”På tal om samarbete”

Jehovas vittnen i Tiverton i Rhode Island i USA uppförde nyligen en snabbyggd Rikets sal. Under ovanstående rubrik rapporterade en prästman på orten om sitt besök på byggnadsplatsen. Kontentan av det följer här.

”FLERA märkliga rapporter nådde mig om en kyrka som man höll på att bygga på Fish Road. Det rapporterades att 500 människor höll på att bygga en kyrka på två dagar. Jag begav mig i väg till Fish Road för att kontrollera den här saken. Det var omkring 1.500 människor som arbetade där — byggnadssnickare, rörmokare, elektriker, glasmästare, trädgårdsarkitekter, gipsarbetare, värmetekniker, murare och hundratals grovarbetare och hantlangare.

Lastbilar med öppna flak stod över hela platsen, 1,2 hektar allt som allt. På en skylt stod det ’Förlorat och upphittat’. Om någon förlorade ett verktyg, kunde han gå till den bilen och få igen det. Om man kom i rena kläder och önskade arbeta, fanns det en bil med arbetskläder och skyddshjälmar tillgängliga. En bil för första hjälp om någon blev skadad eller behövde läkarvård.

Ett stort cirkustält var uppsatt längst bak, där män och kvinnor utspisade 1.500 människor på 15 minuter. Jag såg kvinnor som gick omkring med vattenhinkar för att fukta jorden och hålla dammet i schack, och det var allt de gjorde hela dagen. Så snart bräderna var spikade på plats, fanns det målare redo att måla träet. Det var en syn som få av oss tidigare hade sett.

Vanliga entreprenörer i området sade att det inte kunde göras. Men det gjordes, och jag begav mig dit och såg det med egna ögon. Vilka var de här människorna? Jehovas vittnen, och kyrkan var en Rikets sal. Grunden hade lagts tidigare, men resten av huset byggdes på två dagar! Jag hörde inte en enda svordom. Inga tvister. I sanning en mycket märklig grupp att betrakta. Mycket lugnt och stilla skötte de sina uppgifter. Det var i händerna all deras verksamhet låg — inte i deras munnar!

En sak som har bekymrat oss i unitarie-universalistkretsar är ju varför vi inte kan dra till oss fler färgade och fler av andra raser och nationalitetsgrupper. Här såg jag en hel mängd färgade människor och folk av blandade rasgrupper som alla arbetade tillsammans som en familj. De här människorna kom från hela New England och längre bortifrån. En grupp av olika raser, mest unga människor med en mängd entusiasm.

Jag har, på grund av nedsättande artiklar i pressen och nedsättande muntliga rapporter, aldrig lärt mig särskilt mycket om dessa människor, men vad jag såg var alltigenom bra. Jag har aldrig brytt mig om dem som kommit och knackat på min dörr under årens gång, men ni kan vara förvissade om att jag kommer att behandla dem med mycket mera respekt och beundran.

Jag kom att tänka på att många av oss tillsluter sina sinnen för uppfattningar och nya tillvägagångssätt på grund av okunnighet och fördomar. Jag tror att vi alla skulle behöva spetsa öronen och lägga märke till när de passerar oss under loppet. Okunnighet och fruktan påverkar oss långt innan vi har börjat lyssna. Men särskilt när de utför ett sådant gott arbete, som växer fram, och alstrar en mängd entusiasm.

Om de hade lejt för allt detta byggnadsarbete, källarvåning och allt, skulle det ha kostat omkring 500.000 dollar eller mera. Jag undrade om vi i unitarie-universalistkretsar och i våra formalistiska tillvägagångssätt här i New England någonsin skall försöka oss på något sådant. Tänk på det — särskilt de av er som tycker om kommittémöten och en mängd tal. Ja! Tänk över det!”