Charmerande duettsångare

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I KENYA

DE BÅDA sångarna var vända mot varandra redo för sin konsert. Ledaren bugade sig lätt och tog upp en svag, klar ton, så melodisk och ren att den klingade vida i morgonluften. Den andra sångaren bugade sig behagfullt och föll in, precis i rätt ögonblick, med en lika klar och melodisk stämma, men en oktav högre. När duetten fick styrka och intensitet, började de två rösterna låta som en. Jag lyssnade andlöst till dem och förundrade mig över deras väl samstämda teknik och rösternas klangfärg.

Denna mästerliga föreställning uppfördes inte i någon fullsatt konsertsal. Nej, den framfördes på en trädgren nära mitt hem här i Kenya — av två fåglar. När de två fjäderklädda aktörerna hade slutat sjunga, var de stilla en stund, lyfte sedan vingarna och flög sin väg.

Ja, en del fåglar ser ut att tycka om att sjunga tillsammans — och gör det dessutom med utsökt precision! En duettsång som den här är så harmonisk att om man inte ser de båda fåglarna, är det ofta omöjligt för lyssnaren att avgöra om det är två olika fåglar som musicerar. Till och med fågelkännare har blivit lurade. Det är därför inte förrän på senare tid som man har förstått att duettsången är ett beteendemönster bland fåglar.

Klockfågeln

Den tropiska klocktörnskatan, till exempel, är en synnerligen skicklig artist som man finner på den afrikanska kontinenten. Dess sång är klocklik och påminner om det ljud som uppstår då två metallföremål slås mot varandra. Därför kallas den vanligtvis klockfågeln. Klocktörnskatan har en vacker dräkt med glänsande svart hjässa och nacke samt svarta vingar i bjärt kontrast till de snövita bröstfjädrarna och det vita bandet tvärs över vingarnas täckfjädrar. Man ser alltid klocktörnskator i par, och hanen och honan är lika tecknade och har samma färger.

Den som går i tät skog eller buskvegetation vet att klockfåglarna finns där långt innan han får syn på dem. Hanen ger ofta ifrån sig tre snabba klocklika toner. De besvaras omedelbart med ett hest kwiiii från honan. Ibland ger den ena fågeln ifrån sig en sammanhängande fras av toner, medan dess partner faller in med en enstaka ton — en melodiös ton som passar in i den andres sång utan något hörbart avbrott.

Forskare förstår inte till fullo hur den här koordinationen går till. En del anser att det, åtminstone i en del fall, helt enkelt är så att ”övning ger färdighet”. Hanen och honan sjunger tillsammans dag efter dag och uppnår på så sätt den höga precisionen i sången.

Intressant nog tycks klockfåglar ofta ha en ”accent” som varierar beroende på var de bor. Detta tycks bero på att de imiterar ljud från omgivningen eller sången från andra fåglar. Detta kallas härmning. Därför kan klockfåglar som sjunger på buskslätten i Sydafrika låta helt annorlunda än de som man kan höra i Stora gravsänkan i Östafrika.

Livslånga partner

I boken Kampen för livet konstaterar David Attenborough: ”Det är ganska betecknande att duettsjungande par som regel håller ihop säsong efter säsong, ibland hela livet.” Vad är förklaringen till detta starka band? Attenborough fortsätter: ”Efter att ha utvecklat denna teknik praktiserar de den också som ett sätt att förstärka parbanden och låter höra sin komplicerade duett även när de sitter strax intill varandra på en gren. ... Ibland kan en ensam fågel sjunga en fullständig melodi genom att fylla i den frånvarande makans partier.”

Sången kan också hjälpa fåglarna att hitta varandra i tät vegetation. När hanen vill veta var hans maka finns, börjar han med en serie melodiska toner, och honan fyller i, även om hon kan befinna sig en bit bort. Deras anpassning är så exakt att det verkar som om de hade planerat föreställningen på förhand.

Visslar när de arbetar

Tycker du om musik under arbetet? Det gör tydligen många fåglar också. I boken The Private Life of Birds, av Michael Bright, konstateras att fågelsång stimulerar fåglarna fysiskt och att ”hjärtverksamheten ökade hos både hanar och honor” som hörde sången. Dessutom ”byggde en del fågelhonor sina bon fortare” och ”hade dessutom en benägenhet att lägga fler ägg”, när de lyssnade till hanarnas sång.

Forskare kommer säkerligen att fortsätta att upptäcka fascinerande ting om sådana duettsångare som den tropiska klockfågeln. Men vilken funktion denna fängslande sång än må visa sig ha, låt oss inte glömma att sången tjänar ett annat upphöjt syfte. Den skänker njutning åt uppskattande åhörares öron! Ja, sådan hänförande musik får oss sannerligen att vilja ge äran åt Skaparen av ”himlens fåglar”. — Psalm 8:8.