Vart tog alla vackra kvaggor vägen?

TITTA noga på kvaggan (Equus quagga), så att du inte blir lurad. Framifrån kan du ta fel och tro att du ser en sebra. Bakifrån ser den ut som en häst. Från sidan kan du tycka, och det är dig förlåtet, att det är både en sebra och en häst, för precis så såg kvaggan ut.

Tyvärr har du inte mer någon chans att se en kvagga, för den 12 augusti 1883 dog det sista exemplaret av detta exotiska djur i Amsterdams zoologiska trädgård. I dag finns bara 23 uppstoppade exemplar kvar samt sju skelett och några konstnärliga avbildningar, som den du ser här.

Vilken tragedi! En gång i tiden skuttade stora hjordar av kvaggor omkring i södra Afrika. När de första bushmännen och hottentotterna i södra Afrika hörde kvaggans hostande läte, tyckte de att det lät så roligt att det var helt naturligt för dem att ge den namnet ”Quagga quagga” efter lätet. Men tyvärr åstadkom jägarnas gevär under 1800-talet att kvaggan sällade sig till de utrotade djurens tysta skara.

Reinhold Rau, som är chefskonservator vid South African Museum i Kapstaden, anser emellertid att allt inte är förlorat. Vad menar han? Då experter undersökte DNA-molekyler från torkad muskelvävnad och koagulerat blod i uppstoppade kvaggor, fann de att kvaggan är en underart till den vanliga sebran eller stäppsebran (Equus burchelli). Det innebär att det finns goda möjligheter till att det bland stäppsebrorna, som ännu förekommer i stort antal, skall finnas latenta kvagga-gener som skulle kunna förädlas fram.

Precis detta håller Reinhold Rau på att undersöka inom ett särskilt förädlingsprojekt rörande kvaggan. Från Natalprovinsen i Sydafrika och jaktreservatet Etosha i Namibia har sebror med svag teckning på bakbenen och flanken utvalts, och dessa har parats med varandra. De första fölen tyder på lovande resultat.

Det är dock många andra djurarter som inte har sådana möjligheter som kvaggan att återupplivas. Dystra förutsägelser antyder att vid sekelskiftet år 2000 kan en så stor del som 15 till 20 procent av alla nu levande arter på jorden vara utdöda. Den främsta orsaken till att den biologiska artrikedomen så tragiskt minskar är människans fördärvbringande agerande. Förädlingsprojektet för kvaggan är bara ett rop i öknen.

Det finns emellertid ett trösterikt löfte i Bibelns profetior. I den sista boken i Bibeln, Uppenbarelseboken, utlovar Skaparen av alla dessa uppskattningsvis tiotals miljoner arter som finns på jorden att han skall ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden”. (Uppenbarelseboken 11:18) När de förödande krafterna inte längre existerar, kommer trogna människor att på ett riktigt sätt fullgöra sin roll som förvaltare av planeten jorden. — 1 Moseboken 1:28; Jesaja 11:6—9.

[Bildkälla på sidan 24]

Med vänligt tillmötesgående från Africana Museum, Johannesburg