Lyckan — strävan efter den
FÖRENTA STATERNAS oavhängighetsförklaring kungör rätten till ”liv, frihet och strävandet efter lycka”. För många i vår tid är nyckelordet strävan. De ägnar sig ivrigt åt sin strävan och fyller varje minut med frenetisk aktivitet. De strömmar till idrottsarenorna vid idrottstävlingar, de sitter och hänger över datorskärmar med elektroniska spel och sitter klistrade vid TV-program som fyller kvällstimmarna, de planerar veckoslut späckade med spänning, de flackar världen runt på olika flygreseprogram och engagerar sig livligt på andra sätt i en virvel av sällskapstillställningar. Många tar till och med sin tillflykt till skadliga droger för att uppnå emotionell lyftning. Vad som helst och allting för att undvika tomrum, då de kanske måste sitta overksamma och stå ut med sig själva — och långtråkigheten. Detta frenetiska sökande efter lycka kan emellertid aldrig jämställas med äkta lycka.
Somliga lägger sig till med nya livsstilar i sin lyckojakt. Äktenskap betraktas inte längre som bindande — lätt fånget lätt förgånget, skilsmässa på vilka grunder som helst eller på inga grunder alls, och barnen bollas fram och tillbaka mellan föräldrarna. Enskilda individer hänger sig på ett promiskuöst sätt åt fri sex. Par som lever tillsammans utan äktenskap — inga förpliktelser, inga band som knyts, fria att bryta upp från varandra och följa varje nyck. Par som lever tillsammans i homosexuella förhållanden eller som individuellt utövar sina perversioner. Under allt detta experimenterande enligt principen försök och misslyckande sår människor med tanke på köttet och kommer till sist att få skörda själslig bedrövelse, skuldkänslor, svartsjuka, traumatiska brytningar och sjukdomar — ofta obotliga. Den ”nya moralen” skördar ännu större lidande än den gamla omoralen.
Många andra likställer lycka med materiella ägodelar, men deras hopande av ägodelar ökar bara deras habegär, som måste mättas i allt högre grad. Reklamskaparna retar belåtet habegären och bjuder ut glamorösa schabloner som människor kan inrikta sig på — schabloner som enbart kan hållas vid liv genom de rätta märkeskläderna man bär, de viner man dricker, de bilar man kör, de bostäder man skaffar sig plus en ändlös rad andra yttre attribut som man omger sig med.
Vetenskapen får den materialistiska floden att svälla, vilket biologen René Dubos beklagade sig över: ”Alltför ofta används naturvetenskapen nu för tekniska tillämpningar, som inte har någonting att göra med mänskliga behov och endast syftar till att skapa nya, artificiella önskningar.” Dessa önskningar, säger han, ”har inte tillfört särskilt mycket till lyckan eller till meningen med livet” efter att ha blivit tillfredsställda. I de rika nationerna har teknologin tagits i anspråk för tanklös produktion inriktad på själlös konsumtion. För många gränsar skrytet över konsumtionspolitiken till det tvångsmässiga. Andliga värden blir nästan förkvävda under den materialistiska lavinen.
När Stewart Udall var Förenta staternas inrikesminister, sade han: ”Vi har de flesta automobilerna i något land av världen, och de värsta skrothögarna. Vi är det folk här på jorden som förflyttar sig mest — och vi drabbas mest av trafikstockningar. Vi producerar mest energi, och vi har den mest förskämda luften.” Detta sade han för ett antal år sedan, och han kallade detta ”en katastrof av kontinentala mått”. Nu, flera år senare, rör det sig om en katastrof av globala proportioner. För några år sedan sade borgmästaren i en stor amerikansk stad sarkastiskt att ”om vi inte aktade oss, skulle vi bli ihågkomna som den generation som placerade en människa på månen men stod till knäna i avskräde”. Nu, flera år senare, varnar många vetenskapsmän för att vi kan bli den sista generationen — punkt och slut.
Om våra känslor av egenvärde enbart närs av yttre ägodelar i stället för inre värden, blir dessa känslor snart blodfattiga och gör oss till rov för ett gnagande missnöje. Materialismen med dess ytliga glitter kan inte göra någonting för att tillfredsställa de djupa inre behov som finns i människans sinne, och den kommer aldrig att leda till lycka. ”Obegränsat uppfyllande av alla önskningar leder inte till en känsla av välbefinnande”, sade psykoanalytikern Erich Fromm, ”inte heller är det vägen till lyckan eller ens till största möjliga lustkänsla.” Men långt före Fromm uttryckte en inspirerad vis man denna sak på ett mycket tydligare sätt: ”Jag har också lagt märke till varför människor arbetar så hårt för att vinna framgång. Det är därför att de är avundsjuka på sin granne för de saker han har.” — Predikaren 4:4, Today’s English Version.
Somliga som har gripits av missmod och blivit desillusionerade söker tillfredsställelse genom att fördjupa sig i meningslös självupptagenhet. Om denna strävan heter det i boken Den narcissistiska kulturen: ”När människorna inte hyser något hopp om att förbättra sina liv på något av de sätt som betyder något, har de intalat sig att det väsentliga är deras egen psykiska utveckling: att få kontakt med sina känslor, äta hälsokost, ta lektioner i balett eller magdans, fördjupa sig i Orientens visdom. ... De odlar mer livfulla upplevelser, söker piska liv i tröga kroppar, försöker väcka avtrubbade begär.” — Sidorna 17, 18, 25.
Att sträva efter att uppnå lycka i en virvel av aktiviteter eller genom nya livsstilar eller materiella strävanden eller självupptagenhet — inget av detta kan någonsin jämställas med den verkliga och bestående lyckan.
Vad krävs det då för att man skall vara lycklig?