Jag upplevde femtio år av totalitärt förtryck

Berättat av Lembit Toom

År 1951 dömdes jag till tio års slavarbete i Sibirien. Vi fördes flera hundra mil till ett läger långt ovanför polcirkeln. Arbetet gjorde slut på krafterna, vädret var ogästvänligt och levnadsförhållandena fruktansvärda. Låt mig få berätta hur det kom sig att jag hamnade där och varför vårt lidande inte var förgäves.

MIN far betraktades som en intellektuell i Estland, där jag föddes den 10 mars 1924. Men under senare delen av sitt liv tog han hand om familjens lantbruk i Järvamaa, ett område som ligger i centrala delen av Estland. Vi i vår familj var lutheraner, och vi var nio barn, av vilka jag var yngst. Min far dog när jag var 13 år.

Året därpå gick jag ut grundskolan. I september 1939, när andra världskriget bröt ut, blev min bror Erich inkallad till militärtjänst, och därför kunde jag inte fortsätta min utbildning. År 1940 annekterades Estland av Sovjetunionen, och ett år senare ockuperades landet av tyskarna. Erich blev fängslad av tyskarna men frigavs och fick återvända till Estland i augusti 1941. År 1942 fick jag möjlighet att börja på en lantbruksskola.

Under jullovet 1943, när jag var hemma från skolan, berättade min syster Leida att vår husläkare hade talat med henne om Bibeln. Han hade gett henne några broschyrer utgivna av Sällskapet Vakttornet. Jag läste igenom dem och sökte genast upp dr Artur Indus, som sedan började studera Bibeln med mig.

Tvingad att välja

Samtidigt trappades kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen upp. I februari 1944 hade ryssarna ryckt fram nära Estlands gräns. Erich blev inkallad till den tyska armén, och även jag fick en inkallelseorder. Min övertygelse var att Guds lag förbjuder att man dödar sin nästa, och dr Indus lovade hjälpa mig att finna en plats där jag kunde gömma mig tills kriget var över.

En dag kom en polis och ledaren för civilförsvaret i trakten hem till vår gård. De hade fått order att arrestera mig som misstänkt för att försöka komma undan militärtjänsten. Då insåg jag att jag måste fly hemifrån, annars skulle jag hamna i ett tyskt koncentrationsläger.

Jag tog min tillflykt till en lantgård som ägdes av ett Jehovas vittne. Medan jag gömde mig där, läste jag Bibeln och Sällskapet Vakttornets litteratur så mycket jag kunde för att stärka min tro. En natt smög jag mig hem för att få lite mat. Huset var fullt av tyska soldater, eftersom min bror Erich hade kommit hem på några dagars permission och hade med sig några kamrater. På natten fick jag möjlighet att i hemlighet tala med honom ute på logen. Det var sista gången jag träffade honom.

Undkommer med knapp nöd

Jag återvände till mitt gömställe, men samma natt gjordes en razzia mot gården. En polis och män från civilförsvaret hade kommit, sedan de fått rapport om att någon gömde sig där. Jag slank ner i kryputrymmet under golvet, och plötsligt hördes ljudet av stövlar ovanför mitt huvud. Officeren hotade bonden med ett gevär och skrek: ”Det finns en man som gömmer sig här i huset! Hur kan vi komma ner i kryputrymmet under golvet?” Jag kunde se ljusstrålarna från ficklamporna söka runt. Långsamt flyttade jag mig bakåt en bit och låg där och väntade. Till slut gick de, men jag stannade kvar en stund för att försäkra mig om att faran var över.

Före gryningen lämnade jag huset, tacksam mot Jehova för att jag inte hade blivit upptäckt. Kristna bröder hjälpte mig att hitta ett nytt gömställe, där jag stannade tills den tyska ockupationen var över. Längre fram fick jag höra att polismannen och ledaren för civilförsvaret hade blivit dödade, tydligtvis av ryska partisaner. Den 19 juni 1944 symboliserade jag mitt överlämnande åt Gud genom vattendop, och min syster Leida blev också ett Jehovas vittne.

Sovjetunionens förnyade ockupation av Estland inleddes i juni 1944, och några månader senare kunde jag återvända hem för att hjälpa till på gården. Men i november, inte långt efter det att jag kommit hem, fick jag order om att anmäla mig till den ryska armén. Oförskräckt vittnade jag för inskrivningskommittén. Man upplyste mig om att sovjetstaten inte var intresserad av min tro och att alla måste tjäna i armén. Men jag lyckades förbli fri under resten av kriget och ägnade mig åt att förse medvittnen med biblisk litteratur.

Verksamhet efter kriget

När kriget tog slut i maj 1945 och vapenvägrare beviljades amnesti, kunde jag börja skolan igen. I början av 1946 insåg jag att det inte fanns någon framtid för mig som lantbrukare i Estland, eftersom jordbruket hade börjat kollektiviseras enligt sovjetiskt mönster. Jag slutade därför skolan och började mera helt och fullt ta del i arbetet med att predika om Guds kungarike.

Under sovjetiskt styre kunde vår tjänst inte längre utföras öppet. I själva verket hade all kontakt med Sällskapet Vakttornet brutits redan under andra världskriget. Med hjälp av en gammal stencilapparat hjälpte jag därför till med att kopiera den litteratur vi hade kvar. Vi gjorde också vårt bästa för att hålla församlingsmöten.

I augusti 1948 inledde KGB (den sovjetiska säkerhetstjänsten) sin förföljelse av Jehovas vittnen. Fem av de ledande bröderna arresterades och sattes i fängelse, och det framgick snart att KGB ville arrestera alla Jehovas vittnen. Vi var fyra bröder som ingick i den kommitté som skulle organisera predikoarbetet, uppmuntra våra kristna bröder och hjälpa dem som satt i fängelse. Eftersom jag fortfarande kunde röra mig ganska fritt, användes jag till att hålla kontakt med andra Jehovas vittnen.

En formell skriftlig protest daterad den 22 september 1948 skickades till sovjetiska myndighetspersoner i Estland. Den beskrev vår organisation och syftet med vårt arbete, och den innehöll krav på att våra fängslade medtroende skulle friges. Vad blev svaret? Ytterligare arresteringar. Den 16 december 1948 sände vi också en protest till sovjetrepubliken Estlands högsta domstol, i vilken vi krävde att våra bröder skulle frikännas och friges. Kopior av denna och andra skrivelser finns ännu i dag kvar i Tallinns stadsarkiv.

Det var farligt att resa, eftersom vi inte fick de handlingar som behövdes. Men trots detta besökte vi församlingarna i Aravete, Otepää, Tallinn, Tartu och Võru på en motorcykel med sidovagn och en kraftfull fyrcylindrig gjutjärnsmotor. Vi hade köpt motorcykeln av en rysk officer, och vi kallade den tillgivet Triumfvagnen.

Vår protest till Stalin

Den 1 juni 1949 skickades ännu en skrivelse till Estniska socialistiska sovjetrepublikens högsta instans och till Nikolaj Sjvernik, ordförande i Högsta sovjets presidium. Detta dokument, som vi fått en kopia av från Tallinns stadsarkiv, har Nikolaj Sjverniks stämpel som visar att han fick det och skickade en kopia till Josef Stalin, Sovjetunionens högste ledare. Sista delen av skrivelsen lyder:

”Vi kräver att Jehovas vittnen skall friges och att förföljelsen mot dem skall upphöra. Jehova Guds organisation, representerad av Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, skall ges tillåtelse att fritt predika de goda nyheterna om Jehovas rike för alla invånare i Sovjetunionen; i annat fall kommer Jehova att fullständigt förgöra Sovjetunionen och det kommunistiska partiet.

Detta kräver vi i Jehova Guds och hans rikes kungs, Jesu Kristi, namn, och även i alla våra fängslade trosbröders namn.

Undertecknat: Jehovas vittnen i Estland (1 juni 1949).”

Förföljelsen intensifieras

I början av 1950 fick vi tre nummer av Vakttornet av någon som hade varit i Tyskland. För att alla våra kristna bröder skulle få nytta av denna andliga mat beslutades det att vi skulle anordna en sammankomst den 24 juli 1950 i en hölada som ägdes av en intresserad man i närheten av byn Otepää. På något sätt lyckades dock KGB få kännedom om våra planer och förberedde därför en massarrestering.

Två lastbilar fulla med soldater ställdes vid järnvägsstationen i byn Palupera, där bröderna skulle stiga av tåget. Dessutom låg en soldat med en radiosändare och lurpassade vid vägen mellan Otepää och Palupera inte långt från platsen för vår sammankomst. När de bröder som skulle komma tidigt inte dök upp som avtalat var, misstänkte vi att våra planer hade blivit avslöjade.

Jag tog med mig en syster, Ella Kikas, på motorcykeln och körde i rasande fart till järnvägsstationen två anhalter före Palupera. Tåget hade just kommit in, så Ella och jag steg på från var sitt håll och sprang genom vagnarna och ropade åt alla att kliva av. När alla Jehovas vittnen hade kommit av tåget, bestämde vi att sammankomsten skulle hållas i en annan lada dagen efter. På så vis lyckades vi hindra KGB från att göra en massarrestering.

Men två månader efter sammankomsten började arresteringar göras i stor skala. Jag togs in för förhör den 22 september 1950, och samma sak hände de övriga tre i den kommitté som övade tillsyn över predikoarbetet i Estland. I åtta månader hölls vi i förvar i KGB:s fängelse vid Pagarigatan i Tallinn. Därefter flyttades vi till Kaldagatan, till det allmänna fängelset som kallades ”Hönsburen”. Där fick vi sitta i tre månader. Det här fängelset vid Östersjön var rena semesterparadiset jämfört med KGB:s fängelse, där vi fick sitta i en källare.

Svåra förhållanden i Sibirien

En kort tid senare dömdes jag till tio år i ett läger i det avlägset belägna Norilsk i Sibirien tillsammans med Harri Ennika, Aleksander Härm, Albert Kose och Leonhard Kriibi. På sommaren går solen inte ner där på två månader, och på vintern går den inte upp över horisonten på två månader.

I augusti 1951 inleddes första etappen av vår resa från Tallinn till Norilsk med tåg. Vi åkte cirka 600 mil via Pskov, Sankt Petersburg (då Leningrad), Perm, Jekaterinburg (då Sverdlovsk), Novosibirsk och Krasnojarsk, som ligger vid floden Jenisej. I början av oktober fick vi så till slut gå ombord på en pråm vid Krasnojarsk och transporterades sedan över 160 mil norrut. Två veckor senare nådde vi staden Dudinka, som ligger långt ovanför polcirkeln. Där flyttades vi över till ett tåg för att åka ytterligare 12 mil till Norilsk. Från stationen i Norilsk fick vi gå i djup snö de resterande en och en halv milen till arbetslägret utanför staden.

Mina vinterkläder hade blivit stulna på pråmen, så jag hade endast en sommarrock, en keps och sandaler på mig. Vi hade blivit svaga av den två månader långa resan från Tallinn, och vi hade inte fått vår dagliga knappa matranson. Några av fångarna svimmade. Vi hjälpte dem att ta sig fram, men sedan hämtade man några hästar så att de fick åka släde.

När vi kom fram till lägret, blev vi först inskrivna, sedan fördes vi till en bastu, och därefter fick vi vår dagliga matranson. Det var varmt i barackerna, så jag föll snart i djup sömn. Men mitt i natten vaknade jag av en intensiv smärta — jag hade fått öroninflammation. På morgonen fick jag läkarvård, och jag fick också ledigt från arbetet. Men fångvaktarna blev arga för att jag inte kunde arbeta och gav mig därför stryk. Jag fick sitta i isoleringscell i en månad, eftersom jag, som de uttryckte det, ”störde friden i lägret”. Tack och lov fick jag hjälp från sjukavdelningen, och vistelsen i isoleringscellen hjälpte mig att återvinna hälsan.

Första vintern i lägret var den svåraste. Arbetet, för det mesta i en nickelgruva, var mycket slitsamt, och den lilla mat vi fick var undermålig. Många visade symtom på skörbjugg, och vi fick därför injektioner med C-vitamin som skulle ge lindring. Men något som gladde oss var att vi i lägret fick träffa många medvittnen, som kom från Moldavien, Polen och Ukraina.

Förändringar i fånglägret

Från och med våren 1952 fick fångarna en liten summa pengar som lön, och för den kunde man köpa mat att dryga ut kosten med. En del Jehovas vittnen fick dessutom matpaket med dubbel botten där biblisk litteratur låg gömd. En broder från Moldavien fick vid ett tillfälle en burk isterflott. När innehållet hade ätits upp syntes där en grismagsäck. I den låg tre nummer av Vakttornet!

När Stalin dog den 5 mars 1953 skedde stora förändringar i fånglägret. I början blev det strejker och upplopp, när fångarna krävde frihet. Soldater kallades in för att stävja detta. I Norilsk dödades 120 fångar i ett upplopp; men inga Jehovas vittnen var inblandade, och ingen av oss dödades eller skadades. Sommaren 1953 lades arbetet i nickelgruvan ner i två veckor. Efter detta blev livet i fånglägret lättare. En del fångar frigavs, och andra fick sina strafftider förkortade.

Ett troget vittne

Efter dessa tumultartade händelser förflyttades jag till ett läger söderut nära staden Tajshet i provinsen Irkutsk. Där träffade jag Artur Indus som en gång i tiden hade studerat Bibeln med mig. Han hade vägrat att arbeta som läkare i lägret och hade i stället valt ett fysiskt mer krävande arbete. Han sade: ”Mitt samvete tillät mig inte att sjukskriva friska fångar som hade fått ansvarsfulla ställningar, medan sådana som verkligen var sjuka tvingades arbeta.”

Broder Indus hade blivit utmärglad och sjuk, eftersom han inte var van vid fysiskt krävande arbete. Men han tyckte att hans vedermödor hade renat hans hjärta andligen. Vi var tillsammans i omkring tre veckor. Sedan togs han in på lägersjukhuset, där han dog i januari 1954. Någonstans i de ändlösa, subarktiska skogarna finns hans namnlösa grav. Han dog som en trogen kristen och väntar nu på uppståndelsen.

Frigivning och hemfärd

År 1956 sändes en kommission på uppdrag av Högsta sovjet till vårt läger för att skaffa upplysningar om fångarna. Jag kallades in, och det ansvariga befälet frågade: ”Vad skall du göra efter din frigivning?”

”Det får vi se då”, svarade jag.

Jag fick lämna rummet, och när jag sedan fick komma in igen, sade befälet: ”Du är Sovjetunionens värsta fiende — du är en ideologisk fiende.” Men han tillade: ”Du kommer att bli frigiven, men vi kommer att bevaka dig.” Jag blev fri den 26 juli 1956.

Jag tillbringade två dagar i Sujeticha, en by nära Tajshet, där jag besökte Jehovas vittnen som hade blivit landsförvisade från Ukraina 1951. Därefter stannade jag fyra dagar i Tomskområdet, dit min mor hade blivit landsförvisad. Från järnvägsstationen gick jag två mil till byn Grigorjevka. Där fick jag se förhållanden som var ännu värre än de som många av oss hade upplevt i lägren! Min syster Leida hade blivit frigiven från ett fångläger i Kazakstan och hade kommit till det här området några månader tidigare för att vara tillsammans med mor. Men eftersom hon hade fråntagits sitt pass, hade hon ännu inte kunnat återvända till Estland.

Svårigheter i Estland

Så småningom kom jag hem till Estland och for direkt till mina föräldrars gård. Samtliga byggnader hade förstörts av myndigheterna — ryktena som jag hade hört i Sibirien var alltså sanna! Några dagar senare fick jag polio. Jag vistades en lång tid på sjukhus och fick också efterbehandling. Ännu i dag haltar jag när jag går.

Snart fick jag arbete på ett torvbolag i Lehtse, där jag hade arbetat sommaren 1943. Genom företaget fick jag hjälp med en lägenhet, och när min mor och min syster kom tillbaka från sin landsflykt i december 1956, flyttade de in hos mig i Lehtse.

I november 1957 gifte jag mig med Ella Kikas, som också nyligen hade återvänt från ett fångläger i Sibirien. Två månader senare flyttade vi till Tartu, där vi fick en liten lägenhet i ett privat hus. Till slut lyckades jag få arbete som chaufför på konsumentkooperativet i Tartudistriktet.

När jag var i Sibirien, hade jag översatt tio studieartiklar i Vakttornet från ryska till estniska, och dem hade jag tagit med mig hem. Senare fick vi boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset, som vi också översatte till estniska. Sedan gjorde vi avskrifter av den med skrivmaskin. Samtidigt fortsatte KGB att ha oss under uppsikt. Eftersom vi kände till KGB:s spaningsmetoder, var vi alltid försiktiga och på vår vakt, precis som jagade djur.

Måltavlor för KGB

I början av 1960-talet inledde KGB en förtalskampanj mot Jehovas vittnen. Min hustru och jag blev de främsta måltavlorna. Tidningarna innehöll ärekränkande artiklar, och vi blev skarpt kritiserade i radio och TV. Två gånger anordnade KGB offentliga möten på min arbetsplats. På Estoniateatern i Tallinn spelade professionella skådespelare en satirisk komedi som handlade om mig. Allt det här påminde mig om Davids ord: ”De som sitter i porten började befatta sig med mig. Och jag var temat för deras sånger som dricker rusdryck.” — Psalm 69:12.

Man fortsatte att vanära oss ända till 1965, då ett sista möte hölls i folkhälsans hus i Tartu. Både Ella och jag var där, liksom agenter från KGB. Lokalen var fullsatt. Flera gånger då Ella blev utfrågad applåderade åhörarna. Det var tydligt att de stod på vår sida. KGB-agenterna var besvikna och arga över en sådan händelseutveckling.

Andlig hunger stillas

Trots att kommunisterna försökte hindra att vår litteratur spreds, kunde vi från och med omkring 1965 förse våra kristna bröder med ganska mycket litteratur. Men att översätta den i smyg och sedan trycka den på någon hemlig plats krävde mycket tid och energi. En KGB-agent sade med tanke på min underjordiska verksamhet och mina metoder att transportera litteratur: ”Toom, du är som en dubbelbottnad resväska.”

Naturligtvis måste vi hålla våra möten i hemlighet och i små grupper. Och predikoarbetet utförde vi informellt. Våra bröder fick vara beredda på att när som helst få sina lägenheter genomsökta. Sällskapets litteratur måste därför gömmas väldigt noga. Men trots allt fann vi många som älskade Bibelns sanningar och som tog ställning för Guds kungarike.

När Sovjetunionens ledare, Michail Gorbatjov, inledde sina reformer på 1980-talet fick vi större frihet att tjäna Gud. Till slut upplöstes Sovjetunionen 1991, och Jehovas vittnen fick lagligt erkännande. För närvarande har vi fyra församlingar i Tartu, och nyligen har vi fått en egen Rikets sal färdigställd. Det finns i dag mer än 3.800 Jehovas vittnen verksamma i Estland, jämfört med kanske 40 eller 50 när jag började predika för mer än 50 år sedan.

Ett tillfredsställande liv som kristen

Jag har aldrig tvivlat på att jag valde rätt, när jag tog ståndpunkt för Jehova. Med ett hjärta fyllt av djup uppskattning ser jag nu tillbaka, och jag är glad över att se hur Jehovas organisation med kraft fortsätter framåt och att det är allt fler som önskar tjäna Jehova.

Jag är mycket tacksam mot Jehova för hans kärlek och beskydd, något som har hjälpt min hustru och mig under alla dessa år. Tanken på att Jehovas rättfärdiga ordning är mycket nära har gett oss andlig styrka. Den fantastiska tillväxten av antalet tillbedjare av Jehova övertygar oss om att det lidande vi har fått erfara inte har varit förgäves. — Hebréerna 6:10; 2 Petrus 3:11, 12.

[Karta på sidorna 12, 13]

(För formaterad text, se publikationen)

En karta där den två månader långa resan från Tallinn till det beryktade lägret i Norilsk finns utmärkt

Tallinn

Pskov

Sankt Petersburg

Perm

Jekaterinburg

Novosibirsk

Krasnojarsk

Dudinka

Norilsk

POLCIRKELN

[Bildkälla]

Mountain High Maps® Copyright © 1997 Digital Wisdom, Inc.

[Bild på sidan 14]

Artur Indus, en trogen kristen martyr

[Bild på sidan 14]

Lägerfångar i Sibirien, 1956. Jag är den fjärde från vänster i bakre raden

[Bild på sidan 15]

Min hustru och jag framför det tidigare KGB-högkvarteret, där vi ofta blev förhörda