Bedrägerier inom vetenskapen: En titt bakom kulisserna
VETENSKAPSMANNEN kikade ner i mikroskopet, ryckte till och ropade: ”Heureka!” (”Jag har funnit det!”) Ännu en stor vetenskaplig upptäckt hade gjorts.
Det är sådant vi fått lära oss om vetenskapens triumfer. Påminn dig för ett ögonblick dina lektioner i vetenskapliga ämnen i skolan. Minns du de stora hjältarna i vetenskapens galleri av berömdheter? Män som Galilei, Newton, Darwin och Einstein höjs till skyarna, inte bara för sina vetenskapliga bedrifter, utan också på grund av sina goda egenskaper — objektivitet, hängivenhet, ärlighet, ödmjukhet osv. Man fick intrycket att naturens mysterier, tack vare deras överlägsna intelligens och stora förnuft, helt enkelt avslöjades och sanningen bara dök upp framför dem.
I verkligheten är det emellertid inte riktigt så enkelt. I de flesta fall måste vetenskapsmän tillbringa månader eller år av hårt arbete i laboratorier och brottas med resultat som ofta är förvirrande, förbryllande och rentav motsägande.
I idealfallet skulle man kanske kunna vänta sig att en hängiven vetenskapsman oförskräckt skulle fortsätta sitt arbete tills han hade funnit sanningen. Men faktum är att vi i allmänhet vet mycket lite om vad som försiggår bakom laboratoriernas stängda dörrar. Finns det någon anledning att tro att de som är engagerade inom det vetenskapliga området i mindre utsträckning påverkas av människans tarvligare karaktärsdrag, till exempel fördomsfullhet, rivalitet, äregirighet och penningbegär?
”Personliga önskningar och mänskliga känslor sägs undertryckas av vetenskapsmannen i den tryggade sanningens intresse”, skrev Michael Mahoney i Psychology Today. ”Både den forntida och den nutida vetenskapens annaler vittnar emellertid om att denna bild är långt ifrån rättvisande.”
Kolumnisten Alan Lightman anslår liknande tongångar när han skriver i tidskriften Science 83: ”Vetenskapens historia är fylld av personliga fördomar, vilseledande filosofiska grundtankar, misslyckade existenser. ... Jag misstänker att alla vetenskapsmän har gjort sig skyldiga till fördomsfullhet vid ett eller annat tillfälle under sin forskarbana.”
Blir du förvånad över dessa kommentarer? Kanske de har fått den bild du har gjort dig av vetenskapen och vetenskapsmännen att rubbas, om inte rentav vackla? Undersökningar som har gjorts på senare tid rörande detta ämne har visat att inte ens forna tiders vetenskapliga snillen höll sig för goda för att använda sig av moraliskt förkastliga metoder för att främja sina egna idéer eller teorier.
Isaac Newton kallas ofta den moderna fysikens fader på grund av sitt banbrytande arbete om den allmänna gravitationsteorin. När han publicerade sina idéer i sin berömda avhandling Philosophiae Naturalis Principia Mathematica (Naturfilosofins matematiska principer), rönte dessa starkt motstånd från några samtida vetenskapsmän, däribland den tyske matematikern Gottfried Leibniz. Detta resulterade i en utdragen fejd dem emellan, en fejd som upphörde först i och med deras död.
Richard S. Westfall hävdar i tidskriften Science att Newton, för att stärka sin position, gjorde vissa ”justeringar” i Principia, så att hans kalkyler och beräkningar ännu bättre skulle stödja hans teori, göra den mer övertygande. I ett exempel påstods det att noggrannheten var en tretusendel, och i en annan av sina kalkyler räknade han med sju decimaler, något som helt saknade motstycke på den tiden. ”Om Principia etablerade den moderna naturvetenskapens kvantitativa mönster”, skrev Westfall, ”så gav den också en vink om en mindre upphöjd sanning — att ingen kan manipulera påhittade faktorer så effektivt som mästermatematikern själv.”
Newton lät sig också bli indragen i en annan kontrovers som till slut blev honom övermäktig. För att hävda sin prioritet när det gällde infinitesimalkalkylens upptäckt tillsatte Newton, enligt Encyclopædia Britannica, i sin egenskap av ordförande i den aktade brittiska vetenskapsakademin ”en ’opartisk’ kommitté [till största delen bestående av hans anhängare] för att undersöka frågan, skrev i hemlighet den rapport som officiellt publicerades av akademin och recenserade den anonymt i Philosophical Transactions” varigenom han tillskrev sig själv äran för upptäckten.
Att en man i Newtons ställning skulle ta till sådana metoder är verkligen en paradox. Det visar tydligt att hur samvetsgrann och hederlig en vetenskapsman eller någon annan än kan vara i fråga om andra ting, kan han bli mycket dogmatisk, irrationell, ja, rentav hänsynslös, eller kompromissa, när hans eget rykte eller egna intressen står på spel.
”Det verkar vara en förnuftig, för att inte säga självklar, tanke att vetenskapsmännen bara är människor, underkastade samma svagheter som vi alla, hjältemodiga och fega, ärliga och listiga, dåraktiga och förståndiga i ungefär samma mån, experter på vissa områden, men inte på många”, skriver konsulten Roy Herbert i New Scientist. Denna åsikt kanske inte omfattats överallt inom den vetenskapliga världen, men han tillägger: ”Jag finner det inte svårt att acceptera detta.”
Hur är det då med vetenskapens, som man menar, fasta, självkorrigerande och självkontrollerande struktur — sådana funktioner som granskning, utvärdering och reproducering av experiment?
Efter den senaste raden av mycket omskrivna bedrägerier vid ansedda forskningsinstitut publicerade Association of American Medical Colleges en rapport med riktlinjer för hur problemet med bedrägerier inom vetenskapen skall angripas. Kontentan av rapporten var att ”den överväldigande sannolikheten för att förfalskade data skall upptäckas kort efter det att de framlagts” är ett säkert skydd mot oetiska tillvägagångssätt.
Det var emellertid många andra, både innanför och utanför den vetenskapliga världen, som protesterade mot denna bedömning. I en ledare i The New York Times kallades till exempel rapporten ”en ytlig diagnos av bedrägerier inom vetenskapen”, och det påpekades att ”inget av dessa bedrägerier ursprungligen kom i dagen genom de standardmekanismer varmed vetenskapsmän kontrollerar varandras arbeten”.
En medlem av den kommitté som stod bakom denna rapport, dr Arnold S. Relman, som också är redaktör på tidskriften The New England Journal of Medicine, hade faktiskt också en annan mening än den som kom fram i rapporten. ”Vilket slags skydd mot bedrägeri erbjuder egentligen en kollegas bedömning?” frågade han. ”Föga eller inget.” För att ge stöd åt sitt argument fortsatte han: ”Förfalskade uppgifter publicerades i av kolleger granskade tidskrifter, somliga med mycket stränga krav. När det gäller de två artiklar vi publicerade, väcktes ingen misstanke om oärlighet av någon av bedömarna eller redaktörerna.”
Vad beträffar reproducering av experiment och dess effektivitet när det gäller att uppdaga förfalskningar tycks det vara en stor klyfta mellan teori och praktik. I dagens starkt konkurrensbetonade vetenskapliga forskning är vetenskapsmännen mer intresserade av att bryta ny mark än av att upprepa vad någon annan har gjort. Även om en vetenskapsmans arbete baserar sig på ett experiment som har utförts av någon annan, är det mycket sällan experimentet upprepas i precis samma form.
Problemet med reproducering kompliceras ytterligare av vad som ibland kallas ”salamiforskning”. Somliga forskare försöker avsiktligt ”skiva upp” sina experimentella rön i småbitar för att kunna publicera ett större antal arbeten. Detta ”erbjuder ett tillfälle till oärlighet”, säger en Harvardkommitté, ”eftersom sådana uppgifter med mindre sannolikhet kommer att verifieras av andra”. Forskare vet mycket väl att om inte ett experiment är synnerligen viktigt, är det osannolikt att någon kommer att försöka upprepa det. Man har beräknat att så mycket som hälften av alla publicerade arbeten ”aldrig har kontrollerats, aldrig har reproducerats och kanske heller aldrig har lästs”.
Detta betyder emellertid inte att vetenskapen, som institution, är bristfällig eller inte fungerar. Tvärtom utförs en hel del viktig forskning, och många nyttiga upptäckter görs. Allt detta länder till heder för vad som i grund och botten utgör en hederskodex — idealet att vetenskapligt framåtskridande skall grunda sig på ömsesidigt förtroende och utbyte av kunskaper inom den vetenskapliga världen.
Vad de senaste fallen av bedrägeri inom vetenskapen har visat är det enkla faktum att detta ideal har sina begränsningar och att inte alla medlemmar av den vetenskapliga världen är lika snara att hålla fast vid det. Fakta visar att det inom vetenskapens självkontrollerande och självkorrigerande mekanismer finns tillräckligt många kryphål för att den som föresatt sig att lura systemet och som är hemmastadd i det kan göra detta.
Som i allting annat spelar de ekonomiska aspekterna en stor roll inom vetenskapens värld. De självförsörjande, påhittiga knåparnas dagar är uppenbarligen över. Vetenskaplig forskning rör sig i dag om stora pengar, och en stor del finansieras av staten, industrin eller andra inrättningar och institutioner. Men den ekonomiska krisen och budgetnerskärningar har gjort att det har blivit svårare och svårare att få bidrag. Enligt NIH (National Institutes of Health), som finansierar omkring 40 procent av all biomedicinsk forskning som utförs i Förenta staterna och har en årlig budget på omkring fyra milliarder dollar, är det bara omkring 30 procent av alla sökande som får några bidrag, medan siffran under 1950-talet låg på omkring 70 procent.
Vad detta innebär för forskarna är att tonvikten har förskjutits från kvalitet till kvantitet — mentaliteten har blivit ”publicera eller gå under”. Även erkända vetenskapsmän finner ofta att de är mer upptagna med att försöka skrapa ihop pengar för att hålla sina dyrbara laboratorier flytande än med att arbeta i dem. Det var detta som ledde till undergång för en doktor som fick över en halv million dollar i bidrag.
Denne man fick i uppdrag att gå igenom en vetenskaplig artikel som skulle publiceras och hade sänts till hans upptagne chef för granskning. Artikeln råkade behandla ett ämne som han också arbetade med. I stället för att göra en ärlig bedömning av artikeln och ta risken att förlora sina prioritetsanspråk och kanske sina bidrag med dem, skyndade sig doktorn att bättra på sina experiment, plagierade en del material från den andra artikeln och lämnade in sitt eget arbete för publicering.
Pressen att lyckas gör sig faktiskt kännbar redan tidigt i livet för karriärsugna vetenskapsmän, i synnerhet inom medicinen. ”Historier om fusk under de för-medicinska studierna är vanliga”, sade Robert Ebert, före detta dekanus för medicinska fakulteten vid Harvard, ”och kampen om höga betyg för att komma in vid medicinhögskolan är knappast ägnad att uppmuntra till ett etiskt och humanitärt uppförande.”
Denna tidiga tillvänjning förs lätt över till den professionella banan, där pressen är ännu mer intensiv. ”I en miljö som tillåter att framgången blir mer eftertraktad än det moraliska uppförandet kan även änglar falla”, klagade Ebert.
Den rådande situationen sammanfattades på ett träffande sätt av Stephen Toulmin vid University of Chicago, när han sade: ”Man kan inte förändra något till en ytterst välavlönad, ytterst konkurrensbetonad och ytterst strukturerad verksamhet utan att skapa tillfällen för människor att göra sådant de aldrig skulle ha gjort tidigare, på amatörstadiet.”
Genom vår korta utflykt i den vetenskapliga forskningens värld har vi fått en liten inblick i hur vetenskapsmannen arbetar. Vi har sett att vetenskapsmännen, trots sin utbildning, i precis lika hög grad är behäftade med mänskliga svagheter som de är fulla av förtjänster. Den vita laboratorierocken kan knappast förändra bilden. Faktum är snarare att pressen och konkurrensen i dagens vetenskapliga värld gör det ännu mer frestande att försöka sig på skumma genvägar.
Bedrägeri inom vetenskapen är ett fenomen som bör påminna oss alla om att också vetenskapen har sina ”skelett i garderoben”. Även om de i allmänhet hålls väl dolda, finns de där lika fullt. Att de då och då avslöjas bör få oss att inse att även om vetenskapen och vetenskapsmännen ofta sätts på en piedestal, bör deras ställning där nog omvärderas.
[Infälld text på sidan 6]
”Jag misstänker att alla vetenskapsmän har gjort sig skyldiga till fördomsfullhet vid ett eller annat tillfälle under sin forskarbana”
[Infälld text på sidan 6]
”Vilket slags skydd mot bedrägeri erbjuder egentligen en kollegas bedömning?”
[Infälld text på sidan 8]
Vetenskapen har också sina ”skelett i garderoben”
[Ruta på sidan 7]
Konsten att fuska i vetenskapliga arbeten
År 1830 gav den engelske matematikern Charles Babbage ut en bok med titeln Reflections on the Decline of Science in England (Reflektioner kring vetenskapens förfall i England), där han gav en sammanfattning av vad han ansåg vara den då rådande situationen inom den vetenskapliga världen. Babbage räknade där upp vad han trodde att vissa vetenskapsmän gjorde eller kunde frestas göra när saker och ting inte gick som de väntade sig.
”Trimning”, där oregelbundenheter utjämnades så att resultaten såg mycket noggranna och exakta ut.
”Gallring”, där bara de resultat utvaldes som bäst passade deras teorier och resten utelämnades.
”Hopsvarvning”, den allra värsta metoden, där vissa eller alla resultat i experiment som hade eller inte hade utförts var uppdiktade.
[Bild på sidan 5]
Också Isaac Newton justerade sina data för att ge stöd åt sin teori