Smakliga mästersimmare
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I AUSTRALIEN
LIKA elegant som falken svingar sig genom luften, lika obesvärat pilar denna stora fisk omkring i havet. Snabb och glänsande banar den sig väg genom djupen lik ett glimmande kastspjut. Jämt och ständigt är den i farten, alltid är den på jakt. Dess vetenskapliga namn, Thunnus thynnus, kommer passande nog från ett ord som betyder ”rusa i väg”. Den tillhör en aktad familj bland fiskarna. Bland dess släktingar finner man svärdfiskar och spjutfiskar. Som du kanske redan har gissat tillhör dessa mästersimmare tonfiskgruppen, som omfattar 13 arter.
I den här snabbsimmarfamiljen är den blåfenade tonfisken klart överlägsen. Söder om ekvatorn finner man den sydliga tonfisken som kan bli två meter lång och nå en vikt av 200 kilo. Familjens verklige tungviktare är emellertid den jättelika nordliga tonfisken, som håller till på norra halvklotet. Den kan nå en längd på tre meter eller mer (sällan numera på grund av överfiskning) och väga 700 kilo. Sjuttiofem procent av vikten består av kraftiga muskler. Vikten dämpar emellertid inte farten för den nordliga tonfisken. Det är tvärtom de stora bjässarna som är de verkliga projektilerna i sällskapet. På korta sträckor kan de nå en hastighet av mellan 70 och 80 kilometer i timmen.
Byggda för både sprinterlopp och maraton
Hur klarar tonfiskarna av att simma så fort? Tidskriften National Geographic förklarar: ”Tre fjärdedelar muskler, enastående hydrodynamiskt utformad exteriör, ett starkt hjärta, rammotorventilation, värmeväxlare och andra speciellt anpassade funktioner gör tonfisken byggd för hastighet.” Tonfiskens kraftiga hjärta är faktiskt flera gånger större än hjärtat hos andra fiskar och liknar mera ett däggdjurshjärta än ett fiskhjärta. Till skillnad från en typisk kallblodig fisk är det dessutom så att tonfiskens hjärta pumpar relativt varmt blod genom dess sinnrika cirkulationssystem. När dess blodtemperatur stiger med 10 grader Celsius, blir muskelkraften ungefär tre gånger större. Det gör att den ännu mer förvandlas till ett skräckinjagande rovdjur, när den tillfredsställer sin aptit på fisk, bläckfisk och krill.
När en tonfisk har spanat in en läcker måltid — låt oss säga en makrill — behöver den bara göra ett par snabba slag med den halvmånformade stjärtfenan för att nå anfallshastighet. För att minska motståndet kan den fälla in bröst- och bukfenorna i särskilda fördjupningar i den stålhårda kroppen. Även om makrillen också är snabb, är chansen inte stor att den skall klara sig, för tonfisken är utrustad med binokulärt seende (båda ögonen ser samma bild), ytterligt god hörsel och kemiska detektorer som känner av vattnet. Just när den skall utdela det blixtsnabba hugget, fäller den ut fenorna igen för att ha full styrningskontroll i det avgörande ögonblicket. Innan någon hinner blinka öppnar den gällocken och munnen — och makrillen är nersvald, uppslukad, försvunnen i tonfiskens buk.
Tack vare sitt kraftiga hjärta, sitt relativt varma blod och sina osedvanligt stora gälar återhämtar sig tonfisken från sådana kraftyttringar omkring tio gånger snabbare än några andra fiskar. Även om den så att säga kippar efter andan fortsätter den att simma — liksom den gör i sovande tillstånd — för den är tyngre än vattnet, och den har inte den gälpumpsmekanism som tillåter andra fiskar att komma till fullständig vila. Det är därför som tonfisken, liksom hajen, simmar med halvöppen mun. Gravskriften över en tonfisk skulle helt enkelt kunna lyda: ”Från vaggan till graven ett maratonlopp, som stundtals har växlat med farten på topp.”
De vackraste medlemmarna av tonfiskfamiljen är de jättelika gulfenade tonfiskarna. De kan bli omkring två meter långa och ståtar med ett gult randmönster, gula småfenor och ovanligt långa, bakåtriktade fenor. När dessa ståtliga fiskar plöjer en våg glimmar de som brinnande pilar, särskilt nattetid. Ja, hawaiierna kallar dem faktiskt ahi, som betyder ”eld”.
Simmare med svåra problem
Tonfiskens röda, oljiga kött gör den också till en champion på matbordet. Japanska lyxrätter, sådana som sashimi och sushi, har fört fram tonfisk som ett av de mest eftersökta och dyraste livsmedlen på den japanska marknaden. Gäster på sushirestauranger betalar grova pengar för en liten portion tonfisk. Om du på en fiskauktion skulle höra spekulanter bjuda på en enda tonfisk, skulle det vara ursäktligt om du trodde att de bjöd på en ny bil. Det är vanligt med bud på 90.000 kronor eller mer. En 324 kilo tung tonfisk såldes faktiskt en gång för 550.000 kronor! ”Stor som en Porsche, snabb som en Porsche och lika värdefull som en Porsche”, sade en miljövårdare.
Den stora efterfrågan på tonfisk skall ses mot bakgrund av den kraftiga minskningen av hela fiskbeståndet. Det sker ”en överfiskning, överexploatering och misshushållning för snöd vinnings skull, som om det inte skulle finnas en dag i morgon”, förklarar boken Saltwater Gamefishing. Moderna fartyg för industriellt fiske är utrustade med den senaste tekniken, däribland flygspaning, och tar upp enorma fångster. När ett notfiskefartyg siktar ett tonfiskstim, kan man sätta ut en mindre båt som drar ett välvt nät, en not, runt stimmet, så att fisken hindras att fly. En annan metod som använts gick ut på att lägga ut en långrev som kunde vara ända till 13 mil lång. Denna huvudrev hade cirka 2.200 kortare revar, var och en fullsatt med agnade krokar. Rena mardrömmen för en tonfisk! Stora tonfiskar är ett sådant klipp att båtar och spaningsflygare ”kan hålla på i veckotal med att förfölja och hetsa bara några få exemplar”, enligt Världsnaturfonden.
En del länder har satt en gräns för hur stora fångster som kan tillåtas på deras territorialvatten. Men hur övervakar man fångsten av fiskar som aktivt simmar omkring i öppet vatten, sådana som tonfisken? (En nordlig tonfisk märktes och släpptes utanför Japan. Den fångades senare på nytt utanför Mexico närmare 1.100 mil därifrån!) Hittills har svaret blivit: Det går inte. Organisationer inom Förenta nationerna försöker driva fram rimliga fiskekvoter, men mäktiga kapitalintressen lägger hinder i vägen. Det har faktiskt hänt att dessa har provocerat fram häftiga sammandrabbningar, när vissa länder försökt övervaka fiskeriverksamheten.
Man kan verkligen undra varför fiskare sätter havets rikedomar och till och med sin egen framtida utkomst på spel genom att fortsätta att exploatera fiskbestånd som närmar sig utrotning. National Geographic förklarar: ”Varken traditionella eller industriella fiskare kan ägna sig åt frivillig fiskevård, därför att då uteblir vinsten. Det skulle vara detsamma som att skänka bort fisken till dem som är mindre nogräknade. I stället fiskar alla ännu intensivare.”
Skall märkning och odling rädda tonfisken?
Man har forskat en hel del kring den sydliga tonfisken. En del av denna forskning innefattar bruket av sofistikerad elektronisk märkning som ger viktiga data om tonfiskstimmen, deras vanor och hälsotillstånd. Dessa upplysningar blir till hjälp när man skall fastställa fiskekvoterna.
Under tiden blir fiskodling, och dit hör tonfiskodling, allt populärare i vissa länder. När det gäller fruktsamhet har tonfiskhonorna massor att erbjuda fiskodlaren — en enda hona kan lägga ända upp till 15 miljoner romkorn under en enda lekperiod! Om odlingsförsöken blir framgångsrika, kan de minska trycket på det farligt låga beståndet av frilevande tonfisk. Det skulle verkligen vara tragiskt att behöva se på när de stora makrillfiskarna och i synnerhet familjens superstjärnor, tonfiskarna, blir utrotade, dessa ståtliga mästersimmare som är en fröjd inte bara för ögat, utan också för gommen.
[Bild på sidan 16, 17]
Gulfenad tonfisk
[Bildkälla]
Innerspace Visions
[Bild på sidan 18]
Blåfenad tonfisk
[Bildkälla]
Innerspace Visions