Årstexten för 1950

”Predika ordet.” — 2 Tim. 4:2.

Jehova har påbjudit, att ”detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen till ett vittnesbörd”, och då skall änden komma. Att predika kräver tid och ansträngning. Det är inte någonting som bör göras när det passar, när man har någon tid över, utan att predika Guds ord bör bli ens livskall. Vi bör anslå särskild tid, skaffa oss tid, till att ”predika ordet”. För en kristen måste det vara hans förnämsta arbete. Paulus, en energisk, nitisk kämpe för Herren, var villig att dö för detta privilegium att predika ordet. Det var därför att han predikade ordet som han blev satt i fängelse. Paulus hade tagit på sig det mest betydelsefulla arbetet på hela jorden, och det var att ”predika ordet”, i det han tröstade församlingen och dem som ville höra.

Medan han var i fängelse skrev han till den unge kristne Timoteus. Han älskade sina bröder, och han önskade se dem föra verket framåt på samma sätt som han själv gjorde. För att i den unge mannen Timoteus’ sinne inskärpa den stora vikten av att predika Guds ord sade han därför till Timoteus: ”Jag ålägger dig i Guds närvaro och i Kristi Jesu närvaro, hans som skall döma de levande och de döda, och vid hans framträdande och hans rike: predika ordet, var enträgen i tid och i otid.” (2 Tim. 4:1, 2, Rev. stand. övers.) Det var inte bara så, att Paulus sade till Timoteus: ”Jag skulle önska, att du ville ägna dig åt samma arbete som jag har varit upptagen med.” Nej, Paulus inskärpte hos Timoteus, att denne hade invigt sig till att göra Herrens vilja, han hade förklarat sig vara en kristen. Därför ålade Paulus honom, i Guds närvaro och i Kristi Jesu närvaro, att predika ordet. Uppdraget kunde inte ha givits honom inför större vittnen. Med andra ord, det var i Guds åsyn och i hans Sons åsyn, hans som skulle ”döma de levande och de döda”, som detta ansvar lades på Timoteus.

I våra dagar träffar oss dessa ord med ännu större kraft, ty det är inte nog med att vi såsom kristna påtar oss ansvaret i Guds och Kristi Jesu närvaro, utan vi lever i denna tid, den tid då Kristus Jesus framträder och upprättar sitt rike. Riket är här; det har blivit fött. Kristus Jesus är närvarande och leder händelsernas gång i riktning mot den slutliga kulmen, som skall få till följd att Jehovas namn och ord hävdas och upphöjes. Han är beredd att slå till mot djävulen och dennes hela organisation i striden vid Harmageddon, så snart det stora verket att frambära vittnesbördet har blivit fullgjort. Ty, såsom Jesus sade till sina lärjungar, detta evangelium om riket måste bli predikat i hela världen till ett vittnesbörd, och när detta vittnande eller predikande är gjort, då skall änden komma. Jehova Gud vet, när denna tid är inne eller när vittnesbördet har avgivits intill världens ändar i tillräcklig utsträckning, så att det slutliga förintande slaget kan drabba djävulens organisation.

Jehovas vittnen är så grundligt övertygade om att detta verk måste utföras, att det inte gör någon skillnad för dem, om de tvingas bort från sin hemort eller kastas i fängelser eller placeras i arbetsläger långt borta i Sibirien eller hotas av själva döden inför exekutionsplutoner. De har fortfarande uppdraget inför Gud och Kristus Jesus, och nu ges uppdraget i Kristi närvaro, då han ju har tagit sin makt att regera i besittning. Detta är den tid då de måste ”predika ordet”! Medan stora religiösa organisationer i världen — grekisk-ortodoxa, romersk-katolska och protestantiska — skulle vilja få detta budskap tystat och kommer att samverka med de politiska styrande för att driva ut Jehovas vittnen ur en by, en stad eller ett land, så är likväl allt de förmår göra att driva dem under jorden. De kommer aldrig att kunna få dem att sluta upp med att predika ordet!

Den unge Timoteus måste ha fått ett starkt intryck av dessa ord från Paulus, som han arbetade tillsammans med, ty han var villig att predika ordet i tid och i otid. I likhet med honom visar Jehovas vittnen i rapporten över tjänsten på fältet för år 1949, att de också varit villiga att predika ordet i tid och i otid, och de kommer, genom Jehovas nåd, att fortsätta med att göra detta. Vi bör också komma ihåg, att vi inte får dessa ord från Paulus, en man som dog för nitton hundra år sedan. I stället bör vi inse, att dessa ord uttalades under inspiration av Guds heliga ande. Vidare visar Petrus, i Apostlagärningarna, hur Jehova har givit befallningen att predika, ty det heter där: ”Han bjöd oss predika för folket och betyga.” (Apg. 10:42) Vilken glädje är det inte för oss att vara Jehovas representanter i dessa sista dagar! Och vilket ytterligare privilegium är det inte också att kunna hjälpa till med att församla de ”andra fåren” och ge dem föda, så att den stora skaran kan bli större och större, år för år, och så att detta predikande av ordet kan utföras i en skala som vida övergår allt vad som tidigare förekommit! Våra hjärtan är överfulla, och vi prisar den högste Guden, Jehova, för denna välsignade förmån. Genom hans nåd och i kraft av Jehovas befallning genom sin Son Kristus Jesus tar vi med glädje emot den ära som bevisas oss, den nämligen att vi får ”predika ordet”.