Text med kommentar för varje dag

Fredag, 17 februari

Han sände ut dem till att predika Guds rike. — Luk. 9:2.

Jehova har gjort predikandet till det viktigaste arbete som någon av oss kan utföra i denna världen. Han har påbjudit att detta verk skall ske för hans egen äras skull och för det varaktiga gagn som det medför åt människorna. Detta gagn inbegriper lydiga människors räddning från de sorgliga följderna av den första människans fall. Därför befinner sig också den största människa som någonsin levat på jorden, nämligen Jesus Kristus, bland dem som Jehova Gud har upprest till att predika. Om han inte hade varit, skulle vår räddning från alla denna världens hemsökelser ha varit omöjlig. Varför lämnade Jesus sitt timmermansarbete, när han var trettio år gammal? För att predika. Han drog till sig en hel grupp av efterföljare, och han undervisade dem. Vad försökte han göra av dessa människor? Han fostrade och utbildade dem till att bli predikare liksom han själv. Efter sin död och uppståndelse visade Jesus sina efterföljare, att det var viktigare än någonsin att utföra det verk som han hade utbildat dem för. VT 15/1 50

Lördag, 18 februari

Hyllen sonen, så att han icke vredgas och I förgåns på eder väg; ty snart kunde hans vrede upptändas. — Ps. 2:12.

Detta är en orsak till att Jehovas vittnen är så upptagna med att predika de goda tidenderna om Guds rike och inrikta människornas sinne på att studera Guds ord. Där kan folk finna sanningen, så att de kan utstaka ett liv för sig som är grundat på sanningens och rättfärdighetens principer. De behöver inte ha något gemensamt med denna gamla, döende värld, utan de bör tvärtom ta ställning för den ”nya jord, där rättfärdighet bor”. (2 Petr. 3:13) Den allenarådande Härskaren kommer att avgöra stridsfrågan utan någon svårighet, när den tid kommer då tvisten skall slitas angående vem som skall styra världen. Han har inte förordnat människan till att härska, vare sig genom religiösa eller genom politiska eller kommersiella organisationer. Han har utnämnt sin förhärligade Son, Jesus Kristus, till att göra detta; och Sonen skall regera till dess han har lagt alla fiender under sina fötter, inbegripet döden, den siste fiende som blir tillintetgjord. — 1 Kor. 15:25, 26. VT 1/2 49

Söndag, 19 februari

Var i kärlek varandras slavar. — Gal. 5:13, En amer. övers.

Det behövs bara en viss hemlig åstundan att lysa eller att komma i besittning av makt, en viss missunnsamhet gentemot en annan för dennes popularitet, en viss avund på grund av en annans höga ställning och myndighet, någon inbillad oförrätt, som ett inåtvänt sinne kan omhulda och förstora. Sedan följer kärlekslösa handlingar individer emellan. Men om vi älskar varandra, om vi i kärlek strävar efter att vara våra bröders slavar eller tjänare, då kommer vi inte att försöka göra oss till själviska husbönder eller herrar över dem. Såsom fria skapelser vill vi kärleksfullt och villigt ta på oss bördor för att kunna vara till tjänst för våra bröder. En ”stor ledare” är sannerligen inte den viktigaste medlemmen av en grupp kristna, utan det är den som tjänar mest. Att den mest tjänstaktige är den mest betydelsefulle, det är den regel som man bör komma ihåg överallt, i våra kristna församlingar, i missionärshem och i varje annan institution som tillkommit till gagn för det gemensamma verket att kungöra Riket. VT 15/7 49

Måndag, 20 februari

Pröven allt, behållen vad gott är, avhållen eder från allt ont, av vad slag det vara må. — 1 Tess. 5:21, 22.

Det blotta faktum, att en publikation ser religiös ut, bör inte vara nog för att anbefalla den åt oss; utan genom att vi själva grundligt prövar den med Guds ord måste den bevisas vara teokratisk, innan vi behåller den. Om den inte är teokratisk, bör vi ta avstånd ifrån den. Såsom vägledning och hjälpmedel är den inte byggd på den rätta grundvalen och kan inte utgöra en rättskaffens och ärlig förkunnelse. Guds eget ord visar, att han har en teokratisk organisation, som består av hans helt hängivna folk, och att han alltid har tillhandahållit den andliga födan och undervisningen genom denna organisation. Om vi prövar de anordningar och hjälpmedel, som kommer genom hans teokratiska organisation, på så sätt att vi använder hans fastställda ord som probersten, så visar detta, att dessa föranstaltningar och hjälpmedel är goda, tillförlitliga och leder till en klarare insikt i sanningen. Därför kan vi tryggt behålla dessa teokratiska hjälpmedel och bör göra det. VT 15/6 49

Tisdag, 21 februari

Förtrösta ... på Gud, som uppväcker de döda. — 2 Kor. 1:9.

Jehova Gud, Skaparen, var den ende som kunde tänka ut något sådant som uppståndelse för de döda. Han var den ende som kunde komma den att ske. Det var i syfte att pröva vår tro på honom som han gav löftet om en uppståndelse, vilket han gjorde just vid den tidpunkt då ”synden kommit in i världen och genom synden döden”. (Rom. 5:12) De döda människornas uppståndelse måste ske genom en särskild anordning. Någonting som skulle komma att ske dessförinnan måste åvägabringa de nödvändiga förutsättningarna för den. Fördenskull var den första uppståndelse som Gud förutsade inte någon uppståndelse för någon som hade dött för sin synd. Det var den uppståndelse som skulle komma en Guds son till del, vilken skulle dö som martyr för sin absoluta trohet mot Gud. För detta skulle han vara värdig att bli upprest ur döden till liv i ett mera upphöjt tillstånd än han någonsin förut hade åtnjutit. På samma gång skulle det människoliv, som han på detta sätt skulle offra för evigt, utgöra den grund varpå Gud kunde uppresa mänskliga syndare från de döda, för att de måtte kunna dra nytta av detta offrade liv. VT 15/8 49

Onsdag, 22 februari

Helvetet och fördärvet bliva aldrig fyllda. — Ords. 27:27, eng. övers.

Helvetet eller scheol började att existera när Gud Jehovas första vittne, nämligen Abel, dödades av sin broder Kain och hans blod ropade till Gud från jorden. I det att hans döda kropp föll sönder och återvände till det stoft varav människosläktet är danat, måste den ha kommit till bibelns helvete eller scheol. Alltifrån den tiden har alla människor, som har dött eller blivit dödade och som kommer in under anordningen med Messias’ lösenoffer, kommit till samma plats som Abel, till scheol. Helvetet har inte skapats av Jehova Gud såsom ett område där djävulen skulle föra spiran, ty också de som är trogna mot Gud, den Högste, kommer dit vid sin död. Denna de dödas tillfälliga boning har obevekligen slutit sina portar om milliarder människor. Den kommer att fortfara att ta emot många fler av mänsklighetens medlemmar, till dess att denna Satans, djävulens, gamla värld blir tillintetgjord i striden vid Harmageddon och Guds Son, Jesus Kristus, börjar sin tusenåriga regering. Till dess kommer scheol att vara glupskt och aldrig bli tillfredsställt. VT 1/1 50

Torsdag, 23 februari

Välj ut manskap åt oss och drag så åstad till strid. — 2 Mos. 17:9.

I Israel var det teokratiskt att ta ut män till krigstjänst, ty det skedde på Guds befallning. Leviterna var emellertid fritagna, ty Gud hade avskilt dem för sin heliga tjänst i templet. (4 Mos. 1:1—3, 45—54) Den krigstjänst som de israelitiska värnpliktiga utförde var teokratisk krigstjänst, ty den skedde i lydnad, inte för människor, utan för Jehova Gud, deras Konung. I högst verklig mening fungerade de alltså som mänskliga skarprättare åt Gud mot alla de hedniska nationer som stod i vägen för Guds syften. De utgjorde Gud Jehovas krigshär. Detta förklarar, varför han stred för dem och vann deras drabbningar åt dem. En gång i tiden var de inte organiserade för krig, utan var hjälplösa flyktingar från Egypten, med de starkt väpnade egyptiska härskarorna bakom sig och Röda havet som ett oöverkomligt vattenhinder framför sig. De fick då påvisat för sig, att ett militärväsen inte var någon nödvändighet bland dem. För att lugna deras farhågor för att bli i grund slagna av den fientliga krigsmakten sade Mose; ”Jehova skall strida för eder.” Och det gjorde Jehova. VT 1/8 49

Fredag, 24 februari

Libanons skog vore icke nog till offerved och dess djur icke nog till brännoffer. Folken äro allasammans såsom ett intet inför honom; såsom alls intet och idel tomhet aktas de av lionom. — Jes. 40:16, 17, Moffatt.

Hur borde inte denna Guds ”måttagning” av alla nationer och politiska stater göra dem ödmjuka! Men gör den det? Nej! De låtsas vara gudaktiga, de påstår att de gör stora offer och frambär gåvor åt honom till ett pris av stora penningsummor och av oräkneliga människoliv. Men antag att de som bränsle skulle ta alla de vidsträckta skogar, som i forna tider täckte Libanonbergen, och skulle offra alla de djur som strövade omkring på dessa berg. Inte ens detta ofantliga brännoffer skulle vara ett tillräckligt offer åt honom. Det skulle inte gå upp mot värdet av Kristi lösenoffer. Vad det beträffar att framgångsrikt motstå hans uppsåt, kunde de likaväl vara ingenting. Han kommer att bokstavligen förvandla dem till en tom ödemark i den annalkande striden vid Harmageddon. VT 1/7 49

Lördag, 25 februari

Kärleken ... hoppas allting. — 1 Kor. 13:7.

Tron är det fasta underlaget eller grunden för de ting som vi hoppas på. Till dem hör allt det som Gud utlovar i sitt ord och allt som är i harmoni med vad han har lovat. Därför är våra förhoppningar inte falska. I detta avseende är vårt hopp en hjälm för vårt huvud eller sinne. (1 Tess. 5:8) Vi har rätt i vad vi önskar och förväntar, i främsta rummet Guds rike med Kristus som regent. Detta hopp skall därför aldrig göra oss besvikna och komma oss att stå där med skammen. Det gör oss tillitsfulla, glada. Det kommer oss att tåligt vänta på frukt, medan vi träget predikar sanningen. Det driver oss till att för andra tala om orsaken till vårt hopp med ödmjukhet och vördnad. Det kommer oss att hoppas det bästa för alla fårlika människor vi finner, som lyssnar till vårt sanningsbudskap. Vi strider mot benägenheten att bli otåliga på dem, medan vi förväntar det bästa för dem som är svaga i tron. Alltså driver oss våra förhoppningar inte till ett själviskt handlingssätt, ty allt det som vi önskar och väntar på är vad kärleken med tillförsikt griper tag i.

Söndag, 26 februari

Och han skall skilja människorna åt, den ene från den andre, såsom herden skiljer fåren från getterna. — Matt. 25:32, Westminster.

Nu i denna tid är Konungens ”lilla hjord” nära nog färdig; och därför församlar han nu en stor flock får, en flock utan bestämt antal, genom att avskilja dem från de övriga människorna. Dessa som han nu församlar är hans ”andra får”. Han utgav sitt mänskliga liv för alla dessa ”andra får”. (Joh. 10:15, 16) Genom att sända ut budskapet om Riket, som kvarlevan av hans bröder nu predikar på jorden sedan 1918, låter han en allmän kallelse utgå till dessa att samlas. Människor som är lika får känner igen hans ”röst” i budskapet. De lystrar till det, hans röst, och lämnar getternas sida och kommer över på hans sida för att följa honom såsom sin Herde och Konung. Genom detta handlingssätt kommer de i nära kontakt med kvarlevan av Konungens bröder; och medan dessa ännu är på jorden, utgör de tillsammans med dem ”en hjord” under den ”ene herden”. VT 15/9 49

Måndag, 27 februari

Denne har blivit det med sådan bekräftelse genom den som sade till honom: ’Herren har svurit och skall icke ångra sig: Du är en präst till evig tid’ — i så måtto är också det förbund bättre, som har Jesus till löftesmän. — Hebr. 7:21, 22.

Gud kallade sin Son Jesus till att bli präst och avgav ed på att hans prästadöme skall förbli för evigt. Därför är Jesus en överstepräst som är långt mera effektiv än leviten Aron och är därigenom säkerhet eller löftesmän för ett bättre förbund, det nya förbundet. Emedan hans offer är så effektivt och han nu har ett ändlöst livs kraft eller makt till att vara Överstepräst för evigt, behöver han inte upprepa sitt mänskliga offer. Han behöver aldrig bli människa igen. Då han har odödlighet såsom andeväsen från tiden för sin uppståndelse, kan han inte offra sig igen, ty han kan inte dö igen. (Rom. 6:9, 1878 års övers.) Därför kommer det aldrig mer att bli ett sådant förbund som detta, som han är medlare för, och inte heller kommer det att behöva bli något sådant. Att det skall krönas med slutgiltig framgång är garanterat av dess medlare och genom hans offer. VT 15/3 49

Tisdag, 28 februari

Uppfyllen jorden och läggen den under eder. — 1 Mos. 1:28.

Ett noggrant studium av bibeln ger till känna, att det var Jehovas uppsåt, att hela vår jord skulle ha hunnit bli ett paradis, när sju tusen år förflutit från Adams och Evas skapelse, dvs. vid slutet av Guds stora sjunde skapelsedag, vilken är hans vilodag eller sabbat. (2:1—3) Hans ursprungliga uppsåt beträffande vår jord kommer att vara fullbordat, när den tiden är inne. Ehuru hans uppsåt skenbart hindrats från att verkställas under sex tusen år, kommer det dock inte att slås ned. Hans Konungs, Jesu Kristi, tusenåriga rike kommer att gottgöra alla de sex tusen årens avbrott. Vid den tid, då Jehovas stora sabbatsdag slutar, kommer Riket att ha en Edens lustgård som omfattar hela jorden och som är full av fullkomliga män och kvinnor. Att paradiset sålunda skulle återställas eller återupprättas på jorden var inbegripet bland alla de andra ting som han avsåg, då han tillkännagav sitt uppsåt för den som hade bedragit Eva, djävulen, den gamle ormen, i 1 Moseboken 3:15. VT 15/10 49

Onsdag, 1 mars

Detta är Jesu Kristi, Davids sons, Abrahams sons, släkttavla. — Matt. 1:1.

Jehova kallade den trogne hebré, som bar namnet Abraham, till landet Palestina och sade till honom: ”I dig skola alla släkter på jorden varda välsignade.” I det han lovade Abraham en säd eller avkomma, sade han vidare till honom: ”Och i din säd skola alla folk på jorden välsignade varda.” (1 Mos. 12:3; 22:18, det senare enligt 1878 års övers.) Konung David i Jerusalem var en ättling av Abraham, men han dog och är alltjämt död och bevisade sig alltså inte vara denna utlovade säd. Men på grund av att David obrottsligt höll fast vid den sanna tillbedjan, slöt Jehova ett förbund med honom om ett evigt konungadöme, som skulle förbli hos hans efterkommande. (2 Sam. 7:12—14, 1878 års övers.) För att Messias skulle kunna vara denna abrahamitiska säd, som skulle välsigna alla folk, och denna Davids säd, som skulle ha ett evigt rike, måste han födas i köttet och i den släktlinje som härstammade från Abraham genom konung David. Detta är anledningen till att Matteus, innan han förtäljer om Jesu, Guds Sons, mänskliga födelse, börjar sin evangelieberättelse med ovanstående ord. VT 1/11 49

Torsdag, 2 mars

Lyckliga de barmhärtiga, ty de skola röna barmhärtighet. — Matt. 5:7, Rotherham.

Det är så vi bör förhålla oss, inte bara mot folk utanför Guds organisation, som inte vet något om hans kärleksrika anordningar för deras frälsning, utan också mot medarbetare inom organisationen. Några som påstår sig vara kristna kan vara ofantligt vänliga och överseende mot världsliga människor, som begår någon förseelse. Men skulle det hända, att deras bröder i sanningen gör sig skyldiga till samma orätta handling gentemot dem, så blir de kalla och hårda mot dessa. För att rättfärdiga sin brist på hjärtats vekhet och mildhet gentemot kristna medarbetare säger de då, att dessa borde veta bättre, medan vi måste ursäkta utomstående människor och överse med dem, därför att de inte vet bättre. Alltså visar de en sådan brist pä barmhärtigt sinnelag, att den gränsar till grymhet och bitterhet. Men vi kan inte förbli under Guds barmhärtighet, om vi inte söker efterlikna honom och ge uttryck åt denna egenskap gentemot andra. VT 1/10 49

Fredag, 3 mars

Ifrån fjärran land kommo de, ifrån himmelens ända, Jehova och hans vredes redskap [eng. övers.: vapen], — Jes. 13:5.

Hans redskap eller vapen, genom vilka han ger uttryck åt sin förtörnelse och vrede i striden vid Harmageddon, är hans änglahärskaror under hans större Cyrus, Jesus Kristus. Till de vapen, med vilka Jehova ger luft åt sin vrede mot det motbildliga Babylon, hör utan tvivel också de invigda, smorda efterföljare till Kristus, som har bevisat sin trohet intill döden och som han nu har uppväckt från döden till livet såsom odödliga andar i himlarna, för att de skall regera med honom i hans rike däruppe. Men Jesu trogna kvarleva av smorda efterföljare, som är vid liv på jorden fram till striden vid Harmageddon, kommer inte att ha någon del i något våldsamt motstånd mot de politiska nationerna eller i någon tillintetgörelse av dessa. De är de fridsammaste människorna bland alla jordiska nationer. De lyder Jehovas befallning och endast varnar folk för den förintelse som kommer över nationerna i Harmageddonslaget.

Lördag, 4 mars

Kärleken är långmodig och mild. — 1 Kor. 13:4, 1878 års övers.

Mildhet är en av Guds andes frukter. Det finns rika tillfällen att utöva denna egenskap, ty emellanåt måste den visas mot våra kristna bröder såväl som mot utomstående. Varför skulle annars en apostel skriva till sina bröder och säga: ”Varen milda mot varandra, ömhjärtade, förlåtande varandra, alldeles såsom Gud för Kristi skull har förlåtit eder”? (Ef. 4:32, eng. övers.) I ett sådant hjärtetillstånd betraktar vi våra bröder med mildhet och välvilja. Vi kommer ihåg, att de alltjämt befinner sig i ofullkomligt, för synd benäget kött, precis som vi, och vi kan inte vara mera fordrande mot dem än Gud är mot oss. Låt oss inte bry oss om, ifall de inte för ögonblicket uppskattar vår mildhet. Gud är också mild mot de otacksamma och till med mot de onda. Om vi är hans barn, kommer vi att likt honom visa detta drag. Vi kan inte göra fullkomliga gärningar för att göra oss förtjänta av frälsning. Därför måste han behandla oss med barmhärtighet. I annat fall förgör oss rättvisan.