Smaragder — bland de ädlaste av ädelstenar

HÖGT värderade för sin skimrande gröna färg har smaragder prytt kronjuveler och utsmyckat troner åt några av de äldsta kungliga dynastierna i historien. Precis som i forna tider utgör de ännu i våra dagar tecken på rikedom och makt.

Över hela världen räknas smaragder vanligtvis som värdefullare än diamanter. I regel är det endast rubiner som värderas högre. Men, hävdar geologen Terri Ottaway, räknat ”karat för karat är smaragder av de finaste kvalitéerna världens dyraste ädelstenar”. Beroende på kvalitén kan en smaragd som du kan hålla i handen och bara väger 3 gram vara värd ända upp till åtta miljoner kronor.

Smaragdernas värde beror delvis på att de är så sällsynta. Smaragd är en variant av mineralet beryll. Stenen består av en kemisk förening av de vanligt förekommande grundämnena aluminium och kisel och det sällsynta grundämnet beryllium. Små mängder spårelement, krom eller vanadin, ger smaragderna deras speciella gröna färg.

Smaragdbrytning i forna tider

Under tusentals år kom nästan alla världens smaragder från Egypten. De berömda Kleopatras gruvor, som låg omkring 70 mil sydöst om Kairo, exploaterades först av egyptierna och senare av romarna och turkarna. Vilket mödosamt företag det måste ha varit! Hettan från den brännande ökensolen och det sträva dammet och smutsen i de underjordiska gångarna måste ha gjort det mycket besvärligt för arbetarna. Dessutom var man tvungen att frakta dit alla förnödenheter med karavaner från Nilområdet, en resa som i bästa fall tog en vecka. Trots dessa enorma svårigheter var gruvorna i drift nästan utan uppehåll från omkring år 330 f.v.t. till år 1237 v.t.

I forna tider var smaragderna eftertraktade både för sin skönhet och för de magiska, helande krafter man trodde fanns i dem. De marknadsfördes som botemedel mot många sjukdomar. Man trodde också att de kunde ha inverkan på kvinnors fruktsamhet och fysiska begär. Förståeligt nog utvecklades en livlig och lönsam handel med smaragder mellan Egypten och andra länder, en handel som nådde så långt bort som till Indien.

Detta monopol på smaragdhandel varade tills de spanska conquistadorerna kom till Sydamerika i början av 1500-talet. Kort därefter erövrade Jiménez de Quesada det som nu är känt som Colombia. Några år senare, 1558, fann spanjorerna en gruva i Muzo. Smaragderna från denna gruva var fantastiska både i kvalitet och i storlek.

Spanjorerna lade omedelbart beslag på gruvan och tvingade lokalbefolkningen till slavarbete och lät dem utföra det slitsamma och riskfyllda arbetet med att gräva fram ädelstenarna. Inom några få år nådde en veritabel flod av stora, nästan felfria smaragder Europa, och många av dem letade sig fram till och kom i de osmanska turkarnas, de persiska shahernas och till och med de indiska kungligheternas ägo. Dessa stenar slipades och graverades och blev grunden till många ovärderliga juvelsamlingar.

Säkerhetsåtgärder otillräckliga

De som i dag utför det mödosamma arbetet med att utvinna ädelstenarna ur det hårda, motsträviga berget är bland världens fattigaste människor, vilket journalisten Fred Ward kommenterar så här: ”En av smaragdhandelns grymma ironier är att de flesta av de människor som letar fram stenarna aldrig ens kan drömma om att spara ihop tillräckligt med pengar för att äga en.” Eftersom arbetarna utsätts för en nästan oemotståndlig frestelse att gömma och smuggla ut stenar, har de flesta gruvföretag egna säkerhetsvakter. Medan arbetarna sliter med att gräva och skrapa, övervakas de noga av vakter beväpnade med maskingevär.

Men trots sådana åtgärder hävdar experter att en stor del av den världsvida handeln med smaragder förblir illegal. ”De flesta smaragder köps och säljs utan affärshandlingar, obeskattade och osynliga, dolda i en världsmarknad som inom branschen kallas svart. Nästan varenda smaragd av finare kvalité smugglas någon gång i sin historia”, sägs det i tidskriften National Geographic.

Köpare, se upp!

På grund av det sätt på vilket smaragder växer till har de många naturliga skavanker inne i stenen, så kallade inneslutningar. När dessa når ut till stenens yta, blir de synliga som sprickor som skämmer finishen och sänker stenens värde avsevärt. Handlarna har i århundraden dolt sådana fel genom att sänka ner rengjorda, polerade stenar i ett bad av het olja, oftast cederolja eller palmolja. Uppvärmningen driver ut luften ur sprickorna, så att oljan kryper in och mycket effektivt döljer felen. Sedan säljs de behandlade stenarna som om de vore av högsta kvalité. Men inom ett par år torkar oljan ut och felen blir synliga igen, och där står köparen, förbryllad och besviken.

En blivande köpare måste också se upp för imitationer. På medeltiden var bruket att göra imitationer av polerat och slipat grönt glas väl etablerat. Under årens lopp har många intet ont anande människor lurats att tro att de ägde äkta vara, när de i själva verket hade en imitation. Tidskriften National Geographic konstaterar: ”Inte bara allmänheten, utan också yrkesmän, blir lurade.” Det finns dock tester som gör det möjligt för en välrenommerad gemmolog att fastställa och garantera äktheten hos en smaragd.

Trots att människans girighet har skadat smaragdernas rykte något, är de ändå lika vackra, sällsynta och dyrbara. De är och förblir under i Guds skaparverk.

[Bildkälla på sidan 25]

Alla smaragder: S. R. Perren Gem and Gold Room, Royal Ontario Museum; Ancient Egypt Gallery, Royal Ontario Museum