Rädslan för att släppa taget
”Då insåg jag hela den bittra smärtan i min mans varning den dag den äldste föddes: ’Älskling, att fostra barn är ett enda långt avsked.’” — Vi och våra barn.
DE FLESTA föräldrar är glada — för att inte säga överlyckliga — när deras första barn föds. Trots alla besvär, irritationsmoment, sorger, besvikelser och bekymmer som föräldraskapet för med sig kan barn vara en källa till stor glädje. Redan för omkring tre tusen år sedan tillkännagav Bibeln: ”Barn är en gåva från Herren; de är en verklig välsignelse.” — Psalm 127:3, Today’s English Version.
Bibeln gör emellertid också följande nyktra konstaterande: ”En man kommer att överge sin far och sin mor.” (1 Moseboken 2:24) Vuxna barn flyttar vanligtvis hemifrån förr eller senare — för att utbilda sig, skaffa sig ett bättre arbete, utöka sin kristna tjänst, gifta sig eller av någon annan orsak. Men för somliga föräldrar är denna tanke helt enkelt alltför plågsam. De låter sina barns naturliga strävan efter oberoende få dem att, som en författare uttrycker det, känna sig ”förolämpade, skandaliserade, generade, hotade eller avvisade”. Resultatet blir ofta ständiga stridigheter och spänningar i familjen. En del föräldrar vägrar att tänka på den dag då deras barn kommer att flyga ur boet och förbereder dem därför inte för vuxenlivet. Sådan försummelse kan få förödande konsekvenser: vuxna som är illa rustade att sköta ett hem, ta hand om en familj eller ens behålla ett arbete.
Att skiljas från barnen kan vara särskilt svårt för ensamstående föräldrar. En ensam mamma som heter Karen säger: ”Min dotter och jag står varandra väldigt nära; vi är verkliga vänner. Jag har alltid tagit med henne överallt.” Ett sådant nära förhållande mellan föräldrar och barn är vanligt i enföräldersfamiljer. Det är lätt att förstå att tanken på att förlora detta förtroliga förhållande kan kännas förkrossande.
Boken Traits of a Healthy Family ger emellertid föräldrar följande påminnelse: ”Det är det som familjelivet egentligen går ut på: att fostra upp osjälvständiga barn till självständiga vuxna.” Den tillägger sedan varnande: ”Många familjeproblem bottnar i föräldrarnas oförmåga att släppa taget.”
Hur förhåller det sig med dig? Är du förälder? Om så är fallet, är du då förberedd för den dag då du måste släppa taget om dina barn? Och hur är det med barnen själva? Förbereder du dem för att stå på egna ben?