heller tillrättavisa en rovfågel genom ett lätt slag på näbben. Det enda samförstånd du kan ha med en rovfågel är ett fridfullt samförstånd. Du får inte göra några plötsliga rörelser eller uttala några skarpa ord. Den måste känna sig trygg tillsammans med dig. Denna metod är den enda som kommer att verka, förutom att du ger den mat.

Och förvänta inte att alla vilda djur låter sig påverkas av mänsklig dressyr. De flesta av rovfåglarna fångade jag själv ute i det fria. Jag kunde fånga 10 eller 12 falkar och ta dem hem och komma underfund med vilka av dem som lät sig påverkas av dressyr utan att ta skada. Sedan lät jag de övriga flyga.”

Larry och Chris arbetade mest med lejon och tigrar.

”Lejon är vresiga”, förklarade Larry. ”De vill inte bli störda — i synnerhet inte under dagens hetta. Man kan brottas med en tiger hela dagen. Men om man börjar skoja och skämta med ett lejon mitt på dagen, har man verkligen fått ett slagsmål på halsen.”

När Larry och Chris arbetade i naturparken var Naji, en bengalisk tiger, deras favoritdjur.

”Naji var lugn, kylig och samlad. Han tyckte om att ströva omkring. Han var verkligen ett vänligt och snällt djur. Naji godtog nästan vilken rutin som helst, eftersom han visste att han inte skulle bli tvingad. Han strövade omkring på ön som han ville.”

”Berätta om hur Naji skyddade dig”, föreslog Chris.

”På ön fanns en annan tiger som hette Bagdad”, sade Larry. ”Bagdad var annorlunda — aggressiv, lekfull och smög lurande omkring. Hon brukade smyga omkring på ön och gömma sig. När man sedan gick förbi, rusade hon fram bakom en och attackerade. Människor fick nästan hjärtslag när de såg det, men hon var bara som en huskatt, fast så där 200 kilo tyngre. Allt hon gjorde var att platta till en som en pannkaka, slå ihop tassarna i luften och springa i väg. Om nu Naji fanns i närheten, rusade han fram och hejdade Bagdad, och de båda bråkade högljutt med varandra. Bagdad sprang i väg, och Naji kom och höll sig till mig.

Vi hade en sibirisk tigrinna som hette Shantee och som var vindögd. Hon kunde springa mot mig och hålla tre meter åt sidan hela vägen. Sedan, när hon kom fram till mig, svängde hon om och tog ett stort skutt och hamnade över mig. Hon var lekfull. Vad jag än hade lust med, så kunde Shantee följa med i svängarna.

En annan sibirisk tiger, en stor hanne som var tre meter lång, drygt en meter hög och vägde över 270 kilo, hade en favoritsport. Han tyckte om att bli riden. Det hela började av en slump. Han satt en dag på uppvisningsarenan, och jag gick fram och kelade med honom och kastade mitt ena ben omkring honom. Han reste sig rakt upp, och där satt jag på hans rygg. De som åsåg det hela applåderade — de trodde det var en del av uppvisningen. Han gick runt arenan en eller två gånger, och sedan sköt han som en raket ner genom tunneln. Sedan dess red jag honom var som helst i parken och susade som en pil förbi människorna. Det är inte många som får rida på en sibirisk tiger.”

Men denna tiger blev alltför stor — han kunde ha vägt över 360 kilo och var nästan fem meter lång. Sibiriska tigrar är bland de största rovdjuren på land, och de är med få undantag temperamentsfulla och de djur som är svårast att lära känna. Medlemmarna av familjen Titus var mycket ledsna och upprörda när de som hade ansvaret för djurparken sände i väg honom till Kina.

Dressyr med kärlek

”Vi hade inte våra uppvisningar i zoologiska trädgårdar eller på cirkusar”, förklarade Larry, ”utan i den naturliga miljön på Tigerön. Vi tog vanligtvis hand om djuren från det att de var unga. Vi lät dem rasa och tumla om och leka, och sedan byggde vi upp en offentlig uppvisning kring deras naturliga beteende. Vilket karaktärsdrag vi än upptäckte hos ett djur, så förstärkte vi detta. På så sätt var djuret till 90 procent sig självt. Om det tyckte om att rulla runt och leka med pinnar, lärde det sig att var gång det gjorde så, gav vi det mat. Om han tyckte om att inta en viss ställning, blev han belönad för detta. Denna metod kallas dressyr med kärlek.

Dressyr med kärlek får fram det bästa som finns i det vilda djurets natur. Vid de vanliga cirkusföreställningarna kommer det sämsta fram i djurets natur. Man ser lejon och tigrar på cirkusarenan morra åt piskan och stolen och revolvern. De drivs på med pikstav för att utföra denna uppvisning i grymhet. För att göra intryck på publiken vill domptörerna att djuren är hotfulla och ser ut som om de vore en fara för deras liv.

Bakom kulisserna har jag sett djurtämjare skrika och slå djuren för att psyka dem. Jag har sett dem undernärda och utsvultna för att de skulle framföra en bra uppvisning. Om de gjorde detta, kanske de fick mat.”

När familjen Titus arbetar med djuren, är det som oberoende specialdressörer. Omständigheterna är mer behagliga.

Chris sammanfattar de känslor och förhoppningar som hon och hennes man nu har:

”När man ser de vilda djuren i deras naturliga miljö, blir man ledsen över att se dem föras bort — fängslade likt brottslingar — till burarna i zoologiska trädgårdar och till cirkusar. Den gemenskap vi hade tillsammans med djuren hjälpte oss till stor del i att godta sanningen i Guds ord om ett jordiskt paradis under Kristi rike.

Vi blev begeistrade när vi fick lära om de utlovade förhållanden som kommer att råda bland djuren och som omtalas i Jesaja 11:6—9, där det är förutsagt om det fridfulla tillstånd som kommer att vara förhärskande när djuren kommer att leva tillsammans och en liten gosse skall valla dem. Detta fick oss att önska lära känna mer om vad Jehova har i beredskap åt mänskligheten. Jehova förstod säkerligen vår kärlek till hans underbara djurskapelse, eftersom han gav ett sådant fantastiskt löfte som detta.

Fastän det har gått en tid sedan vi arbetade med de här omtalade djuren, reser vi ofta tillbaka och besöker dem. Några av djuren, till exempel Naji, den bengaliska tigern, kommer ihåg oss.

Vi hoppas och ber att Jehova i sin nya ordning skall ge oss en sysselsättning som har att göra med att ta hand om djuren, eftersom både vilda djur och husdjur kan behöva människornas omvårdnad och tillsyn. Vi ser verkligen fram emot den nya ordningen, och vi vet att vad vi än får ägna oss åt i Guds rättfärdiga nya ordning kommer det att tillfredsställa vårt hjärtas önskan.

Vi lärde känna sanningen om den nya ordningen genom Larrys tvillingbror Gary, som för ett år sedan somnade in i döden. Han såg också fram emot detta att kunna rida på noshörningar och att återigen kela med lejon, alldeles som han och Larry hade gjort tillsammans förut.

Vi har så mycket att se fram emot. Vilken kärleksfull Skapare som utlovar så mycken glädje och lycka åt alla människor som lyder honom!”

[Bild på sidan 10]

Slå aldrig en varg — han är inte stämd för den behandlingen

[Bild på sidan 11]

Harpie — hennes grepp har ett tryck på mer än 300 kilo

[Helsidesbild på sidan 12]