”Sanningen skall göra er fria”

JAG var narkotikamissbrukare. I nästan 20 år levde jag som i en mardröm. Det hela började helt oskyldigt, utan att jag förstod vad som egentligen hände.

Jag var då 18 år. Jag hade nyligen fått mitt diplom som lärare här i Argentina. På uppmaning av min mor, som utan tvivel ville mig väl, började jag studera biokemi.

Men jag skulle ha föredragit att stanna hemma hos min mor, lära mig laga mat, sy och sköta ett hem. Jag var blyg, tillbakadragen, allvarlig, tystlåten — en inåtvänd och hemkär person. Jag saknade den framfusighet och framåtanda som anses så nödvändig i den här världen.

Det var vid den tiden jag började gå upp lite i vikt. Jag är bara lite över 130 centimeter lång, och som alla unga flickor var jag mån om min figur och kunde inte tåla att jag hade den minsta övervikt.

Efter det att min mor och jag hade talat igenom problemet, beslöt vi att jag skulle gå till doktorn. Vi gick till en endokrinolog, en specialist på ämnesomsättning och näringslära. Han satte mig på diet och gav mig ett sköldkörtelpreparat och några tabletter som skulle dämpa aptiten. Jag kände mig pigg och tappade snart de där överflödiga kilona!

Slav under droger

Jag blev också snart beroende, för de där tabletterna innehöll amfetamin. Amfetamin och dess beståndsdelar används mest i aptitdämpande preparat och till att hålla studenter vakna, medan de läser på en examen och behöver mer tid för sina studier. Dessa preparat ger en en känsla av stor intellektuell kapacitet. De gör att man lever i ett lyckorus, de ger självförtroende och tvingar en att röra sig, handla och tänka snabbt, att överglänsa alla andra. De är också vanebildande.

Därefter övergick jag till Actemin, en starkare drog, som också innehåller amfetaminer. När jag hade studerat för en tentamen var jag fullständigt utmattad, både fysiskt och psykiskt. Kroppen och sinnet var i desperat behov av vila för att jag skulle kunna återhämta mig, åtminstone tio dagars sömn och vila, men det var omöjligt att sluta. Mina andra ämnen, mitt forskningsarbete, mitt arbete som professorsassistent — inget av detta kunde avbrytas bara för att jag hade klarat en tentamen. Jag tog därför större och större doser av dessa droger.

Jag sjönk allt djupare ner i strömvirveln mot min egen undergång. Jag skulle ha velat sluta, men jag kunde helt enkelt inte. Det skulle ha inneburit att jag fått ge upp min karriär, dra mig tillbaka när jag stod på toppen av mitt liv, och sedan sova resten av livet! Det var så jag kände det. Hur skulle jag kunna säga till min mor, som hade så stora förväntningar på mig: ”Mamma, jag kan inte fortsätta att studera. Jag behöver vila, jag vet inte hur länge”?

Familjetragedier

Jag gifte mig och fick två barn. Hela tiden fortsatte jag med drogerna. Min andre son blev sjuk. Han fick en egendomlig sjukdom som läkarna efter viss tvekan sade var hjärninflammation, och det fick till följd att han inte utvecklades som han skulle intellektuellt sett. Jag vet inte om orsaken var att jag använt de där drogerna. Jag var förtvivlad över att min son inte skulle passa in i samhället bland de starka och mäktiga i den här världen.

Det hade nu gått så långt att jag behövde drogerna bara för att kunna gå upp på morgonen och ta itu med det dagliga livet — mitt hem, mina pojkar, min man. Mitt liv var alldeles upp och ner. Det var så många problem! Jag blev helt nedbruten och greps av oro, särskilt över min sjuke son. Min man och jag kom inte alls överens. Två gånger fick jag läggas in för psykiatrisk vård.

Där på sjukhuset stiftade jag bekantskap med barbiturater, medel som används som sömnpiller. Å, bara sova och glömma allting! När jag kom ut från sjukhuset och mötte livets bistra verklighet, började jag använda både amfetaminer och barbiturater. Till slut blev jag tvungen att lämna min son till ett hem för utvecklingsstörda. Där slutade han sitt korta liv vid bara elva års ålder. Jag kände det som om mitt hjärta skulle brista av all sorg och allt lidande.

Min man och jag hade nu separerat och sålt vårt hus. Jag använde min del av pengarna till mitt drogmissbruk. Jag lämnade den son jag hade kvar hos släktingar, eftersom jag inte arbetade och det jag fick från min man inte räckte till för att försörja oss båda. Att jag var skild från min son under flera långa år vållade mig ännu större sorg och smärta.

I ett försök att lösa mina problem i livet reste jag till Mar del Plata, där jag fick arbete i en fiskfabrik. Det jag tjänade där räckte bara till ett rum som jag delade med andra flickor och en eländig tillvaro. Jag studerade också vid laboratoriet. Hela denna tid var jag mycket noga med att besöka min son då och då. Vilket tomt och sorgligt liv! Jag avslutade laboratoriekursen och trodde att jag med diplomet i min hand skulle kunna få ett mer välavlönat arbete och kunna återförenas med min son. Vilken besvikelse! I den akademiska världen är konkurrensen ännu hårdare, och det är svårare att få arbete. Överallt behöver man rekommendationer av inflytelserika människor, och jag kände inte någon.

Jag fick nu ett arv, och med de pengarna började jag betala på en tomt. I min förtvivlan reste jag för att besöka min son och frågade honom om han skulle vilja bo med mig en tid i ett tält på tomten som jag höll på att köpa. Vi hade båda lidit mycket av att vara skilda åt. Han gick med på det. Han var då bara 15 år. Så kom det sig att vi i slutet av år 1975 bodde tillsammans i ett tält.

Bön om hjälp

Jag minns mycket väl att det var sent på kvällen den 31 december, mitt under nyårsaftonens oväsen, som jag bad. Jag bad innerligt till Gud, som jag ännu inte kände: Låt mig aldrig, aldrig mera behöva skiljas från min son.

Jag fortsatte naturligtvis med drogerna. Min hjärna skulle inte fungera annars. Jag behövde nu inte bara fortsätta att leva för min sons skull, utan också planera för framtiden. Pengarna minskade snabbt. Rätt förvaltade hade de räckt åt oss, men jag var tvungen att bekosta mitt drogmissbruk.

Snart började tankar på att döda mig själv och min son att dyka upp i mitt sinne.

Några dagar senare kom ett Jehovas vittne förbi vårt tält och lämnade flera exemplar av tidskriften Vakttornet. När jag hade läst ett par artiklar, sade jag till min son: ”Detta är vad jag letat efter i hela mitt liv!” Ett par dagar senare återvände vittnet och bjöd oss vänligt på lunch i sitt hem, där hon talade med oss om Guds rike. Jag kände mig som om jag hade färdats på ett stormigt hav och till sist landat på en varm och lugn strand. Tänk, att få träffa min döde son igen! Skulle det verkligen kunna vara möjligt? — Joh. 5:28, 29.

Så snart jag fick höra detta underbara budskap, kände jag i mitt hjärta att mitt drogmissbruk inte kunde behaga en sådan kärleksfull Gud. Dessutom, varför skulle jag fortsätta med drogerna, nu när jag inom mig hade en annan kraft, en mäktig drivkraft, detta underbara hopp? Det blev en glädjande sporre till att fortsätta att leva och ändra mitt liv.

Seger över drogerna

Detta var naturligtvis inte lätt, när jag i nästan 20 års tid hade förgiftat kroppen med droger och fått den att fungera bara med deras hjälp. När jag fick höra detta livgivande budskap, slutade jag omedelbart, från den ena dagen till den andra. Men min kropp hade begär efter dessa droger. Jag var emellertid fast besluten att klara av livet tillsammans med min son och ordna upp vår oordnade tillvaro. Jehova gav mig kraft att göra det. Hans sanning gjorde mig fri! — Joh. 8:32.

Vittnet som studerade bibeln med oss erbjöd oss att bo i hennes hem, där vi kunde få det mer bekvämt, och till slut tackade vi ja. Vid hennes sida lärde jag mig de grundläggande principerna i skötseln av hem och familj, eftersom hon också hade barn. Jag är djupt tacksam mot henne för allting.

Både min son och jag kämpade ihärdigt, arbetade hårt, och nu lyckades vi med god hushållning och med Jehovas hjälp och välsignelse göra i ordning ett eget anspråkslöst hem, ett bättre hem än vi någonsin kunnat drömma om att vi skulle få.

Nu dök ett annat problem upp. När jag slutade använda droger, vägde jag bara 48 kilo, men på mindre än ett år gick jag upp till 75 kilo. Detta var ytterligare en svår prövning för mig; jag kunde inte stå ut med att se mig själv på det sättet.

Vad skulle jag göra åt min vikt? Problemet bekymrade mig. Jag ville inte ta ens en aspirin, mycket mindre någon av de andra drogerna som jag förr tog. Jag letade ihärdigt i alla Jehovas vittnens publikationer efter information om mitt problem. Jag fann några enkla men mycket effektiva regler som gav enastående resultat. Efter nästan två års hård kamp och självbehärskning kom jag ner i min ursprungliga vikt. Det var inte heller lätt, men jag mådde bättre både fysiskt, psykiskt och andligt.

Ibland när jag kände att krafterna svek, bad jag till Gud om hjälp, och jag fick hjälp. Jag har fått erfara sanningen i orden i 1 Johannes 3:22: ”Vad vi än ber om skall vi få av honom, därför att vi håller hans bud och gör de ting som är behagliga i hans ögon.”

Både min son och jag är nu överlämnade och döpta kristna, och jag är en heltidsförkunnare av Guds rike. Det är mitt sätt att tacka Honom för all hans oförtjänta omtanke. — Insänt.