MEGIDDO

[Megịddo]

En av de viktigare städerna i det utlovade landet. Den låg 90 km norr om Jerusalem och 31 km sydöst om den plats där staden Haifa nu ligger. Den täckte en yta på lite drygt 4 hektar och låg på en höjd som i dag kallas Tall al-Mutesellim (Tel Megiddo) och som reser sig drygt 20 m över slätten. (BILD och KARTA, bd 1, sid. 953)

Strategiskt läge. På grund av sitt läge var staden strategiskt viktig. Härifrån hade man utsikt över den bördiga västra delen av Jisreelslätten (Esdrelonslätten, även känd som ”Megiddos dalslätt”; 2Kr 35:22; Sak 12:11), vilket gjorde att man lätt kunde kontrollera de viktiga handels- och militärvägar som korsade varandra vid staden. Både Bibeln och profanhistorien berättar att många nationers härar utkämpade avgörande slag vid Megiddo på grund av det strategiska läget. I det här området, ”vid Megiddos vatten”, besegrade domaren Barak kung Jabins väldiga här under Sisera, en här som hade 900 stridsvagnar med järnliar. (Dom 4:7, 13–16; 5:19) Det var i Megiddo som kung Ahasja av Juda dog sedan man på Jehus befallning hade slagit ner honom i närheten av Jibleam. (2Ku 9:27) Det var också vid Megiddo som den judeiske kungen Josia blev dödligt sårad när han drog ut mot farao Nekos egyptiska här, som var på väg för att hjälpa assyrierna vid floden Eufrat. (2Ku 23:29, 30; 2Kr 35:22)

Arkeologiska utgrävningar har visat att Megiddo under delar av sin långa historia var starkt befäst. Man har frilagt ruiner som visar att staden en gång hade 4 till 5 m tjocka murar och att dessa senare förstärktes så att de var över 7,5 m tjocka. Delar av murarna var fortfarande över 3,3 m höga när man fann dem.

Historia. Första gången Megiddo nämns i Bibeln är i förteckningen över de 31 kungar som Josua besegrade i den inledande erövringen av det utlovade landet. (Jos 12:7, 8, 21, 24) När landet fördelades mellan stammarna fick Manasses stam Megiddo med underlydande städer som en enklav i Isaskars område. (Jos 17:11; 1Kr 7:29) Under domartiden lyckades Manasses stam emellertid inte driva ut kanaanéerna från denna befästa stad. När israeliterna fick övertaget satte de i stället Megiddos invånare till att utföra tvångsarbeten. (Dom 1:27, 28)

Under Davids regering, när riket nådde sin fulla utsträckning, blev alla kanaaneiska element i det utlovade landet, Megiddo inbegripet, underlagda israeliterna. Megiddo kunde därför ingå i det femte av de områden som skulle förse kung Salomo och hans hushåll med livsmedel en månad om året. (1Ku 4:7, 8, 12)

Salomo såg också till att Megiddo blev befäst, och det kan ha blivit en av de vagnsstäder där några av hans 12 000 stridshästar hölls förlagda. (1Ku 9:15–19; 10:26) Vid arkeologiska utgrävningar i Megiddo har man frilagt omfattande ruiner av det som vissa forskare (men inte alla) menar har varit stall med plats för över 450 hästar. Dessa byggnader förknippades först med Salomos tid, men många arkeologer har sedan daterat dem till en senare period, möjligen Ahabs tid.

I Sakarjas profetia (12:11) nämns en stor ”klagan” på ”Megiddos dalslätt”. Detta syftar möjligen på den klagan man höll över kung Josia, som dödades i strid där. (2Ku 23:29, 30) Här i Sakarjas bok har Megiddo en något annorlunda hebreisk stavning än på andra ställen. I stället för det vanliga Meghiddọ̄ står det Meghiddọ̄n, en längre form som liknar den som finns i Uppenbarelseboken 16:16. (Se HAR-MAGEDON.)