ALEXANDER

[Alexạnder] Betyder ”mäns (människors) försvarare”.

1. Alexander den store, son till Filip II av Makedonien och dennes hustru Olympias. Alexander föddes i Pella 356 f.v.t. Han nämns inte vid namn i Bibeln, men hans roll som härskare över det femte världsväldet blev förutsagd 200 år innan han föddes. (Dan 8:5–7, 20, 21)

Alexander besteg tronen sedan hans far hade mördats, och två år senare, när han var drygt tjugo år, drog han ut för att erövra världen. (Dan 8:5) Denne djärve unge fältherre lät sin förhållandevis lilla här ställa upp sig i djup falang, dvs. en tät formation i flera led. Detta var en taktik som hade införts av Alexanders far och som han själv fulländade.

I stället för att förfölja perserna efter två avgörande segrar i Mindre Asien (den första vid floden Granikos och den andra på slätten vid Issos, där en stor persisk här på ca en halv miljon man led ett svårt nederlag) riktade Alexander uppmärksamheten mot östaden Tyros. Århundraden tidigare hade det blivit förutsagt att Tyros murar, torn och hus, ja till och med dess grus, skulle kastas i havet. (Hes 26:4, 12) Det är därför värt att lägga märke till att Alexander tog spillrorna av fastlandsstaden, som Nebukadnessar hade ödelagt många år tidigare, och byggde en 800 meter lång grusbank ut till östaden. I juli 332 f.v.t. ödelade Alexander denna stolta ”havets drottning” med hjälp av sin flotta och sina krigsmaskiner.

Jerusalem däremot öppnade sina portar för erövraren och kapitulerade, och enligt Josephus (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XI, 337 [viii, 5]) visade man Alexander boken med Daniels profetia, förmodligen kapitel 8, där det stod att en mäktig grekisk kung skulle besegra det persiska riket och lägga det under sig. Alexander skonade Jerusalem och fortsatte marschen söderut mot Egypten, där han hälsades som befriare. I Egypten grundade han staden Alexandria, som senare blev ett lärdomssäte där den grekiska Septuaginta utarbetades. Alexander vände sedan blicken österut och marscherade från Egypten genom Palestina, och med 47 000 man besegrade han persernas väldiga, reorganiserade här vid Gaugamela. Darius III blev mördad av sina tidigare vänner, Babylon kapitulerade, och Alexander drog vidare och intog Susa och Persepolis. Därifrån fortsatte han sitt fälttåg till Indien, innan han vände tillbaka västerut igen.

Händelser efter fälttåget. Alexander hade stora planer på att återuppbygga Babylon och göra det till huvudstad, men de genomfördes aldrig. Det gick i stället som Daniel hade förutsagt – Alexander ”bröts ... av” i döden så snart han ”blev mäktig”. (Dan 8:8) Hans planer för Babylon genomfördes inte eftersom han dog år 323, vid bara 32 års ålder, förmodligen av en malariainfektion som komplicerades av hans omåttliga livsföring. Han balsamerades och begravdes så småningom i Alexandria i Egypten.

Under sitt korta liv gifte sig Alexander med Roxane, dotter till den besegrade kungen av Baktrien, och även med Stateira, dotter till den persiske kungen Darius III. Med Roxane fick han sonen Alexander (Allou), och med en viss Barsine fick han en utomäktenskaplig son som fick namnet Herakles (Herkules). I en av Daniels profetior var det emellertid förutsagt att Alexanders rike inte skulle tillfalla ”hans efterkommande”, och inom loppet av några år blev mycket riktigt hela hans familj och alla hans arvingar undanröjda. (Dan 11:3, 4) I en annan profetia sades det: ”Och att det bröts av, så att det till slut uppstod fyra i dess ställe, betyder att fyra kungariken skall uppstå ur hans nation, men inte med hans kraft.” (Dan 8:22) Det var därför inte bara en historisk tillfällighet att riket delades mellan fyra av hans generaler: Seleukos I Nikator (Mesopotamien och Syrien), Kassandros (Makedonien och Grekland), Ptolemaios Lagos (Egypten och Palestina) och Lysimachos (Thrakien och Mindre Asien).

Alexanders fälttåg lämnade tydliga spår efter sig framför allt genom att det grekiska språket och den grekiska kulturen spreds över stora områden. Allmängrekiskan (koiné) blev det internationella språket, och den sista delen av Bibeln skrevs därför inte på hebreiska utan på koiné.

2. Son till Simon från Kyrene och bror till Rufus. Fadern tvingades bära Jesu tortyrpåle. (Mk 15:21; Lu 23:26)

3. En släkting till försteprästen Hannas; han var närvarande när Petrus och Johannes blev förhörda av Sanhedrin. (Apg 4:6)

4. En jude i Efesos som var närvarande när silversmederna uppviglade en folkskara mot Paulus. Alexander försökte tala till den vilda hopen men blev överröstad av den. (Apg 19:33, 34)

5. En man som jämte Hymeneus led ”skeppsbrott i sin tro” och blev utesluten på grund av hädelse. (1Ti 1:19, 20) Möjligen identisk med nr 6.

6. En kopparsmed som Timoteus blev varnad för, eftersom denne smed hade gjort Paulus ”mycket ont”. (2Ti 4:14, 15)