Upplevelser på fältet

Förslag vid kretssammankomsten omsättes i praktiken

Medan jag är ute i pionjärsarbetet med min make har jag ofta tillfälle att ta hand om något litet barn, så att människor av en god vilja kan få vara med vid föredrag om tjänsten eller offentliga möten. Men i går kväll hade jag ett verkligt sällsynt och mycket uppskattat privilegium, det nämligen att vara hos en syster som är invalid, så att hela hennes familj kunde gå och höra på tjänstetalet. Det var i detta fall ett verkligt sällsynt förhållande, därför att denna syster, fastän hon är fullständigt förlamad och ligger till sängs sedan tjugosex långa år och dessutom är blind, likväl är en rikesförkunnare, ett aktivt vittne för Guds namn och angelägen om att förbättra sin tjänst bland allmänheten. Vid en nyligen hållen kretssammankomst framlades ett förslag om hur sjukliga eller vanföra vänner skulle kunna få del i att sprida budskapet om Guds upprättade rike. Detta förslag gick ut på att vederbörande skulle ha ett telefondistrikt, genom att telefonkatalogen delades upp i distrikt, och den som fått. ett sådant distrikt ringde upp varje abonnent, avgav ett gott vittnesbörd för var och en och framhöll månadens erbjudande för honom eller henne. Gruppens medlemmar skyndade sig hem till denna syster för att tala om allt om kretssammankomsten för henne, däribland också detta förslag. I flera dagar har denna syster funderat på hur hon skulle gå till väga på detta nya tjänstefält. För litet mer än en vecka sedan gav hon sig ut på distriktet via telefonen. Hon ”släppte sitt bröd i sjön”, och hur välsignade inte Jehova hennes bemödande att tjäna honom! Hittills har hon kunnat rapportera sex timmars tjänst på fältet och elva prenumerationer på Vakna! Denna systers exempel i fråga om nit och beslutsamhet borde förhjälpa oss alla till att ”göra med vår kraft vad våra händer finna att göra”.

Besök hos de sjuka i Grekland

Jag arbetar som pionjär i Larissa. En eftermiddag gjorde jag besök på ett sjukhus, där en broder låg under behandling. I det rum där detta vittne måste tillbringa sin tid var två andra personer som också undergick behandling, en av dem en ung pojke på omkring aderton år. Jag talade med ynglingen några minuter, men omständigheterna var för ögonblicket inte lämpade för ett direkt vittnesbörd, fastän jag kände på mig, att han borde få veta mera, eftersom alla tecken tydde på att han var ett av Herrens ”får”. Jag gick därifrån, men kunde inte få honom ur tankarna. Nästa dag tyckte jag precis att det var som om Herren sade till mig, att jag skulle gå och träffa honom, att han var ett ”får”. Alltså gick jag tillbaka till sjukhuset på eftermiddagen enkom för att träffa honom igen. Den här gången var omständigheterna gynnsamma för ett vittnesbörd, och sedan jag talat ingående med honom och givit honom en kombination av tre broschyrer, sade: ”Nu har Gud försett mig med det som jag har trängtat efter, för jag känner mig inte tillfredsställd med det som jag är van vid att se och läsa.” Han önskade träffa mig igen, men då han skulle lämna sjukhuset dagen därpå, bad jag om hans bostadsadress. Följande vecka besökte jag honom i hans hem och startade ett studium i broschyren En ständig härskare över alla nationer. Hans glädje var obeskrivlig. Vi fortsatte med våra studier, och fyra veckor senare talade jag med honom om det ansvar som vilar på varje kristen att predika Guds rike för andra. Denne unge man är nu en Rikets förkunnare, och nyligen använde han 20 timmar i tjänsten på fältet under en månad. Det är nu två och en halv månader sedan han gjorde bekantskap med sanningen, och Herren brukar honom nu till att prisa Hans namn inför andra. Det var resultatet av lydnad för Herrens befallning att besöka de sjuka.