”Angående blodtransfusion”
Den 8 oktober 1949.
Bäste Herr N. N.!
På Edert brev av den 21 september angående blodtransfusion svarar vi följande:
Det är sant, att Jesus utförde barmhärtighetsgärningar på sabbatsdagen och betraktades som skuldlös, emedan det var i enlighet med lagen att göra gott av detta slag på den judiska sabbaten. Prästerna i det förebildliga templet i Jerusalem arbetade också på sabbaten för att fullgöra sina prästerliga åligganden och betraktades som utan skuld. Likaså åt David och hans män skådebröd, som det endast var tillåtet för prästerna, som gick in i tabernaklet, att äta, emedan David och hans män då behövde föda. Men kan man i harmoni med Skriften hänvisa till dessa ting för att rättfärdiga att en kristen tillgriper blodtransfusioner för sig själv eller någon av sina vänner eller närmaste? Följande måste tagas i betraktande:
Guds förbund om att skapelsernas blod skulle vara heligt ingicks med människosläktet genom Noa, innan lagen om sabbaten stiftades för judarna genom Mose. (1 Mos. 9:1—6) När Jesu död utplånade det mosaiska förbundet med dess sabbatslag, ägde alltså det med Noa ingångna förbundet rörande blodet alltjämt gällande kraft, och åratal efter Jesu död erkände Jesu apostlar och lärjungar detta förhållande och ålade därför de kristna troende att avhålla sig från att uppta skapade varelsers blod i sina organismer. (Apg. 15:19, 20, 28, 29; 21:25) Jesu goda gärningar på sabbatsdagen var alltså inte något prejudikat, som berättigar hans efterföljare till att bryta förbundet med Noa om blodet eller att göra några undantag från bestämmelserna i detta förbund. Prästerna som arbetade i templet på sabbatsdagen gav inte därigenom sina icke-prästerliga landsmän något exempel i fråga om att bryta sabbaten genom världsligt arbete, och varför var det inte så? Därför att dessa präster var befallda av Gud att utföra dessa sysslor i templet alla dagar i veckan, sabbaten inte undantagen. De lydde alltså Gud genom att göra vad de gjorde på sabbaten, inte utanför templet, utan i det. När de gjorde detta, bröt de emellertid inte det med Noa ingångna förbundet om blodet.
Vidare förhöll det sig så med David och hans män, när de åt skådebröden, att de inte därigenom berövade det heliga i tabernaklet något av det brödförråd som skulle finnas där inför Gud. Vad de fick var nämligen sådana skådebröd som prästen redan hade tagit bort från platsen inför Gud för att bereda rum för färska skådebröd, så att det bröd som David åt var i själva verket nu av helt vanligt slag. Vi läser: ”Så gav prästen honom invigt bröd, ty det enda bröd som fanns där var närvarosbröd som hade tagits bort från den Eviges närvaro, för att nybakat bröd skulle läggas fram där samma dag.” 1 Sam. 21:6, Moffatt) Det var alltså bröd som redan hade tjänat sitt heliga ändamål. Men då David tog emot det och åt det, bröt han inte förbundet med Noa om blodets helgd eller gjorde något undantag från dess bestämmelser. Att han inte skulle göra något undantag med avseende på det heliga förbundet om blod framgår av hans yttrande, när några av hans krigsmän vågade livet för att skaffa honom, inte blod, utan vatten från brunnen vid Betlehem att dricka. David hällde ut vattnet på marken, där blodet enligt Guds befallning skulle hällas ut. Vi läser: ”Men han ville inte dricka det; han utgöt det inför den Evige och ropade: ’Min Gud förbjude, att jag skulle göra det! Skall jag dricka dessa mäns blod, som gick åstad med fara för sitt liv? Ty de ha hämtat detta vatten med fara för sitt liv.’ Därför ville han icke dricka det.” (1 Krön. 11:18, 19, Moffatt) I harmoni med detta sade han i Psalm 16:4: ”Jag vill icke offra deras drickoffer av blod.”
Många av religionens anhängare säger att blodtransfusion inte inbegripes i det med Noa ingångna förbundet om blod, utan är ett undantag från detta förbud för människor mot att föra in blod i sin organism och är undantagen på grund av den nytta som blodtransfusion gör. Men gjorde Gud något undantag från förbundet om blodet, därför att det fanns fall, där det tycktes göra nytta? Nej. När israeliterna förföljde filistéerna, blev de uttröttade, men deras kroppsliga utmattning betraktades inte såsom en ursäkt för dem att införliva blod av skapelser med sina organismer. Vi läser: ”Från middagstiden och till dess natten föll på slogo de filistéerna den dagen, till dess trupperna voro uttröttade; då kastade sig trupperna över bytet och grepo får, oxar och kalvar och fällde dem till jorden; trupperna åto dem med blod och allt. Men när det omtalades, för Saul, att trupperna syndade mot den Evige genom att äta kött med blodet i’, sade han till dem som hade underrättat honom om detta: ’Vältra hit en stor altarsten.’ Saul tillade: ’Gå igenom trupperna och säg till dem, att varje man skall föra sin oxe eller sitt får hit till mig och slakta dem här; de få icke synda mot den Evige genom att äta kött med blodet i.’” (1 Sam. 14:31—34, Moffatt) Och när Sauls män på detta sätt förföljde och dräpte filistéerna, bröt de inte mot det sjätte budet, ”Du skall icke dräpa”, utan handlade på Guds befallning, när de avrättade hans fiender, och tjänade alltså som skarprättare åt honom. Detta var inte att begå mord. Och att det inte var det bevisas av det förhållandet, att de inte behövde fly till fristäderna för att vara säkra för blodshämnaren. Till dessa fristäder måste annars varje israelit fly, om han ofrivilligt eller oavsiktligt hade begått dråp. (4 Mos. 35:9—34) Det argumentet, att en blodtransfusion är ursäktlig, därför att den kan ge ny kraft åt ett utmattat människoliv, är alltså ett argument enligt världslig vishet och saknar stöd i Skriften.
Vi måste därför vara försiktiga med att försöka rättfärdiga bruket av blodtransfusion genom att som skäl framhålla, att den räddar liv och därför är god i Guds ögon. Den förmenas vara endast till gagn, men få människor reflekterar över, hur många liv den inte har lyckats rädda och också hur mycken skada den har vållat både blodgivaren och den som fått blodtransfusionen och vars tillfrisknande skrives på denna läkaråtgärds konto. Det förhållandet, att blodet föres direkt in i mottagarens blodström i stället för först in i hans mage för att slutligen finna vägen till hans blodomlopp, betyder inte, att det inte är detsamma som att äta blod och alltså inte innebär ett brott mot förbundet med Noa och dess förbud mot att införa skapelsers blod i den mänskliga organismen. Det är detsamma som att äta en annans blod för att åter fylla ett uttömt blodomlopp och göra detta raskt. Därför är det ett brott mot Guds förbund om blodets helgd. Den största skada blodtransfusionen gör är inte fysisk, utan består däri, att den skapar förakt för livets store Givares, Gud Jehovas, förbund och befallning.
I tjänsten för Hans namns ära tecknar vi
Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap
Den 8 oktober 1949.
Käre Vän!
Edert brev av den 21 september angående den artikel om blodtransfusion som nyligen stått i vår tidskrift Awake! var verkligen mycket intressant.
Att Eva skapades av ett av Adams revben kan inte på något sätt betraktas som en blodtransfusion, fastän blodet mycket riktigt ger näring åt benen i kroppen. Bibeln talar om att äta märgen i benen, men talar samtidigt mot ätandet eller drickandet av en skapelses blod. (Ps. 63:6; Jes. 25:6) Således gör Guds ord skillnad på blodet och benen med deras märg.
Emellertid ingicks Guds förbund om blodets helgd efter det att Eva blivit skapad av Adams revben, så att oavsett hur Gud danade Eva, utfärdade Gud för Adams och Evas efterkommande förbud mot att införa blodet av djur i den mänskliga organismen. Vi kan inte säga att Guds förbund endast gällde blodet från de lägre animala skapelserna, dvs. djuren, men inte människoblod. Gud, Skaparen, har tillkännagivit, att allt kötts liv är i blodet, och det förhåller sig så med människans blod likaväl som med djurens. Fördenskull talar bibeln om Kristi blod såsom det verksamma medlet till att återlösa människosläktet och upphäva eller utplåna dess synder, vilka är belagda med dödsstraff. Vi blir återlösta eller lösköpta med Kristi blod såsom med blodet av ett felfritt lamm utan fläck, säger 1 Petrus 1:18, 19.
Att två människor parar sig för människosläktets fortplantning kan inte betraktas såsom en blodtransfusion från mannen till kvinnan. Åtminstone skiljer Gud mellan detta och upptagandet av blod i den mänskliga organismen. Vid samma tillfälle som Gud upprättade sitt förbund med Noa och hela människosläktet, vari han förbjöd dem att förtära blodet av skapelser, utfärdade han också på nytt, denna gång till Noa och hans familj, det gudomliga uppdraget: ”Varen fruktsamma och föröken eder och uppfyllen jorden”, vilket var detsamma som att fortsätta den mänskliga fortplantningen. (1 Mos. 9:1—7) Gud skulle inte förbjuda oss att ta upp en annans blod i vår organism och samtidigt bemyndiga oss att bryta mot hans förbund om blodet på ett annat sätt med en annan process som täckmantel. Gud är i överensstämmelse med sig själv, han är konsekvent, och därför bör den äktenskapliga akten inte förblandas med blodtransfusion. Liv kan ges eller fortplantas genom mannens och kvinnans äktenskapliga förening, men inte genom medicinsk blodtransfusion.
I det vi med Eder söker ära Guds namn tecknar vi
Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap