Patologiska hasardspelare — alltid förlorare
”TVÅNGSMÄSSIGT spelande är en sjukdom, på samma sätt som alkoholism och narkomani är sjukdomar”, förklarar professor Jean Ades från Frankrike. ”Det är som ett missbruk utan droger”, säger han, ”och fler och fler människor upptäcker att de är beroende av det.” Även sedan de förlorat stora penningsummor är patologiska hasardspelare ofta besatta av tanken att de måste kompensera sina förluster genom att spela ännu mer. ”De flesta förlorare kommer snabbt över sin besvikelse. Men hos somliga är begäret efter att spela så obetvingligt att det kan fördärva hela deras liv”, skriver en fransk journalist och fortsätter: ”De lovar ständigt sig själva att de skall sluta med sin vana, men den får alltid överhanden över dem. De är spelnarkomaner.”
En inbiten hasardspelare från Sydafrika erkänner: ”Om man är spelnarkoman och sitter vid rouletthjulet eller spelbordet, finns det ingenting annat som betyder något. Adrenalinet stiger i ens ådror, och man kan satsa sin sista slant för att få se hjulet snurra eller kortet falla en enda gång till. ... När jag utnyttjar mina adrenalinreserver, skulle jag kunna vara vaken flera dygn i sträck och stirra på kort och siffror och vänta på den ständigt gäckande storvinsten.” Därefter tillägger han: ”Det finns många andra som i likhet med mig inte kan stanna vid några få hundra rand [en sydafrikansk myntenhet] eller ens några få tusen. Vi fortsätter att spela tills vi har förlorat allting och relationerna i familjen är så förstörda att de inte går att reparera.”
Henry R. Lesieur, professor i sociologi vid St. John’s University i New York, förklarar att begäret efter att spela är så stort att många spelare, vare sig de vinner eller förlorar, kan ”klara sig i flera dagar utan att sova, utan att äta och utan att ens gå på toaletten”. Han fortsätter: ”Spelandet tränger ut allt annat. Nervspänningen gör också att spelaren får en ’kick’, som vanligtvis åtföljs av handsvett, hjärtklappning och illamående.”
En man som i många år var inbiten hasardspelare erkänner att det inte var hoppet om vinst som var den egentliga drivkraften till hans vana, utan att det i stället var den ”kick” som själva spelandet gav honom. ”Att spela hasard väcker oerhört starka känslor”, förklarar han. ”När rouletthjulet snurrar och man väntar på att lyckan skall le mot en, kommer ett ögonblick då det går runt i huvudet och man nästan svimmar.” En fransk spelare som heter André instämmer och säger: ”När man har satsat 10.000 franc på en häst och det är 100 meter kvar av loppet, skulle någon kunna komma och tala om för en att ens hustru eller mamma hade dött och man skulle inte bry sig ett dyft om det.”
André beskriver hur han bar sig åt för att kunna fortsätta att spela trots att han hade förlorat stora penningsummor. Han lånade pengar av vänner, banker och kredithajar mot skyhöga räntor. Han stal checkar och förfalskade sparbanksböcker. Han förförde ensamma kvinnor som han träffade på olika kasinon och försvann sedan med deras kreditkort. En fransk journalist skriver: ”Vid det laget brydde han sig inte ens om att fundera över hur han någonsin skulle kunna få ordning på sin katastrofala ekonomi. Hans göranden och låtanden styrdes helt av speldjävulen.” Han slog in på brottets bana och hamnade i fängelse. Hans äktenskap slogs i spillror.
I likhet med narkomaner och alkoholister fortsätter inbitna hasardspelare ofta med sin last, trots att det kostar dem deras arbete, deras affärsrörelse, deras hälsa och så småningom även deras familj.
Många städer i Frankrike har på senare tid öppnat sina dörrar för olika speletablissemang. På platser där andra företag har fått slå igen gör pantbankerna lysande affärer. Ägarna säger att hasardspelare ofta förlorar alla pengar de har och pantsätter ringar, klockor, klädesplagg och andra värdeföremål för att kunna köpa bensin till hemresan. I somliga kuststäder i Förenta staterna har flera nya pantbanker öppnats — i vissa fall finns det nu tre eller fyra eller ännu fler på samma gata.
Somliga hasardspelare har till och med börjat ägna sig åt brottslig verksamhet för att kunna fortsätta med sin last. Färska undersökningar har enligt professor Lesieur ”avslöjat en mängd olagliga handlingar bland inbitna hasardspelare ... : checkbedrägerier, förskingring, stöld, väpnat rån, olaglig vadförmedling, bondfångeri, solochvår och handel med tjuvgods”. Till detta kommer alla ”manschettbrott”, där hasardspelare stjäl från sin arbetsgivare. Enligt Gerry T. Fulcher, chef för en organisation som har till uppgift att hjälpa patologiska hasardspelare, erkänner 85 procent av de tusentals spelnarkomaner som organisationen har haft att göra med att de stulit från sin arbetsgivare. ”Ur rent ekonomisk synvinkel är tvångsmässigt hasardspel faktiskt ett större problem än alkoholism och narkomani tillsammantagna”, förklarar Fulcher.
Andra undersökningar har visat att cirka två tredjedelar av alla ostraffade hasardspelare och 97 procent av de straffade medger att de ägnat sig åt brottslig verksamhet för att finansiera sitt spelande eller betala spelrelaterade skulder. I städerna vid Mexikanska golfen, där legalt hasardspel är mycket vanligt förekommande, inträffade 16 bankrån år 1993, en fyrfaldig ökning jämfört med föregående år. En man rånade åtta banker på sammanlagt 89.000 dollar för att kunna fortsätta att spela. Andra banker har rånats under pistolhot av hasardspelare som tvingats betala av stora penningsummor till sina kreditorer.
”När inbitna hasardspelare försöker bryta sin vana, drabbas de av abstinenssymptom på liknande sätt som rökare och narkotikamissbrukare”, skriver The New York Times. Många av dem erkänner emellertid att det kan vara svårare att sluta med hasardspel än att bryta andra vanor. ”Somliga av oss har också erfarenhet av alkohol- och narkotikamissbruk”, säger en hasardspelare, ”men vi är alla överens om att tvångsmässigt hasardspelande är mycket värre än alla andra former av missbruk.” Doktor Howard Shaffer, som är verksam vid Center for Addiction Studies vid Harvard University, hävdar att minst 30 procent av alla inbitna hasardspelare som försöker sluta ”visar tecken på irritation eller drabbas av buksmärtor, sömnproblem, förhöjt blodtryck och hög puls”.
Även om de fortsätter att spela drabbas inbitna ”hasardspelare av medicinska problem, såsom kronisk huvudvärk, migrän, andningsproblem, angina pectoris, hjärtarytmi och domningar i armar och ben”, säger dr Valerie Lorenz, chef för National Center for Pathological Gambling i Baltimore i staten Maryland i USA.
Ett annat problem är självmord. Vad kan vara värre än ett så kallat ”icke dödligt missbruk” som i själva verket förorsakar död? I en amerikansk kommun, där flera kasinon har öppnats på senaste tiden, har ”självmordsfrekvensen av oförklarliga skäl fördubblats”, rapporterar The New York Times Magazine, ”även om hälsovårdsmyndigheterna inte vill sätta ökningen i samband med hasardspelandet”. I Sydafrika var det tre spelare som begick självmord på en enda vecka. Det faktiska antalet självmord på grund av hasardspelande och skulder som tillkommit genom sådant spelande, legalt eller illegalt, går inte att fastställa.
Självmord är ett tragiskt sätt att ta sig ur speldjävulens järngrepp. I nästa artikel kan du läsa om hur somliga har funnit en bättre utväg.
[Infälld text på sidan 6]
Pantbankerna frodas — och det gör också brottsligheten