”Jag vill ha det nu!” Otålighetens tidsålder

Lille Kalle ser så lidande ut att man knappast kan låta bli att skratta. Huvudet hänger, knäna darrar och gången är tung och släpande. Hans ansikte är en karikatyr av sorg och bedrövelse — pannan är rynkad, ögonen bönfallande, munnen förvriden av smärta. Han har en enda sak i tankarna: efterrätt.

”Men mamma”, säger han med gråt i rösten. Längre hinner han inte, förrän hans mamma kommer farande med sleven i högsta hugg. ”NEJ har jag sagt!” säger hon bestämt. ”Om du äter efterrätt nu, kommer du inte att orka äta riktig mat. Och förresten skall vi äta om en kvart!”

”Men jag vill ha lite NU!” tjuter han. Hans mamma slutar röra i grytan och tittar strängt på sin son. Kalle känner igen den där blicken och drar sig klokt nog tillbaka till ett angränsande rum för att lida i tysthet. Han får snart något annat att tänka på, och när maten är färdig har han glömt allt vad mat heter.

Barn tycks ibland nästan vara slavar under nuet. När de vill ha någonting, vill de ha det med detsamma. En sådan tanke som att vänta på något bättre eller att försaka något lustbetonat för att detta skulle kunna bli till skada längre fram är svår för dem att fatta. Men ändå är detta något som de — och i stort sett alla människor — behöver lära sig.

Ett forskarlag vid Columbia University i Förenta staterna presenterade nyligen en undersökning rörande små barns förmåga att skjuta upp något lustbetonat för att få en eftertraktad belöning. I denna undersökning lät man barnen välja mellan två saker som de tyckte om, den ena lite mer åtråvärd än den andra — till exempel en kaka kontra två. För att få den bättre belöningen måste de vänta tills läraren återvände. Men de kunde när som helst avbryta sin väntan genom att ringa i en klocka och fick då den mindre belöningen men gick miste om den större. Man förde noggranna anteckningar över barnens beteende och kontrollerade deras utveckling tio år senare.

Tidskriften Science rapporterar att de barn som var mer benägna att skjuta upp belöningen klarade sig bättre som tonåringar. De var mer välanpassade, hade bättre studieresultat och hade lättare att klara av stress och besvikelser. Förmågan att skjuta upp något lustbetonat — att inte alltid vilja ha allting med detsamma — är uppenbarligen en viktig livserfarenhet. Och den är till stor nytta också i vuxenlivet.

Vi tvingas dagligen välja mellan vad psykologer kallar omedelbar behovstillfredsställelse och uppskjuten behovstillfredsställelse. En del av dessa val kan gälla triviala saker: Skall jag äta den där tårtbiten eller snåla på kalorierna? Skall jag se på TV, eller finns det något viktigare jag borde göra? Skall jag säga den där spydigheten, eller skall jag hålla inne med den? I vart och ett av dessa fall måste det välbehag som omedelbar behovstillfredsställelse kan skänka vägas mot de mer långsiktiga konsekvenserna, även om de valsituationer som nämndes här inte är precis livsavgörande.

Av långt större betydelse är de moraliska beslut som människor ställs inför: Skall jag ljuga för att klara mig ur den här situationen, eller skall jag försöka finna ett ärligt och taktfullt sätt? Skall jag besvara den här flirten och se vad som händer, eller skall jag slå vakt om mitt äktenskap? Skall jag följa med strömmen och röka marijuana, eller skall jag lyda lagen och vara rädd om min kropp? Som du säkert inser kan ögonblicklig behovstillfredsställelse leda till en lika ögonblicklig katastrof.

Som tidskriften Science uttryckte det: ”För att kunna fungera effektivt måste man frivilligt avstå från ögonblicklig behovstillfredsställelse och hålla fast vid ett målinriktat beteende av hänsyn till framtida konsekvenser.” Vi kommer således med största sannolikhet inte att leva ett lyckligt liv om vi tycker att alla våra önskningar och begär måste tillfredsställas ögonblickligen.

Vi lever emellertid i en värld som är besatt av tanken på ögonblicklig behovstillfredsställelse, en värld som tycks domineras av tusen och åter tusen vuxna versioner av lille Kalle, som satt sig i sinnet att skaffa sig allt vad de vill ha nu, oavsett konsekvenserna. Denna inställning har påverkat dagens värld — och definitivt inte i positiv riktning.