”De främsta offren för religiös förföljelse”

RELIGIONSFÖRFÖLJELSE har förekommit historien igenom. När Kain mördade Abel var motivet religiösa meningsskiljaktigheter. Kain kunde inte försona sig med tanken att Gud godkände Abels offer men inte såg med välbehag på hans. Han blev arg och mördade slutligen sin bror. — 1 Moseboken 4:3—8.

Jesus Kristus förutsade att hans efterföljare skulle bli förföljda, i synnerhet i ändens tid. Han sade varnande: ”Då skall man utlämna er till att plågas och dödas, och alla folk skall hata er för mitt namns skull.” — Matteus 24:9, 1981.

Under årtusendenas lopp har de större religionerna förföljt varandra så snart en religion känt sin monopolställning hotad. Katoliker, protestanter, hinduer, muslimer, judar och andra har slaktat varandra utan hämningar. Man har rättfärdigat sådan religionsförföljelse i den rena lärans, sanningens och frälsningens namn. Judarna har blivit förföljda både för sin religion och för sin ras. I vårt århundrade har ateistiska kommunister i vissa länder vänt sig mot religionen och menat att den är ”opium för folket”.

I vår tid finns det emellertid en grupp människor som har fått utstå förföljelse från alla håll — både religiöst och politiskt. Vilka är de, och varför har de blivit förföljda?

”De främsta offren”

I sin nyutkomna bok The Court and the Constitution (1987) skriver förre Watergate-åklagaren Archibald Cox: ”De främsta offren för religiös förföljelse i Förenta staterna nu på 1900-talet har varit Jehovas vittnen.” Vad var bakgrunden till denna situation? Han fortsätter: ”De började väcka uppmärksamhet och motstånd på 1930-talet, då deras proselytvärvning och medlemsantal började öka i snabb takt. Med stöd av den bibliska gudomliga uppenbarelsen stod de i gathörnen och gick från hus till hus och delade ut traktater från Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet och predikade att det onda triumviratet bestående av de etablerade kyrkorna, affärsvärlden och staten är Satans redskap.”

När nationerna blev indragna i andra världskriget, blev vittnena offer och martyrer för den nationalistiska anda som då grasserade och som underblåstes av de krigförande regeringarna. I vissa länder infördes obligatoriska flagghälsningsceremonier i skolorna. Allmän värnplikt infördes överallt. Jehovas vittnen anser visserligen att man bör betala tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens — och det är nog inte många grupper som betalar sin skatt och lyder landets lag lika plikttroget — men de vill också ge Gud det som han kräver, nämligen sin tillbedjan och främsta lojalitet. De respekterar de höga principer som en nations flagga ofta står för, men att hälsa flaggan är för dem detsamma som splittrande avgudadyrkan. Denna ståndpunkt förorsakade dem stora svårigheter i Förenta staterna på 30- och 40-talen.

Hundratals barn blev relegerade från skolan för att de vägrade att hälsa flaggan. Som professor Mason förklarar i sin bok Harlan Fiske Stone: Pillar of the Law: ”Deras vägran innebar inte att de var opatriotiska eller att de inte älskade sitt land. Den innebar endast att flagghälsningen, enligt deras sätt att tyda Skrifterna, var en kränkning av bibelns förbud mot att falla ner för bilder och beläten.”

Målet fördes ända upp till Förenta staternas högsta domstol, och år 1940 avslogs vittnenas besvär med röstsiffrorna 8 mot 1. Den ende som var modig nog att ha en annan åsikt var domaren Harlan Fiske Stone. Professor Mason förklarar hur somliga reagerade: ”John Haynes Holmes, ordförande i Amerikanska förbundet för medborgerliga fri- och rättigheter, sade att Stones ställningstagande borde räknas som ’en av de mest framträdande avvikande åsikterna i Amerikas historia’. Pressens kommentarer var mycket positiva. Etthundrasjuttioen av landets ledande dagstidningar fördömde omedelbart beslutet; endast några få uttryckte sitt gillande.” Men vad hände sedan?

Professor Cox fortsätter sin berättelse: ”Förföljelsen av vittnena ökade. På somliga håll, framför allt i Texas, attackerades vittnena av pöbelhopar på grund av sin vägran att hälsa flaggan, och ibland utpekades de som ’nazistagenter’.” I Maine brändes en Rikets sal ner. I en stad i Illinois drog hela befolkningen ”ut för att angripa ett sextiotal vittnen”. Vad gjorde då myndigheterna åt saken? ”I de flesta fall stod polisen bara och tittade på eller tog aktiv del i förföljelsen.” Som professor Mason förklarar: ”Enligt justitiedepartementet kunde denna förföljelsevåg direkt spåras till domstolens beslut i det första flagghälsningsmålet. Domstolen blev således själv ett vapen i kampen om människors sinnen.”

En dramatisk helomvändning

Trots denna hätska förföljelse stod vittnenas barn, i likhet med de tre trogna hebréerna i bibeln, fasta och vägrade att hälsa ett nationellt emblem, i detta fall flaggan. (Daniel, kapitel 3) Sällskapet Vakttornets juridiska avdelning fortsatte att driva flagghälsningsmålen ända upp i de högsta instanserna. Professor Mason förklarar: ”Jehovas vittnen fortsatte att driva sina anspråk med sådan intensitet att [domaren] Stone hävdade att de ’borde tilldelas en belöning med tanke på den insats som de gör för att lösa de juridiska problem som är förbundna med medborgerliga fri- och rättigheter’.” — Harlan Fiske Stone: Pillar of the Law, sidan 598.

Den 14 juni 1943 (den s. k. flaggdagen i USA) vidtog emellertid Förenta staternas högsta domstol en ovanlig åtgärd. I ett annat flagghälsningsmål (West Virginia State Board of Education v. Barnette) gjorde den en helomvändning i förhållande till sitt tidigare beslut och frikände vittnena. Samma dag sade domarna i ett annat fall som inbegrep Jehovas vittnen: ”Enligt denna tillämpning straffar den [författningen] kärandena [vittnena] trots att deras agerande inte kan anses eller bevisas ha skett med ont eller illvilligt uppsåt eller har förespråkat eller uppmuntrat till omstörtande verksamhet mot nationen eller staten. ... Enligt vår mening kan ett sådant agerande inte beläggas med straff.”

Domare Jackson, rättens talesman, gav uttryck åt vishet lik Gamaliels: ”Om det finns någon fixstjärna i vår konstitutionella konstellation, är det att ingen myndighetsperson, vare sig hög eller låg, kan föreskriva vad som är ortodoxt i fråga om politik, nationalism, religion eller andra åsiktsfrågor eller tvinga medborgare att i ord eller gärning bekänna sin tro i dessa angelägenheter.” Detta beslut har betecknats som ”en av de mest dramatiska helomvändningarna i domstolens historia”. — Jämför Apostlagärningarna 5:34, 38, 39.

Varför var det inte mer än rätt att vittnena inte skulle vara förpliktade enligt lag att visa vördnad för flaggan? Professor Cox förklarar: ”Den oförrätt som begicks mot barnen Gobitis och Barnette [barn till Jehovas vittnen] var att staten försökte tvinga dem att bekänna sig till en politisk ideologi som de inte trodde på.” Det enda vittnena hade gjort var att följa den bibliska principen: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” — Apostlagärningarna 5:29.

Varför skydda en minoritet?

I sin analys av dessa fall väcker Cox en viktig fråga: ”Varför skulle vi bry oss om den lilla minoritet som vägrar att hälsa flaggan och deras religiösa frihet? Eller varför skulle vi stödja sådana orostiftare som de stridbara Jehovas vittnen?” Han svarar: ”En del av svaret ligger i den grundläggande respekt för människovärdet på vilken hela vårt samhälle vilar, ett människovärde som tillkommer både ortodoxa och dissidenter. En annan aspekt är att om staten får tysta Jehovas vittnen ... , kan det vara vår tur nästa gång.”

Ja, undertryckandet av en impopulär minoritets religionsfrihet kan vara upptakten till ett undertryckande av andra fri- och rättigheter för alla medborgare. Men professor Cox tar också upp en annan intressant faktor:

”Ytterligare en aspekt är att någon excentrisk minoritet skulle kunna träffa på sanningen — en sanning som skulle åsidosättas eller gå förlorad för evigt om den undertrycktes.” Och bland de sanningar som man försökte undertrycka var den som Jehovas vittnen förkunnar, nämligen att Guds rikes regering genom Kristus Jesus är mänsklighetens enda hopp om fred och frälsning. — Daniel 2:44; Matteus 6:9, 10.

Kristna ”orostiftare”

När Cox hänsyftar på vittnena som ”orostiftare”, kan vi dra oss till minnes hur de första kristna beskrevs av sina motståndare: ”Dessa som har vållat oro i hela världen har nu kommit hit. ... De bryter alla mot kejsarens förordningar och säger att det är en annan som är kung, en som heter Jesus.” (Apostlagärningarna 17:6, 7, 1981) Hur påminner inte detta om den situation som Jehovas vittnen har befunnit sig i i många länder! Och varför har detta skett? Av samma orsak som de första kristna fick lida: därför att de visar sin konung, Kristus Jesus, och hans rike sin undersåtliga tro och lydnad.

Vittnenas framgångsrika predikande upprör prästerna i de etablerade kyrkorna och får dem att söka hjälp hos de världsliga myndigheterna. Något liknande blev följden av Paulus’ framgångsrika tjänst. Berättelsen lyder: ”Detta väckte judarnas avund, de fick med sig en del slödder från gatan och satte i gång ett upplopp i staden. ... De [släpade] Jason och några andra bröder inför stadens styresmän.” — Apostlagärningarna 17:5, 6, 1981.

Jehovas vittnen har fått utstå orättvis förföljelse i många länder, både i krigstid och i fredstid. I många länder har anstiftarna till denna förföljelse varit de religiösa ledarna, som har utnyttjat sitt inflytande och sina kontakter med de styrande klasserna för att lamslå vittnenas verksamhet. Ett framträdande exempel är den förföljelse som Jehovas vittnen utsattes för i det katolska Spanien mellan åren 1950 och 1970. Män, kvinnor och barn jagades, bötfälldes och fängslades bara för att de studerade bibeln i sina egna hem. Hundratals unga män tillbringade mer än tio år i militärfängelse för att de bevarade sin kristna neutralitet.a

Jehovas vittnens fall i Spanien är så unikt att den framstående advokaten Martín-Retortillo skrev: ”När man studerar tio års rättskipning och observerar de straffrättsliga åtgärder som vidtagits av staten vid ordningsförseelser som har med religiösa angelägenheter att göra, är det en sak som framstår mycket tydligt: I så gott som samtliga fall har de [inblandade] tillhört en och samma religiösa grupp ... ’Jehovas vittnen’.”

Förföljelse kan inte stoppa Jehovas vittnen

Sedan år 1970 har Jehovas vittnen varit lagligt erkända i Spanien, och i stället för de 10.000 som var aktiva då, finns det nu omkring 40.000 vittnen förbundna med omkring ett tusen församlingar! En liknande utveckling har ägt rum i Förenta staterna. Under den period som professor Cox talar om (1930- och 1940-talen) fanns det bara cirka 40.000—60.000 vittnen i Förenta staterna och sammanlagt omkring 115.000 i hela världen. I dag finns det mer än 770.000 vittnen i Förenta staterna och sammanlagt omkring 3.400.000 i 55.000 församlingar jorden utöver. Förföljelse har inte kunnat stoppa deras världsvida undervisningsarbete.

När Jehovas vittnen ställs inför förföljelse har de bara ett svar att ge: ”Döm själva om det är rättfärdigt i Guds ögon att lyssna till er mer än till Gud. Men vi för vår del kan inte sluta upp med att tala om de ting vi har sett och hört.” — Apostlagärningarna 4:19, 20.

[Fotnot]

[Bild på sidan 23]

Domstolarna slog fast att vägran att hälsa en flagga inte är detsamma som respektlöshet

[Bild på sidan 24]

Endast domare Stone försvarade Jehovas vittnens ståndpunkt i Högsta domstolens utslag år 1940

[Bildkälla]

Office of the Curator, Förenta staternas högsta domstol

[Bild på sidan 25]

Genom majoritetsutslag avgjorde dessa domare flagghälsningsmålet till Jehovas vittnens fördel

[Bildkälla]

Office of the Curator, Förenta staternas högsta domstol