Varför kristna undviker tobak

MÅNGA nya kommer till kunskap om sanningarna i bibeln och intar sin plats i Jehovas, vittnens evangeliepredikande led. Många av dessa nya har tidigare rökt tobak, men har nu slutat upp med det. Några andra kommer till kunskap om sanningen, men slutar inte upp med att röka. När ett taktfullt försök göres att ge dem anvisningar, svarar de att bibeln inte förbjuder rökning, att de skall sluta upp med den när de får påvisat från bibeln, att den är orätt. Några av dessa har till och med erbjudit cigarretter åt icke rökande vittnen i gruppens möteslokal. Under alla förhållanden är deras försök till skämt otillbörligt och har en anstrykning av hån. I värsta fall skulle de kunna fresta någon som hade frigjort sig från denna vana.

Det är sant, att bibeln inte särskilt omnämner tobaksrökning såsom ett ont som bör undvikas. Om de kristna bör avhålla sig därifrån, varför nämner då inte bibeln det direkt? Därför att tobaksrökning var okänd i de tider då bibeln skrevs. Under rubriken ”Tobak” säger Encyclopedia Americana, 1942 års upplaga, så här: ”Tobaksbruket uppkom i Amerika och har spritt sig till så gott som alla delar av världen, och tobaken har i sanning blivit det utan jämförelse mest allmänt brukade av alla narkotiska medel. ... Tobaken användes i stor utsträckning av indianerna vid tiden för Kolumbus’ upptäckt av Amerika, och lämningar från den tid då moundbyggarna levde [de människor som uppförde de s. k. mounds, jordhögar eller kullar, som ännu finns kvar i vissa trakter av Amerika] visar att piprökning var en mycket gammal sed bland urinvånarna. Vid landstigningen i Västindien år 1492 iakttog medlemmar av Kolumbus’ besättning, att infödingarna rökte rullar av torkade tobaksblad. När spanjorerna landsteg i Mexiko år 1519, fann de att infödingarna odlade tobak med omsorg och skicklighet. ... De amerikanska indianerna hade utvecklat metoder i fråga om att odla tobak och bereda den i alla de former som nu är brukliga. ... Odlingen och bruket av tobak infördes i Indien, Persien och andra asiatiska länder i början av 1600-talet.” Följaktligen användes inte tobaken i bibliska länder förrän mer än femton hundra år efter det att den sista boken i bibeln skrevs. Icke desto mindre är de inspirerade förmaningar som ges i Skriften av sådan räckvidd, att de alldeles bestämt omfattar också bruket av tobak. En saktmodig och ödmjuk människa som önskar ta emot undervisning kan med utbyte begrunda sådana skriftställen som Ordspråksboken 30:12, Jesaja 52:11, Galaterna 5:19, Kolosserna 3:5, Jakob 1:22, Efesierna 5:3, 4 och andra texter angående renhet i både kroppsligt och andligt avseende. Dessa texter fastslår en princip beträffande fläckfrihet och renhet som bör vara ett rättesnöre för de kristna, och i 2 Korintierna 7:1 göres ett tydligt uttalande genom denna maning: ”Låtom oss rena oss från allt som befläckar vare sig kött eller ande, i det vi fullborda vår helgelse i Guds fruktan.” En modern engelsk översättning lyder: ”Låt oss rena oss från allt som besmittar vare sig kött eller ande; låt oss vara fullt invigda genom vördnad för Gud.” — Moffatt.

Är inte tobaksrökningen smutsig och oren däri att den befläckar köttet, kommer kläder och kropp att lukta illa och strör omkring aska? Är det inte ett uttryck för hänsynslös själviskhet snarare än för kärlek, när någon förorenar luften med stark rök som andra måste inandas och som svider i ögonen? Besmittas inte köttet av vanan att röka, eftersom den skadar hälsan? Det är ett erkänt faktum, att rökningen gör folk andfådda eller mindre uthålliga, gör reflexrörelserna mindre snabba, omtöcknar hjärnan, befordrar sjukdomar i hjärtat och blodkärlen, minskar vitaliteten, irriterar näsans, munnens, halsens och lungornas håligheter och slemhinnor, förorsakar kräfta, försämrar fortplantningsförmågan hos både män och kvinnor, försvagar den moraliska motståndskraften hos människan och förkortar livslängden. Vilka fördelar kan cigarrettrökarna peka på, som uppväger dessa nackdelar? Kan någon inviga alla sina möjligheter i fråga om kraft och energi åt Gud, om han låter ett visst mått därav sippra bort genom att han suger på cigarretter? Brukas en kristens invigda kraft och tid och pengar på ett vist sätt, när de förslösas och förspilles genom tobaksvanan? Det är inte nödvändigt för Jehovas vittnen att ansätta eller plåga rökare med dessa och liknande frågor. Det är tillräckligt om varje rökare, i synnerhet de som har kommit till kunskap om sanningen och som tar del i Jehovas tjänst, ärligt begrundar dessa frågor och uppriktigt rannsakar sitt eget sinne och hjärta för att finna svaret.

De kan också komma ihåg, att det var Jehovas synliga organisation som Gud brukade till att befria deras sinne från falska, religiösa läror, att han brukade den till att delge dem sanningarna om Riket, till att för dem framställa den nya jordens välsignelser och till att öva dem i arbetet med att predika evangelium, detta arbete som leder till sådana fröjder och till evigt liv. De litade på organisationen i dessa ting, säkra på att Gud brukade och ännu brukar den. Är det då inte förnuftigt att tänka, att Gud också brukar den till att rena sitt folk från sådana orena vanor som rökning? Blir nybörjaren, sedan han med organisationens bistånd har blivit ett vittne, plötsligt visare än sin synlige lärare i fråga om vad som är rent och när det gäller att förklara skriftställen som har med denna sak att göra? Vid olika tillfällen i gången tid har Vakttornet avhandlat tobaksbruket. Lägg märke till följande framställningar som är hämtade från Vakttornet för den 1 oktober 1942 och som där göres efter det att 2 Korintierna 7:1 citerats.

”Vilken besmittelse som helst, vare sig köttets eller andens, är en styggelse i Guds ögon. Köttets och andens renhet är raka motsatsen till besmittelse och innebär, att den skapade varelsen måste vara ren till kroppen och i sinnet och bruka de naturliga förmågor, varmed han är utrustad, till Guds ära. Sedan han tagit sin ställning på Jehovas sida i den stora stridsfrågan och av Jehova fått sig förlänat det stora privilegiet att få vara förenad med hans Teokratiska organisation, måste han uppföra sig i överensstämmelse med denna heliga organisation.

Denna världens krigshärar och de religiösa organisationerna med dem se till att de som strida för världsherraväldet bli rikligt försedda med tobak. I The Encyclopaedia Britannica (Band 26) heter det: ’När man trängde in i och utforskade Amerikas kontinent, blev det ådagalagt att bruket av tobak, i synnerhet genom rökning, sedan urminnes tider var en allmän sedvänja, i många fall förbunden med de mest betydelsefulla och högtidliga ceremonier bland de infödda stammarna.’ Detta innebär, att bruket av denna ört var förbundet med demonismen och var avsett att bringa dess bedragna anhängare in under demonernas välde. Är bruket av tobak då rent, eller är det en besmittelse i den mening vari Skriften använder dessa ord? Bruket av tobak är i ytterlig grad en besmittelse, alldeles oavsett i vilken form det förekommer. Det orenar kroppen och förslöar de andliga förmågorna. Det gör den som är hemfallen däråt obehaglig för sin omgivning och vållar honom därtill stor skada och är till vanära för Gud och Kristus. Bruket av tobak har i hög grad demoraliserat människosläktet. Det framkallar begär efter andra orena och besmittade ting. Under inga omständigheter godkännes tobaksbruket av Guds ord, ehuru det inte nämnes vid namn.

Det synes därför inte vara konsekvent av någon i Guds organisation eller någon av dem som genom hans nåd ha fått den förmånen att komma in i ’fristaden’ att använda tobak. ... De som framhärda i att använda denna skadliga växt kunna inte anses vara rätta föredömen i tal och i vandel, i kärlek, i tro och i renhet; och det exempel de giva genom sitt handlingssätt blir till skada för deras nästa. De göra uppror mot en rimlig fordran från Herrens organisations sida. ...

Om någon väljer att skada sig själv genom att röka tobak, så har ingen rätt att säga, att han inte får göra det, men förvisso har ingen rätt att blåsa tobaksrök i näsan på en annan människa. Vanan att röka tobak är en av de mest själviska som existerar bland människor, och eftersom den är självisk är den raka motsatsen till kärlek. Rökaren underlåter att ta hänsyn till andra människors rättigheter och förmåner, vilka befinna sig i hans omgivning och för vilka tobaken kan vara obehaglig. Alla skäl tala emot bruket av tobak, det finns inte ett enda som talar för det. ...

Tobaken är en växt som djävulen använder i syfte att demoralisera människor, i synnerhet vid ’ändens tid’. Då bruket av tobak har uppstått i samband med demonismen, är det bara vad man kunde vänta, att ’de onda andarnas furste’ skulle införa dess bruk i ’kristenheten’ genom religionens representanter och där göra det allmänt omtyckt bland religionsutövarna. Dess besmittande inflytande har spritt sig till alla delar av jorden. Försök att föreställa er den ’stora skaran’ av överlevande från Harmageddonslaget, under den rättfärdiga styrelse som utövas av de synliga ’furstarna på hela jorden’, med cigarretter mellan läpparna, under det de sträva att utföra det gudomliga uppdraget att uppfylla jorden med ett rättfärdigt släkte med friskt blod i sina ådror!” (Sid. 296—298)

Tillbörlig aktning för organisationen

En sak till bör de nya bland Jehovas vittnen komma ihåg, när det är fråga om tobaksbruket. Det är denna: Är det deras avsikt att införa besmittelse i organisationen och förstöra dess anseende för renhet? Det förhållandet, att Jehovas vittnen som grupp betraktade inte röker, har blivit ett kännemärke hos dem, ett tecken som skiljer dem från de världsliga människorna, en sak som utomstående iakttagare särskilt fäster sig vid och kommenterar. Ett typiskt exempel på detta finner vi i Springfield-tidningen Unions reportage den 2 juli 1949 under rubriken ”Hos vittnena”, vilket stod att läsa under en kretssammankomst som hölls i Springfield i Massachusetts:

”En pojke på omkring tolv år hade sin kikare riktad mot talarna, fastän han hade sin plats mycket långt fram. Bruket av kikaren gav nästan det intrycket att man var på en kapplöpning. Men ett annat förhållande i Coliseum var raka motsatsen till vad som brukar vara vanligt vid sportevenemang av något slag. Folk som brukar vara där i synnerhet vid hockeytävlingar skulle inte ha känt igen platsen. Vem har väl någonsin förut varit i Coliseum tillsammans med 4.500 andra personer utan att det minsta spår av cigarrettrök har funnits i luften?”

Önskar de som är nya fördärva denna renhetsstandard som har kommit Jehovas synliga organisation att framstå som egenartad? Det kan tyckas, att inga nya vittnen som uppskattar de sanningar som de har fått lära genom organisationen skulle vilja till gengäld göra skada, göra detta sedan länge befästa anseende för frihet från tobakens besmittelse om intet. Den synliga organisationen önskar inte vara trångsynt eller dogmatisk eller brista i tolerans och barmhärtighet. Den inser att det tar tid för de nya att rena sig från världslig besmittelse, både kroppslig och andlig, och de som utgör den synliga organisationen bör utöva tålamod och förståelse gentemot varandra. De nya bör vara ödmjuka och läraktiga och inte av själviska orsaker envist göra motstånd mot de skriftenliga förmaningarna mot tobaksvanans orenhet. Å andra sidan bör de inom organisationen som är rena från denna köttets besmittelse inte komma till korta i fråga om barmhärtighet och långmodighet, utan bör låta de nya få tid på sig att ändra sig och rätta sig efter Jehovas organisations skriftenliga uppfattning och tillvägagångssätt.

Många olika metoder i fråga om att bryta tobaksvanan rekommenderas av världsliga teoretiker, såsom särskild diet, kroppsrörelse, olika mediciner, en gradvis minskning av rökandet etc. Den bästa metoden då man vill lägga bort att röka är att ha ett gott motiv och så sluta upp tvärt. Denna metod har tillämpats av många, när de blev Jehovas vittnen och önskade sluta upp med att orena sig med tobak. Många, tiotusentals, av denna stora skara av vittnen har en gång varit i slaveri under tobaken tillika med den övriga världen, men de slet sig loss ur dess orena band, inte därför att de följde en viss diet eller ett särskilt motionsschema, utan därför att de insåg att den besudlade deras kroppar och skadade deras hälsa och gjorde dem orena för Jehovas tjänst. Hade de inte fått kunskap om att Jehovas vittnen var befallda att vara rena både till sinnet och till kroppen? — Jes. 52:11; 2 Kor. 7:1.

Hur var det då möjligt för så många tusen att vänja sig av med tobaken? De flesta människor har inte klart för sig, att sinnet är det redskap som behärskar, styr och leder kroppen och dess vanor. Men Jehovas vittnen inser detta till fullo och vet, att striden mot tobaken måste utkämpas och vinnas i sinnet. De vet mycket väl, att den store motståndaren djävulen, som likt ett rytande lejon söker vem han må uppsluka, går till angrepp mot ens sinne, och därför söker de tillflykt för sinnet under Gud Jehovas skyddande hand. (1 Petr. 5:8) Under detta överskyggande beskydd blir de undervisade av Guds ord, bibeln. Men förutom ett sinne som får näring, styrka och ledning av Guds ord ger han dem också den mer än allt annat nödvändiga osynliga kraft eller energi, som är inriktad på rättfärdighet, och denna kraft är hans heliga ande. Åt dem som ihärdigt beder honom ger han denna ande mera beredvilligt än jordiska föräldrar ger goda gåvor åt älskade barn. Styrkta av hans heliga ande och drivna av den och med en ärlig och uppriktig vädjan eller bön till Gud om hans hjälp att övervinna den ingrodda vanan, kommer de med all säkerhet att hävda och bestyrka hans makt genom att vinna seger.

Föda och motion är också viktiga faktorer för Jehovas vittnen. Deras särskilda diet är den som föreskrivits av den store Läkaren: ”Icke av bröd allenast lever människan, utan av vart och ett ord som utgår av Guds mun.” (Matt. 4:4, 1878 års övers.) De blir inte sådana som väljer och vrakar och som envist förkastar den andliga föda som kommer deras orena vanor att framstå i ett ogynnsamt ljus, utan de tar del av den andliga födan för att få kraft att övervinna orenheten. Vad motion beträffar, har de ”såsom skor på [sina] fötter den beredvillighet, som fridens evangelium giver” (Ef. 6:15), och de skyndar från hus till hus med dessa goda nyheter. De sitter inte och drar sig i en tobaksmättad atmosfär, utan de ger sig ut i friska luften och sysselsätter sitt sinne och sin kropp genom att stå i gathörnen med tidskrifterna och förkunna budskapet om Riket.

Detta är alltså det säkra och positiva botemedlet för tobaksvanan, och var och en som vill fullständigt och tvärt slita sig lös ur snaran och följa denna kurs kommer att finna, att han inom kort har förlorat sitt begär efter tobak. Då kommer han att ha mera hälsa och kraft och energi att använda i Jehovas tjänst. Han kan ”köpa” tid och pengar att bruka för ändamål som är något värda. Han kommer att i harmoni med Skriften ha renat sig från denna särskilda ”köttets besmittelse”. I stället för att bryta ner organisationens anseende för renhet kommer han då att vara en ren medlem av den rena organisation som i vår tid predikar de goda nyheterna om Gud Jehovas rättfärdiga nya värld, vilken skall skänka ändlösa välsignelser.