”De goda nyheterna” predikas i Göteborgs hamn

FÖR bara tio år sedan gnisslade ännu lyftkranarna fram längs Skeppsbron, Masthuggskajen, Packhuskajen och alla de andra kilometerlånga kajerna i Göteborg. Det var liv och rörelse och en fröjd för ögat att se lådor, säckar och tunnor lossas och lastas. Man kände dofter från exotiska länder. Men det mesta av detta är slut nu. Lossning och lastning sker mest med stora plomberade container. Men trots detta är Göteborgs hamn fortfarande mycket intressant. Aldrig har det skickats så mycket gods fram och åter via hamnen som nu.

Ett intressant inslag i hamnbilden är det predikoarbete som Jehovas vittnen utför på båtarna där. De söker upp sjöfolk för att genom korta bibliska samtal och med biblisk litteratur väcka deras intresse för andliga ting.

Denna verksamhet finner faktiskt sin motsvarighet i den första kristna tiden. Jesus sökte ju sina första lärjungar vid en båtplats. (Luk. 5:1—3) Paulus hamnade ofta på båtar och i hamnstäder, där han predikade ”de goda nyheterna” för sjöfolk. — Apg., kap. 27.

Redan på 1920-talet började Jehovas vittnen denna verksamhet i Göteborg. Men aldrig har arbetet pågått med sådan intensitet som under de senaste tio åren. Det var i början av 70-talet som några förkunnare började avsätta tid varje vecka för att systematiskt bearbeta hamnområdena. Sedan dess har de varit verksamma där vecka efter vecka, helgdag som vardag, i ösregn, bitande kyla och stekande hetta.

För att få en inblick i verksamheten skall vi återge vad en av Vakna!:s medarbetare en kväll fick se och höra, när han följde ett par förkunnare i deras arbete.

Språkförbistringen kräver utrustning

Väl rustade för uppgiften ger sig förkunnarna ut till hamnarna. Instuvat i bilen har de nämligen två resväskor fyllda med biblar och bibelförklarande litteratur på många olika språk. Där finns också en rejäl låda med tidskrifterna Vakna! och Vakttornet — många på ovanliga språk — och dessutom ett par rejäla portföljer att ta litteraturen ombord i.

På vägen till hamnen frågar vi oss vad det kan vara för båtar som ligger inne i dag. Vilka nationer representerar de? Vilka språk talas? För att komma ända fram till båtarna måste vi passera hamngrindarna och spärrvakterna. Det ger första tillfället att berätta om bibelns goda nyheter. Vaktpersonal och tullpersonal måste ju få veta vad det gäller. Förkunnarna verkar kända, och vakterna är tillmötesgående.

Väl innanför grindarna får vi se det första fartyget som vi skall äntra. Ett stort svart skrov tornar upp sig framför oss. Det är en indisk båt. Vi parkerar vid kajen.

Vilka av de indiska språken talas ombord, månntro? Förkunnarna tar fram sina anteckningsböcker och ser efter om båten varit i Göteborg och besökts förut. Det hade den inte. Bäst att ta med vad som finns: bengali, hindi, urdu, tamil, kanarese (eller kannada), marathi, malayalam, gujarati och panjabi.

Vi går ombord

Med svällande portföljer klättrar vi uppför lejdaren. Den här var ganska lätt, säger förkunnarna, som vet att en del lejdare kan vara branta som störtloppsbackar. Det hela beror på hur tungt lastade och hur stora fartygen är.

När vi nått däck och öppnar dörren till fartygets inre, slår karakteristiska dofter av exotiska kryddor emot oss, mest curry. Från den kyliga, råa hamnluften kommer vi rakt in i tropisk värme. Asiatiska och afrikanska båtar håller temperaturer som ofta ligger kring plus 30 grader. Ju längre ner i fartygens innandöme man kommer, desto högre blir temperaturen.

Men vi går först upp fyra våningar till kaptenens residens. På vägen ser vi indiska sjömän i typiska korta, färggranna höftskynken. På sista trappan stöter vi ihop med ett av befälen. Han är välklädd och bär turban. Ett 5-årigt barn följer honom i hälarna. Förkunnarna vet varför. Det är nämligen vanligt att högre befäl har familjen med på färderna över haven. Ett sympatiskt drag, förresten, med tanke på att man på så sätt undviker att splittra familjerna.

Något andfådda står vi utanför en dörr med den respektingivande skylten ”Captein” (Kapten). En lätt knackning, och en röst ber oss stiga in. Vi hamnar i ett mycket elegant rum. Förkunnarna framför sitt ärende artigt på engelska och frågar om de får tala med besättningen. Kaptenen är tillmötesgående och ger dem tillstånd. Men först vill de berätta mer för kaptenen och pröva hans intresse. Han verkar intresserad. När en av förkunnarna tar fram sin bibel och visar honom några ställen som talar om människans framtid på en renad, fridfull jord, stiger hans intresse märkbart, och han läser med.

”Jag läser helst kanarese”, säger han. Den andre förkunnaren plockar snabbt fram den bibliska studieboken Sanningen som leder till evigt liv, den så kallade Sanningsboken, på kanarese. Kaptenen skaffar sig den med stor förtjusning och uttrycker sin förundran över att det finns sådan litteratur på hans modersmål. Förkunnarna förklarar att Jehovas vittnen har biblisk litteratur på mer än 200 språk, därför att de anser att detta budskap är så viktigt att det måste nå alla människor. Efter att ha förklarat för kaptenen hur boken kan hjälpa honom att förstå bibeln lämnar vi honom för att söka upp den övriga besättningen, ett 60-tal män.

Först inriktar vi oss på befälet med början i mässen. De talar engelska, och efter samtal får förkunnarna lämna böcker och tidskrifter. Sedan följs vi åt från hytt till hytt för att söka reda på de befäl som inte var i mässen. De flesta visar stort intresse och skaffar litteratur. Förkunnarna är inte förvånade. De vet att indier gärna vill höra och lära om den allsmäktige Guden.

Vi går nu några trappor ner. Här möter oss de verkligt stora språksvårigheterna. Mannarna här nere talar bara indiska språk och dialekter. Bland ännu starkare kryddofter och under ackompanjemang av indisk musik, som strömmar ut från en hytt litet längre bort, försöker förkunnarna förmedla bibelns ord till två mörkhyade indier i höftskynken. Några få engelska ord förstår de, ”Gud”, ”bibeln”, men inte mycket mer. Förkunnarna frågar: ”Hindi? Urdu? Kannada?” De förstår och säger: ”Tamil.”

Vad finns nu på tamil? Vakttornet och Vakna! finns. Och ser man på, Sanningsboken finns också. Förkunnarna tar fram boken och visar ivrigt på vissa stycken i den och förklarar olika bibliska frågor. Indierna kommenterar högljutt och läser högt ur boken. Några som har ärende förbi stannar upp och lyssnar intresserat. All litteratur på tamil försvinner snabbt ur väskorna.

I en annan hytt träffar vi en besättningsman som talar bengali. När förkunnarna tar fram Sanningsboken på bengali, visar han stolt upp ett exemplar av boken, som han tydligen skaffat sig i en annan hamn. Förkunnarna är glada att kunna visa ännu en bok på bengali, Goda nyheter som kan göra dig lycklig. Han skaffar den begärligt.

Vi vandrar vidare från hytt till hytt och känner oss som i en annan världsdel. En indier sitter på kojkanten med korslagda ben och väver. En annan knyter fisknät.

När vi tar oss upp på däck igen, är portföljerna sladdriga och tomma. På väg ut ser vi vakten, den ende svensken ombord. Förkunnarna träffar honom ofta på indiska fartyg. De utväxlar ett glatt igenkännande leende. Efter ett kort samtal med honom om hur predikandet gått, lämnar vi fartyget.

Vi känner åter fast mark under fötterna. Det känns som att komma hem efter en lång resa. Väl inne i bilen noterar förkunnarna noga vilka språk som använts och vilken litteratur som lämnats. Fartyget kan ju komma tillbaka, och då är det bra att veta.

Kort besök hos tyskar och turkar

Längre fram utmed kajen ligger en tysk båt. En 3.000-tonnare med liten besättning, kapten, styrman, kock och fyra andra besättningsmän, varav tre är turkar. Förkunnarna vet detta sedan tidigare. Här får vi också kaptenens tillstånd att besöka manskapet.

Vi klättrar ner till turkarnas hytter, men helt i onödan. De är alla på däck, upptagna med att skalka luckorna, dvs. öppna lastutrymmet. Förkunnarna lägger några nummer av Vakttornet på turkiska i mässen. Vi lämnar sedan fartyget i hopp om att besättningen, trots det korta besöket, skall läsa dem och lära mera om de goda nyheterna om Guds rike.

Framgång bland brasilianare

Vi förflyttar oss till Frihamnen. Där ligger ett fartyg och lossar styckegods. Flaggan i aktern avslöjar att det kommer från Brasilien. Ut med den tyska och turkiska litteraturen och i med den portugisiska. Här är sortimentet stort. Biblar och ett flertal olika böcker, och naturligtvis Vakna! och Vakttornet, finns på det språket.

Vi äntrar fartyget, får kaptenens tillstånd att tala med den övriga besättningen och dyker ner i trånga bullriga trappor till fartygets undre regioner. Kontrasten till det indiska fartyget är markant. Helt andra dofter och medryckande brasilianska sambarytmer slår emot oss. Här gäller det att tala högt.

Också detta fartyg har haft besök i någon annan hamn, för en besättningsman rusar in i sin hytt och kommer strax tillbaka med boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset. Ett mera sönderläst exemplar har sällan skådats. Det var fullt med anteckningar i det. Han berättar att han så gott som läst sönder det och undrar om vi har ett nytt exemplar. Han verkar besviken när förkunnarna inte har något, men ser tröstad ut då han kan skaffa sig några andra böcker på portugisiska.

Här kan förkunnarna också inbjuda besättningen till ett bibliskt föredrag i Göteborg, där en församling har möten på portugisiska, italienska och spanska. Förkunnarna erbjuder sig att hämta dem som är intresserade med bil följande söndag. (Några dagar senare fick vi veta att några mycket riktigt hade följt med. De hade uppskattat föredraget så mycket att de stannade kvar och tog del i det efterföljande bibelstudiet.)

Vad kan detta leda till?

Vi hinner inte med fler båtar denna kväll. Vi sätter oss i bilen och går igenom kvällens upplevelser. Klockan har hunnit bli över tio, och förkunnarna är trötta men glada och nöjda. Vi pratar en stund om vad det här arbetet betyder och kan leda till. Litteraturen som lämnas på båtarna kommer att föras ut till världens alla hörn. Den kan ta förunderliga vägar och hamna långt borta i Indien, Kina, Mongoliet, eller djupt inne i Afrika eller Amasonflodens djungler. Vem vet? Den allsmäktige Guden vet och kan leda det hela så.

Det sägs i bibeln, i Predikaren 11:1: ”Sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd får du det tillbaka.” Förkunnarna i Göteborgs hamn tänker ofta på det skriftstället. De sänder andligt bröd över haven och hoppas att en dag få det tillbaka genom att träffa några av dessa sjömän eller höra ifrån dem. Kanske som trosbröder. De hoppas att andra förkunnare i andra hamnar skall hitta dem och hjälpa dem vidare på den väg som leder till liv i Guds nya ordning på jorden. De har redan fått höra det hända att någon besättningsman mönstrat av och själv börjat ta del i att predika ”de goda nyheterna” i sitt hemland.

De är stolta över sin uppgift, men samtidigt ödmjuka. De vet vad som sägs i Sakarja 4:6: ”Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot.”

När vi far ut genom hamngrindarna, ser vi att vakten är avlöst. Förkunnarna vet att han som sitter där gärna läser Vakna! och Vakttornet. Vi stannar till och lämnar honom de senaste numren och kör ut i den disiga kvällen.