Bör din födelseort få vara avgörande för din religion?
DITT sätt att tala och ditt sätt att äta, ditt sätt att klä dig och ditt sätt att sova — allt detta och en hel del annat kan mycket väl bero på var i världen du är född. Våra rötter påverkar oss livet igenom, präglar våra seder och bruk, vårt tänkesätt och våra trosuppfattningar, även om vi kanske inte är medvetna om det.
María, en spanjorska, är katolik därför att hon föddes i det katolska Spanien. Martin är protestant, därför att han föddes i Lübeck i norra Tyskland. Abdullam är född i västra Beirut, och därför är han muslim.
I dag håller de fortfarande fast vid sina respektive religioner, liksom miljontals andra i deras situation. Faktum är att människors religion ofta inte har sin orsak i något annat än geografiska faktorer och historiens nycker. Utan att de vet om det kanske deras religion är resultatet av något godtyckligt beslut som fattats av en politisk härskare för hundratals år sedan.
Så var fallet med Lisette, som föddes i en by i Schwarzwald i Västtyskland. Hon döptes i den evangelisk-lutherska kyrkan, eftersom alla i den delen av byn sedan generationer hade varit lojala undersåtar till hertigen av Württemberg, som var protestant. Om hon hade varit född ett stycke längre bort utefter vägen, skulle hon ha varit inbiten katolik, eftersom den delen av byn tillhörde en katolsk härskares domäner.
Dessa konstlade religiösa gränser går tillbaka till reformationens dagar på 1500-talet. Efter en lång och våldspräglad period av religiösa omvälvningar beslöt man att varje furste skulle få avgöra vilken religion som skulle utövas inom hans område. Argumentet var: Eftersom människorna inte kan komma överens, får monarken bestämma.
Vissa otursförföljda invånare kom att hamna i en religiös karusell, när deras härskare gång på gång sadlade om sina religiösa hästar. Andra städer blev godtyckligt splittrade i religiöst avseende på grund av att den regionala gränsen råkade gå genom staden.
De som anslöt sig till protestantismen gjorde det inte enbart av religiösa skäl. Henrik VIII av England, som tidigare varit en framträdande försvarare av den katolska tron, blev förargad när påven vägrade att ge honom skilsmässa från hans första fru. Hans lösning var mycket enkel. Han bröt med Rom, gjorde sig själv till den engelska kyrkans överhuvud och förväntade att hans undersåtar plikttroget skulle följa hans exempel, vilket de flesta av dem så småningom gjorde.
Ibland hände det att hela länder blev ”omvända” av missionärer som följde hack i häl på främmande erövrare. I Mexico anlände de första franciskanermunkarna några få år efter den spanska erövringen. De påstod sig ha döpt mer än fem miljoner av den inhemska befolkningen efter bara 30 år, trots att de till en början inte kunde tala landets språk. Denna nationella omvändelse beskrevs av en historiker som ”en egendomlig blandning av våld, grymhet, dårskap och girighet, någon enstaka gång upplyst med ett försoningens skimmer av fantasi och människokärlek”. De europeiska stormakterna på den tiden delade således upp världen emellan sig, i religiöst såväl som i politiskt avseende.
Hundratals år dessförinnan hade de muslimska erövringarna i Nordafrika, Mellersta Östern och stora delar av Asien lett till att det stora flertalet människor i dessa länder blivit muslimer.
I våra dagar är den historiska bakgrunden till den religiösa splittringen i världen i stor utsträckning bortglömd. Trots det håller de flesta människor fast vid den religion som är förhärskande i deras födelsebygd. Men är valet av religion något som skall lämnas åt slumpen? Bör religion vara något som går i arv? Eller bör det vara resultatet av ett noga övervägt och på förnuftet grundat beslut? För att få svar på dessa frågor skall vi se lite närmare på kristendomen under det första århundradet.
[Bild på sidan 4]
Henrik VIII valde religion för miljontals människor