Kristen missionärsverksamhet — är den omodern?
DET finns många människor som tycker det. De anser att människors behov i högre grad är av materiellt än andligt slag. Det är därför som många, som påstår sig vara kristna missionärer, koncentrerar sig på att förbättra medicinsk vård och bostäder eller förbättra jordbruket och de tekniska metoderna för de människor som de hjälper.
Men det finns andra som är övertygade om att det största behovet är att hjälpa människor andligen och därigenom ge dem möjligheter att förbättra livskvaliteten nu och ge dem ett hopp för framtiden.
Detta var tankar som framfördes till den åhörarskara om 2.124 som befann sig i Jehovas vittnens sammankomsthall på Long Island i New York söndagen den 8 mars. Den stora händelsen var avslutningen för den 70:e missionärsklassen av Vakttornets Bibelskola Gilead.
Alltsedan 1943 har denna skola utbildat män och kvinnor till att mera grundligt utföra den missionsbefallning som Jesus gav åt sina efterföljare: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna ... och lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” (Matt. 28:19, 20) Detta kräver en stark tro och ett levande hopp samt en önskan att dela med sig av sådana goda ting åt andra. Det var män och kvinnor av detta slag som utgjorde den klass om 49 elever som utexaminerades och som kom från 29 olika länder och sändes ut till 18 länder.
En elev som var 25 år gammal och som kom från Missouri i USA hade en stark önskan att se rättvisan segra i världen. För att hjälpa till med detta hade hon haft som mål att studera juridik. Men hennes mål förändrades då hon från Guds ord fick kunskap om det underbara hoppet för framtiden och då hon började erfara det rika och meningsfulla liv som kommer av den vägledning som bibeln ger.
En elev som var 30 år gammal och som kom från Oregon i USA beskrev sitt föregående liv som radikal universitetselev och som socialt utslagen. Det hade varit hennes önskan att hjälpa människor och att hjälpa till med att förbättra världen. Men då hon kom i kontakt med Jehovas vittnen och bibelns läror, tänkte hon: ”Finns det verkligen människor som lever enligt Kristi lära och som inte deltar i krig? Det var just detta som jag strävade efter; det var det uppsåtet som kunde få mig att låta allting annat komma i andra hand.”
Den ena eleven efter den andra framhöll att motivet till att han eller hon ansökt om missionärstjänst var ”bibelns hopp om framtiden och dess sunda råd om att förbättra livskvaliteten nu”. De sade: ”Detta kan verkligen hjälpa människor att lösa de problem de ställs inför.” Många av eleverna hade redan använt mer än 10 år i heltidstjänsten med att besöka människor och strävat efter att dela med sig av detta hopp till dem.
Under fem månader hade eleverna haft glädjen att grundligt studera bibeln och hade fått praktiska instruktioner om hur de skulle utföra sin missionärsverksamhet. De fick nu några råd som avskedsord från sina instruktörer och från andra som själva hade erfarenhet av att predika de goda nyheterna om Guds rike som mänsklighetens enda hopp.
W. K. Jackson uppmanade missionärerna att stanna kvar på sina tilldelade distrikt och inte tänka: ”Jag skall försöka, och om jag inte tycker om det kan jag resa hem.” Han gav fina råd angående mänskliga relationer och påminde dem om orden i Romarna 15:2: ”Var och en av oss må behaga sin nästa i det som är gott för hans uppbyggande.”
M. G. Henschel talade om de ting som vi bör skatta högst. Vi bör söka efter förstånd som efter en gömd skatt. Guds rike är en skatt som vi bör söka först i vårt liv. Aposteln Paulus skrev om tjänsten såsom en skatt. (2 Kor. 4:7) Missionärerna uppmanades att hålla fast vid denna skatt.
A. D. Schroeder åberopade Jesu ord: ”Kom, bli min efterföljare.” (Matt. 19:21) Detta betyder att visa sådana egenskaper som Kristus har och att hjälpa andra att göra detsamma. Schroeder framhöll att de inte hade ”utexaminerats” som efterföljare till Jesus Kristus. De endast började ett nytt kapitel i sitt liv att efterfölja honom.
J. Redford uppmuntrade missionärerna att fortsätta framåt andligen. Han citerade George Bernard Shaw, som framhöll: ”Jag fruktar framgång. Att ha lyckats är att ha avslutat sin verksamhet på jorden. ... Jag tycker om ett tillstånd av ständigt framåtskridande med ett mål framför och inte bakom mig.”
U. V. Glass berömde missionärerna för att de hade en stark önskan att veta vad de gjorde och varför. Många hade frågat: ”Hur kan vi stanna kvar på vårt tilldelade distrikt?” Glass svarade: ”Lär känna människorna och älska dem.” Han nämnde behovet av att frikostigt förlåta och bevara den rätta sinnesinställningen och förbli ödmjuk. För att understryka detta läste han ett brev från en missionärselev som nyligen rest till Kenya:
”Jag tror att den utbildning som jag fick i Brooklyn var bara början på min undervisning. Bröderna här har mycket att lära mig. Jag har försökt tänka på vilken egenskap en missionär framför allt behöver för att lyckas på sitt distrikt. Och jag tror att en missionär först och främst behöver ’ödmjukhet’. Det behövs ödmjukhet för att gå i stället för att köra bil. Det behövs ödmjukhet för att sitta på hårda träbräder eller stora stenar i stället för på stoppade stolar. Det behövs också ödmjukhet för att under mötena ge kommentarer som ett litet barn på grund av problemet med det nya språket. Och framför allt krävs det anspråkslöshet i sinnet för att göra de nödvändiga ansträngningarna och inte ge upp, utan lita på Jehova och inte på sig själv, tills man blir ’användbar’ igen och uträttar det som man kom för att uträtta.”
G. M. Couch uppmuntrade eleverna att aldrig vända ryggen åt sitt missionärsdistrikt. De bör fortsätta att tänka på orden i Predikaren 7:9: ”Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse.” De uppmanades att komma ihåg att det är slutet som verkligen räknas.
Slutligen talade F. W. Franz, president för skolan, om Guds ”trogne förvaltare” som omtalas i Lukas 12:40—53. Han påminde åhörarna om kung Hiskias tid, på 700-talet f.v.t., då Juda rike blev hotat. Framställningen i Jesaja 22:15—25 visar att det var en fråga om förvaltarskap. Den otrogne förvaltaren Sebna blev ersatt av den trogne förvaltaren Eljakim. I modern uppfyllelse visar detta behovet av att identifiera Guds trogna tjänare på jorden i dag. Franz betonade sedan för eleverna betydelsen av att de i sitt sinne är förvissade om vem som är Guds trogne förvaltare.
C. W. Barber, ordförande för mötet, delade sedan ut diplom. På eftermiddagen framförde eleverna två upplysande dramer. Ett bibliskt drama med titeln ”Sök Jehova och förbli vid liv” behandlade profeten Amos’ tjänst i Israel. Ett annat drama om modern tid var betitlat ”Hur skall de höra utan att någon predikar?” På ett hjärtevärmande sätt behandlar detta drama aspekter av tjänsten från hus till hus, såsom den utförs av Jehovas vittnen i vår tid.
Programmet, som innehöll god andlig upplysning, kommer de 49 eleverna som utexaminerades och alla de andra närvarande att minnas länge. Andliga frågor är verkligen av livsviktig betydelse. Alldeles som aposteln Paulus skrev i 1 Timoteus 4:8: ”Den gudaktiga hängivenheten är nyttig till allt, i det den har med sig ett löfte om livet nu och det som skall komma.”
[Bild på sidan 25]
Vakttornets Bibelskola Gilead 70:e klassen, mars 1981
I förteckningen här nedan är raderna numrerade framifrån och namnen angivna från vänster till höger i varje rad.
1) P. Browne; J. Hitz; B. Floyd; M. De Jesus; E. Davison; M. Hoover; J. White; A. Gunn; P. Wyssen; 2) M. Goff; J. Karwoski; L. Paulk; S. Pedersen; H. Altmeyer; D. Rendell; P. Spatz; P. Oger; T. Mathon; E. Johns; 3) S. Brederlow; L. Kelppe; G. Reilly; S. James; L. Dennison; C. Kemppainen; C. Klopson; C. Reilly; A. Bivins; E. Winbush; 4) D. Hoover; J. De Jesus; T. Klopson; E. Hitz; D. Lovini; L. Mathon; F. Pedersen; H. Knox; R. Reyna; M. Karwoski; 5) R. Browne; K. Johns; M. Floyd; J. Paulk; M. Bivins; R. White; W. Winbush; D. James; R. De Wolfe; J. Wyssen.