Den trofasta och nyttiga vattenbuffeln
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I BRASILIEN
”En tiger! Fly för livet!” ropar pojkarna. De rusar till sina bufflar, hoppar upp på ryggen och jagar i väg. Plötsligt tappar Saïdjah, en av pojkarna, balansen och faller handlöst ner bland risplantorna — ett lätt byte för den framrusande tigern. Saïdjahs buffel ser emellertid vad som har hänt. Den vänder tillbaka, placerar sin omfångsrika kropp som ett tak över sin lille vän och gör front mot tigern. Den stora katten anfaller, men buffeln viker inte en tum. Den har räddat Saïdjahs liv.
DET är 1800-talsförfattaren Eduard Douwes Dekker, boende i Asien, som återger denna dramatiska händelse och därigenom fäster vår uppmärksamhet vid en tilldragande egenskap hos vattenbuffeln: hans trofasthet. Än i denna dag är trohet vattenbuffelns kännemärke. ”Den är som en sällskapshund”, säger en expert. ”Den är dig tillgiven livet ut, så länge som du behandlar den väl.”
Hur man gör det vet barnen i Asien redan när de är fyra år. Varje dag leder de sina otympliga vänner ner till floden, där de tvättar av dem och med sina små händer rengör deras öron, ögon och näsborrar. Buffeln tackar genom att sucka av belåtenhet. Dess mörka hud absorberar mycket värme, och eftersom den har förhållandevis mycket färre svettkörtlar än nötkreaturen, har den problem med att hålla temperaturen nere. Det är inte att undra på att den älskar att ta sig sina dagliga dopp! ”Omfluten av vatten eller gyttja och idisslande med halvslutna ögon”, konstaterar en källa, är buffeln ”själva sinnebilden för lycksalighet”.
Att bufflar älskar vatten är emellertid bara en av deras egenskaper. Vad är det mer som kännetecknar dem? Varför är de nyttiga? Och till att börja med: Hur ser de ut?
Muskelstark globetrotter
Vattenbuffeln (Bubalus bubalis) ser ut som en överdimensionerad oxe och kan väga gott och väl 900 kilo. Huden är skiffergrå och nästan kal. Den mäter modiga 180 centimeter i boghöjd, och med sina väldiga horn, sin raka rygg, sin långsträckta kropp, sin nedböjda hals och sin muskulösa kroppsbyggnad står den som det förkroppsligade inbegreppet av styrka. De robusta benen slutar i fötter som är oöverträffliga när det gäller att trampa omkring i gyttja eller lera: stora klumpiga klövar som är fästa vid ytterst böjliga leder. Det ger en smidighet som sätter buffeln i stånd att böja klövarna tillbaka, kliva över hinder och klafsa genom vattendränkta åkrar, där vanliga nötkreatur tappar fotfästet.
Världens 150 miljoner tamvattenbufflar förekommer i två varieteter: träsktypen och flodtypen. Med sina 120 till 180 centimeter långa, bakåtsvängda horn utgör träskbuffeln ett omtyckt motiv på många postkort alltifrån Filippinerna till Indien. När den inte poserar, klafsar den nersjunken till knäna genom risfälten eller släpar kärror på vägar som skulle ge vilken lastbilschaufför som helst kalla kårar utefter ryggraden.
Flodbuffeln liknar träsktypen. Kroppen är obetydligt mindre och hornen mera blygsamma — tätt ihopringlade eller rakt nedåtböjda. Men med en matchvikt på 900 kilo imponerar den också. För länge sedan hade arabiska köpmän den här typen med sig från Asien till Mellersta Östern, och längre fram införde återvändande korsfarare den till Europa, där den fortfarande finner sig väl till rätta.
Även om man inte hittar några vattenbufflar i omkörningsfilen — de traskar fram i en jämn fart av tre kilometer i timmen — ser man både träskbufflar och flodbufflar runt omkring på vårt klot. De har slagit sig ner längs den nordaustraliska kusten, stigit i land på öarna i Stilla havet och trampar till och med upp stigar i Amazondjungeln. Amazondjungeln?
Invandrare som trivs bra
Ekoturister som frekventerar Amazonfloden spanar ofta förgäves ut över stränderna efter gäckande jaguarer eller jättestora anakondor. Men de behöver inga kikare eller ens glasögon för att upptäcka djungelns nykomlingar — vattenbufflar — i tusental.
Om du tycker att de här asiatiska invandrarna som vältrar sig i Amazonfloden är ett hot mot miljön, kanske du överväger att klaga hos polisen på Marajó, en ö i deltat. Men tänk dig för! Din anmälan kommer inte att bli opartiskt behandlad när du anländer till polisstationen, för vakthavande polis kanske just är på väg ut för att patrullera gatorna grenslande en hisklig, fyrbent polisassistent. Du gissade rätt — polisassistenten är en vattenbuffel, till på köpet tillhörande träsktypen! Vem skulle inte vid det här laget ha tappat lusten att klaga?
I själva verket är vattenbuffeln en tillgång för Amazonregionen, säger dr Pietro Baruselli, en veterinär som arbetar för ett av de båda centra för vattenbuffelforskning som finns i Brasilien. Han berättade för Vakna! att bufflar har ett förstklassigt matsmältningssystem som sätter dem i stånd att skina av välmåga på foder som skulle göra andra kreatur utmärglade. Boskapsskötare måste hela tiden röja skog för att skapa nya betesmarker, men bufflarna trivs på beten som redan finns. Doktor Baruselli säger att vattenbufflarna ”kan hjälpa till med att bevara regnskogarna”.
Men för att klara sig i djungeln måste buffeln kunna improvisera — och det är just vad den kan. Boken The Water Buffalo: New Prospects for an Underutilized Animal berättar att buffeln anpassar sig till sin våta omgivning under regntiden, då Amazonfloden översvämmar betesmarkerna. Vanliga kreatur är då hänvisade till att beta på de ynkliga jordlappar som ligger lite högre upp, och medan magen skriker på dem kastar de avundsjuka blickar ner mot vattnet och bufflarna som kalasar på flytande växter eller rentav betar nere på bottnen. När vattnet sjunkit undan och betena är tillgängliga igen, är buffeln lika fet och frodig som han var innan.
Drottningmodern
Också i andra delar av Brasilien frodas vattenbufflarna. Sedan början på 1980-talet har landets buffelstock ökat drastiskt från fyra hundra tusen till flera miljoner. Bufflarna ökar faktiskt mycket snabbare än annan boskap. Hur kommer det sig?
Wanderley Bernardes, en buffeluppfödare i Brasilien, förklarar att en buffel är färdig för betäckning vid två års ålder. Den får sin första kalv sedan den gått dräktig i tio månader. Nästa kalv föds ungefär 14 månader senare. Eftersom motståndskraften mot sjukdomar är hög och dödlighetsprocenten bland kalvarna låg, är bufflarna mycket fruktsamma och lever länge. Hur länge? I genomsnitt mer än 20 år. Hur fruktsamma?
”Jag skall visa dig”, säger Bernardes, där han med långa kliv går bakom välten och luckrar betesmarken till sin 620 tunnland stora gård, cirka 16 mil väster om São Paulo. ”Det här är Rainha (Drottning)”, säger han tillgivet och pekar på ett djur vars nötta hud och skamfilade horn tyder på ett enastående långt buffelliv. ”Hon är 25 år och stammoder till många generationer bufflar. Men”, tillägger han och strålar med hela ansiktet, ”hon har nyss nedkommit med sin tjugonde kalv.” Med sådana mormödrar som Rainha är det inte underligt att somliga experter förutsäger att världens största buffelbestånd kan komma att beta i Brasilien under nästa sekel!
En levande traktor — fast mer än så
För närvarande är det dock i Indien som det största buffelbeståndet finns. Nästan hälften av världens bufflar hör hemma i Indien. Tack vare buffeln kan miljontals fattiga bondefamiljer där och i andra asiatiska länder överleva på sin olönsamma jord eller sina alltför små jordlotter. Deras ”levande traktor” behöver ingen dieselolja och inga reservdelar, men den drar, plöjer, harvar, transporterar och försörjer familjen i mer än 20 år. ”Buffeln betyder mer för min familj än jag gör”, sade en gammal asiatisk kvinna. ”Om jag dör kommer de att gråta över mig, men om vår buffel dör kanske de måste svälta.”
Buffeln är inte bara lantarbetare, utan också livsmedelsleverantör. Ungefär 70 procent av all mjölk som produceras i Indien kommer från vattenbufflar av flodtypen, och det är en sådan efterfrågan på buffelmjölk att det kan vara svårt att få avsättning för komjölk. Varför föredrar många buffelmjölk? Boken The Water Buffalo: New Prospects for an Underutilized Animal förklarar att den ”innehåller mindre vatten, mer torrsubstans, mer fett, obetydligt mer mjölksocker och mer protein än komjölk”. Den ger massor av energi, smakar bra och används till att tillverka mozzarella, ricotta och andra läckra ostsorter.
Hur är det då med köttet? ”Vi kan inte tillgodose efterfrågan”, säger ranchägaren Bernardes. Man har gjort undersökningar genom provsmakning i Australien, Venezuela, Förenta staterna och andra länder för att utröna vad folk tyckte smakade bäst. Det var fler som föredrog buffelbiff framför biff från vanliga nötkreatur än som tyckte tvärtom. I själva verket förekommer det ofta överallt i världen att miljontals människor avnjuter en middag på buffelkött, medan de tror att de äter en saftig biffstek. ”Folk har ofta fördomar”, säger dr Baruselli, ”men buffelkött är lika gott som oxkött och många gånger till och med godare.”
Buffeln blir mindre
Fastän buffeln ökar mer och mer, är den i knipa. Earthscan Bulletin konstaterar att ”stora tjurar som skulle vara bäst till avel ofta tas ut till dragdjur och blir kastrerade, eller också skickas de till slakt”. Arvsanlag för storvuxenhet går på så sätt förlorade, och bufflarna blir mindre. Experter säger att ”för tio år sedan var det vanligt i Thailand att träffa på bufflar som vägde ett ton, men nu är det svårt att hitta exemplar som väger 750 kilo”. Är det ett problem som går att lösa?
Det gör det, enligt en rapport sammanställd av 28 zoologer, men ”det krävs brådskande åtgärder ... för att bevara och skydda buffelexemplar med överlägsna egenskaper”. De erkänner att buffeln hittills har varit försummad, men ”för många utvecklingsländer skulle det vara ytterst värdefullt att ha större kunskaper om vattenbuffeln”. Forskargruppen menar att det behövs mer forskning för att ”få fram de sanna egenskaperna” hos vattenbuffeln.
Äntligen är vetenskapsmän runt om på jorden i färd med att upptäcka vad asiatiska bönder har vetat i århundraden: Den trofasta och nyttiga vattenbuffeln är en av människans bästa vänner.
[Ruta på sidan 27]
Bufflar har förväxlats
”DET är en allmän uppfattning”, framhåller boken The Water Buffalo: New Prospects for an Underutilized Animal, ”att vattenbuffeln är elak och ondskefull. Olika uppslagsverk stöder den uppfattningen.” Men i verkligheten är den tämjda vattenbuffeln ”ett av de frommaste av alla djuren på gården. Trots sitt respektingivande yttre är den mer som en familjens kelgris — sällskaplig, beskedlig och fridsam.” Hur har då vattenbuffeln råkat få ett sådant oförtjänt rykte? Det kan ha skett en förväxling med den afrikanska kafferbuffeln (Syncerus caffer), som verkligen är en elak typ, trots att den är en avlägsen släkting. Den kan dock inte få avkomma tillsammans med vattenbuffeln. Den senare vill helst att de vresiga släktingarna håller sig där de är — nämligen på avstånd.