Fotbollsfeber — något av värde?
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Spanien
KLOCKAN var bara några minuter i åtta på söndagskvällen den 13 juni 1982. Man uppskattar att 1.500 millioner människor hade sin uppmärksamhet riktad på kung Juan Carlos, som höll ett kort anförande. Vad var det han talade om som kunde fånga så många människors uppmärksamhet? Kunde det gälla en nära förestående världsomfattande avrustning? Eller lösningen på världens ekonomiska kris? Nej, det var någonting betydligt mera övergående — en tredjedel av världens befolkning iakttog öppningsceremonin vid 1982 års VM i fotboll.
Även om det slutliga resultatet är känt för millioner människor, är det mycket lämpligt med några frågor beträffande 1982 års VM-tävlingar. Vilken funktion har till exempel VM-tävlingen? Tjänar den som ett mönster för att fotbollen skall bli bättre och attraktivare i framtiden? Inpräntar den principer för god sportsmannaanda hos barn och ungdom? Eller är detta att begära för mycket?
I själva verket startade den aktuella turneringen två år tidigare, när 107 olika landslag indelades geografiskt i grupper för uttagningsmatcher, som skulle avgöra vilka 24 nationer som kvalificerade sig till slutspelet. Frågan var då: Vilka av de 107 skulle vara med och tävla i Spanien?
Redan på våren 1982 var denna stora fråga besvarad. Segrarna blev: Algeriet, Belgien, Brasilien, Chile, El Salvador, England, Frankrike, Honduras, Nordirland, Italien, Jugoslavien, Kamerun, Kuwait, Nya Zeeland, Peru, Polen, Skottland, Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Ungern, Västtyskland och Österrike. Argentina och Spanien hade automatiskt kvalificerat sig — Argentina som föregående VM-segrare och Spanien som värdnation.
Jättedödare?
Enligt nya regler steg antalet nationer som kvalificerade sig från 16 till 24. Detta innebar att somliga nationer som var representerade hade relativt liten erfarenhet av mästerskapstävlingar av detta slag — i synnerhet Kuwait, Kamerun, Honduras, Algeriet och Nya Zeeland. Experterna avskrev omedelbart dessa som tämligen betydelselösa i förhållande till de Goljatliknande, etablerade fotbollsnationerna. Hade de rätt i sina förutsägelser?
Första spelomgången medförde snart skrällar. Öppningsmatchen mellan de regerande mästarna, Argentina, och utmanarna från Belgien gav en överraskande utgång — Belgien vann. Detta tycktes anslå tonen för hela mästerskapsturneringen — en rad överraskningar. Framstående lag, som till exempel Västtyskland, Spanien, Tjeckoslovakien och Peru, var ur stånd att besegra andraklasslagen. Före matchen mot Algeriet hörde man den västtyske lagledaren säga: ”Om vi inte slår Algeriet, skall jag ta nästa tåg hem.” Hans yttrande visade sig vara oklokt. Västtyskland förlorade med två mål mot ett! Emellertid gick Västtyskland, liksom Argentina, vidare till en andra omgång på sin poängställning. Det behöver inte sägas att den västtyske lagledaren uppsköt sin återresa till Västtyskland.
Till den andra omgången hade emellertid 12 lag kvalificerat sig — 10 från Europa och 2 från Sydamerika. Vilka skulle bli finalister? Många hoppades på och väntade sig en final mellan giganterna från Sydamerika, Brasilien och Argentina. Blev det på det sättet?
Flera överraskningar! Både Brasilien och Argentina blev utslagna. Semifinalerna blev en heleuropeisk historia med Frankrike och Västtyskland mot varandra och Italien mot Polen. Västtyskland kämpade sig fram till ett oavgjort resultat, efter att ha legat under med 3—1 under en förlängningsperiod, och vann sedan på straffsparkar. Italien slog Polen med 2—0. Detta innebar att finalen i VM skulle stå mellan Italien och Västtyskland. Trots att detta betydde en heleuropeisk final, var till och med många européer bedrövade över att se brasilianarna utslagna med sin attraktiva fotbollsstil. Andan av livsglädje tycktes ha försvunnit från turneringen.
Trots detta ökade fotbollsfebern. Drygt 90.000 fyllde fotbollsstadion Santiago Bernabéu i Madrid under finalen. Vann Västtyskland VM som många hade väntat sig? Ännu en överraskning — ”Italien krossade den tyska maskinen” löd rubriken i dagstidningen ABC i Madrid. ”Italien vinner en ruffig final” löd kommentaren i The Guardian i England. Italien blev världsmästare i fotboll för tredje gången i dess historia. För dem hade 1982 års VM varit vinstgivande. Men kanske var det så för fotbollen i allmänhet att VM-turneringen uppvisade en ganska befläckad bild. Varför säger vi så?
Ruffande och simulerande — är det nödvändigt?
David Lacey, sportkorrespondent på The Guardian, skrev att trots Italiens 3—1-seger över Västtyskland ”var det tydligt att fotbollens goda namn hade blivit irrelevant i jämförelse med den allt överskuggande frågan om att vinna”. Han ställde sedan frågan: ”Var det verkligen nödvändigt att utsätta alla för en månad av något som ofta var medioker fotboll i syfte att frambringa en ruffig final, som åstadkom föga för att skingra de dystra utsikterna beträffande framtiden för spelet som en publiksport?” Han fortsatte: ”Man förlorade räkningen på det antal gånger som de som blivit tacklade låg på marken och såg ut att vara på tröskeln till döden, bara för att i nästa ögonblick ses jagande efter bollen.” Detta simulerande iscensätts för att lura domaren och uppnå ett strängare straff för motståndarsidan. Därmed är det fråga om skådespeleri och falskhet. Det kanske är ”professionellt”, men det är varken etiskt eller ädelt.
Varför finns denna tendens till våld och ruffande, även på de högsta nivåerna inom denna professionella sport? Just därför att det är fråga om en högt betald professionell idrott och att det betyder så mycket att vinna. Farorna med denna tendens når långt utanför fotbollsplaner. Barn och ungdomar har en benägenhet att efterlikna dem som är professionella, och på så sätt smyger sig våld och falskhet in i skolidrotterna. Detta faktum medgavs av en välkänd australisk kricketspelare, Dennis Lillee, som blev tillfälligt avstängd från internationella matcher, därför att han sparkat Pakistans lagkapten. Han bad senare om ursäkt och sade att det inträffade ”utgjorde ett dåligt exempel för barn, och särskilt av den anledningen är jag uppriktigt bedrövad”. Om bara flera idrottsmän vore medvetna om den effekt som deras exempel har på barn!
Utan tvivel strävar professionella idrottsmän och idrottskvinnor mycket hårt efter att nå toppen i sina idrottsprestationer. Men gränslinjen bör ange att idrott helt enkelt skall vara en rekreation, ett nöje. Den är inte den viktigaste faktorn i livet, och inte heller är den mänsklighetens betydelsefullaste sysselsättning eller behov. Ett bibliskt uttalande är i detta fall mycket passande: ”Och jag såg att all möda och all skicklighet i vad som görs [vilket också inbegriper idrott som övergått till att bli arbete] inte är annat än den enes avund mot den andre. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.” (Predikaren 4:4) Det nutida våldet, ruffandet och även ligistfasonerna bland åskådare är frukterna av ”avund” och tävlingsanda.
Därför är det befogat att fråga: Har professionell fotboll ett uppbyggande inflytande i vår tid? Närmar den människor till varandra, eller tenderar den att underblåsa gammal rivalitet? Bidrar den till verkligt äkta fred mellan nationerna?
En kraft för fred och enhet?
Ett rörande ögonblick vid invigningsceremonin, som hölls på fotbollsstadion Nou Camp i Barcelona, var när en ung pojke, klädd i fotbollsdräkt, kom ut på planen och placerade en boll på mittpunkten. Allas blickar var riktade mot honom, när han placerade bollen på gräset. Till allas förvåning öppnades bollen, och ut flög en duva, symbolen för fred!
Denna idealism krossades snart på spelplanen. Så här kommenterade Gaceta Ilustrada i Madrid en match: ”Den hetsigaste matchen: Italien — Argentina. Efter trettioåtta minuter av första halvlek hade trettioåtta ojustheter begåtts. En i minuten.” Om du deltar i idrott, önskar du då efterlikna detta slags exempel? Tycker du, som åskådare, om att titta på detta slags negativa spel?
Nästa VM-turnering är planerad att äga rum 1986. Denna månad av fotbollsfeber förväntas medföra en oerhörd mängd gratis publicitet för värdnationen såväl som ekonomiska fördelar för somliga. Men hur förhåller det sig med fotbollen som sport? Vilken inriktning kommer den att ta? Kommer det att bli en återgång till ren, öppen fotboll, attraktiv för publiken? Eller kommer de allt större stadionanläggningarna att bli allt tommare? Kommer fotbollsfebern att minska eller att blossa vidare? Tiden kommer att utvisa detta.
[Bild på sidan 19]
Duvan fanns inuti bollen. Medförde den fred?