Uppskattar du Guds gåvor?
APOSTELN Jakob riktade uppmärksamheten på Guds godhet, då han skrev: ”Varje god gåva och varje fullkomlig skänk är från ovan, ty den kommer ned från himlaljusens fader.” Ja, varje välsignelse som vi får mottaga i livet kommer från vår himmelske Fader. Och han fortsätter att ge människorna gåvor, även om de bara tycker att det skall så vara och inte visar någon uppskattning och tacksamhet. Deras otacksamhet gör honom inte bitter mot dem och får honom inte att hålla inne med sina gåvor. Han gläder sig åt att ge människorna gåvor, för att på så sätt ge dem orsak att vara lyckliga och veta att han är en Skapare, som älskar sina skapelser. Han ger oss själv det bästa beviset för att ”det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot”. — Matt. 5:45; Apg. 20:35, NW; 1 Tim. 1:11; Jak. 1:17, NW.
Jorden själv är en av Guds gåvor, och det är också människans liv på jorden. Under det att Gud vid människans begynnelse gav henne livet som en obetingad gåva, lät han människans fortsatta åtnjutande av denna gåva bero av hennes lydnad, av hennes uppskattning av gåvan, av hennes villighet att samverka med Gud i det uppsåt för vilket han hade givit henne denna gåva. — 1 Mos. 1:26—28; 2:7, 17; Ps. 115:16.
Våra första föräldrar underlät att visa uppskattning av livets gåva, vägrade att samverka med Guds uppsåt, blev olydiga, syndade. På grund av detta felsteg förlorade alla deras avkomlingar livets gåva. Då Gud emellertid visste att några av dem skulle komma att visa uppskattning av hans gåvor, beredde han en väg för att dessa skulle kunna vinna livet och detta genom ännu en gåva: hans enfödde Son. Genom denna gåva har inte bara liv, utan evigt liv, blivit tillgängligt. ”Ty den lön synden betalar är död, men den gåva Gud giver är evigt liv genom Kristus Jesus, vår Herre.” — Rom. 5:12; 6:23, NW.
Ingen av oss är i sådan ställning, att vi förtjänar Guds gåvor, allra minst förtjänar vi livets gåva. Men vi kan visa oss värdiga det eviga livets gåva genom att bruka de gåvor, som vi redan nu är i besittning av, till att ge bevis för att vi önskar använda det eviga livets gåva på rätt sätt, när Gud ger oss denna gåva genom Kristus Jesus. Därför måste vi ägna oss åt att ge uttryck för vår vänskap gentemot Gud och hans Son genom att vi brukar all vår tid, vår kraft och våra medel till att göra denna det eviga livets gåva till vår egen. Detta betyder att vi överlämnar eller överlåter oss åt Jehova och därpå bevisar oss trogna denna överlåtelse. — Ps. 49:6—9; Matt. 19:21; Luk. 16:9.
Gåvor för förkunnarevärvet
De som har överlämnat sig åt Jehovas tjänst får mottaga många fler gåvor. Den förnämsta av dessa är Guds aktivt verksamma kraft eller heliga ande. Gud utgöt först denna sin gåva genom Kristus Jesus över 120 av sina tjänare vid pingsten. Därigenom gav han dem särskilda förmågor: att tala med tungor, att uttyda, att profetera, att undervisa, att bota sjuka och att leda eller gå i spetsen för andra. Allt ”med tanke på de heligas utbildning för arbete som tjänare, för uppbyggandet av Kristi kropp”. —Apg. 2:18; Ef. 4:12, NW; 2 Tim. 1:7.
För att ge den kristna församlingen stadga och fasthet, när den ännu var i sitt ”barnstadium”, och för att befordra missionsverksamheten förlänade följaktligen den heliga anden gåvor på ett mirakulöst sätt. Sedan dessa gåvor tjänat sin uppgift, upphörde de. I våra dagar förlänar Gud andens gåvor med tillbörlig hänsyn till de medfödda eller inneboende förmågorna och icke uppodlade naturliga fallenheterna hos de kristna liksom också i överensstämmelse med deras nit och villighet att bli brukade av Gud. — 1 Kor. 13:8.
Naturligtvis får inte alla enahanda gåvor givna åt sig i våra dagar, lika litet som alla medlemmarna av den första församlingen fick mottaga ensartade gåvor. (1 Kor. 12:27—31) Genom sin heliga ande; förlänar Gud en stor mångfald av sina gåvor så att hans synliga organisation, den kristna församlingen, skall bli ett utvidgat, välavvägt och fullödigt instrument, som kan utföra hans uppsåt. Vi bör därför inte klaga, om vi ser att andra har gåvor och möjligheter till tjänst som inte vi har. I stället bör vi lägga oss vinn om att taga emot hjälp av dem som verkligen har sådana gåvor, så att vi kan förbättra vår egen förkunnaretjänst, på samma sätt som apostlarnas medkristna på den tiden inte avundades dem deras särskilda gåvor, utan var glada att få taga emot deras hjälp. — 1 Kor. 12:4—11; Ef. 4:16.
Hur vi kan uppodla gåvorna
Vi har alla vissa medfödda förmågor, vissa icke uppodlade fallenheter, och vi har alla vissa tillfällen och möjligheter att göra bruk av dem. Den heliga anden, som Gud ger oss, förbättrar och utvecklar dessa förmågor och fallenheter, så att vi kan bli till större nytta, bli dugligare och i stånd att uträtta mera i tjänsten som Ordets förkunnare. Den heliga anden verkar emellertid inte oberoende av våra egna ansträngningar. Var och en av oss måste vara beredd på att göra det bästa av sina möjligheter och tillfällen, måste uppodla och öva sina slumrande anlag och förmågor i fullaste utsträckning till att befrämja Rikets intressen på jorden och därmed inför Jehova bevisa sig värdig evigtvarande liv under fullkomliga förhållanden med ännu flera gåvor att göra bruk av. ”Ty för detta ändamål arbeta vi strängt och bemöda oss, emedan vi hava satt vårt hopp till en levande Gud, som är en Frälsare för människor av alla slag, i synnerhet för dem som äro trogna.” — 1 Tim. 4:10, NW.
Noa, Besalel och aposteln Paulus är goda exempel på hur Herren brukar sin heliga ande för att ge sina tjänare kraft och driva dem till handling. Noa blev inte utvald av Gud därför att han var en båtbyggare, utan därför att han var oförvitlig och vandrade i umgängelse med Gud. Därför att Noa löd Guds befallningar och fick bistånd av Guds aktiva kraft, kunde han emellertid bygga den stora arken eller kistan och på så sätt ge det mest förunderliga prov på vad Guds ande kan åstadkomma. Vi kan jämföra detta, som Noa uträttade, med det arbete som utförs av Jehovas vittnen i vår tid. Alla dessa vittnen predikar de goda nyheterna om Riket genom att gå från hus till hus, genom att erbjuda budskapet på gatorna, genom att göra återbesök hos människorna i deras hem och leda bibelstudier med dem. Och de gör detta fastän de inte tidigare — innan de blev vittnen — hade haft någon övning i sådana saker, utan varit lantbrukare, snickare, husmödrar osv. — 1 Mos. 6:9, 14; Sak. 4:6.
Å andra sidan är det mycket troligt att Besalel, som blev satt att övervaka de fina konstarbetena i samband med att tabernaklet uppsattes och inreddes, hade vissa naturliga förmågor, och en viss övning och erfarenhet, liksom aposteln Paulus var förfaren i lagen innan han blev en kristen. Deras medfödda förmågor, den verksamhet de ägnat sig åt och deras tidigare erfarenhet tillika med deras beredvillighet och Guds heliga ande, gjorde dem skickade att utföra speciella tjänster. Så är det också i våra dagar, ty då det uppstår ett behov av tjänare med särskilda förmågor, ger den heliga anden kraft åt dem som har vissa förutsättningar eller tidigare erfarenhet och som är villiga att låta sig brukas. — 2 Mos. 31:2—6; Apg. 22:3.
Gud har lovat att han skall ge oss de gåvor vi behöver. Om vi verkligen tror på hans löfte, kommer vi inte att låta oss nöja med att önska att vi ägde eller bedja om att få sådana gåvor, utan vi kommer att med iver och kraft släppa till oss själva i det arbete vi har för händer, vi kommer att målmedvetet bemöda oss, ja, ge allt vad vi kan till verkets fromma. Kanske vi får ett förordnande eller ett uppdrag. Hur bör vi då handla? Jo, låt oss göra vårt allra bästa, vare sig det gäller att studera på förhand, att skaffa sig vissa färdigheter, att öva in demonstrationer eller att förbereda sig på annat sätt.
Låt oss alltså visa vår uppskattning av de gåvor vi har genom att med allvar och flit uppodla dem, i det vi gör bruk av alla de medel som Herren har föranstaltat om för vår undervisning och fostran: Hans ord, de hjälpmedel att förstå bibeln, som Sällskapet Vakttornet utger, möten inom församlingen och andra sammankomster av Guds folk, såväl som alla grenarna av den verksamhet en kristen Ordets förkunnare kan ägna sig åt. Paulus förmanade Timoteus med dessa ord: ”Fortsätt ... med att ägna dig åt offentlig föreläsning, åt förmaning, åt undervisning. Var icke försumlig beträffande [gåvan]. ... Tänk på dessa ting, gå upp i dem, så att dina framsteg må bliva uppenbara för alla människor. Giv ständigt akt på dig själv och på din undervisning. Förbliv vid dessa ting, ty genom att göra detta kommer du att frälsa både dig själv och dem som lyssna till dig.” (1 Tim. 4:13—16, NW) Och framför allt kommer vi härigenom att glädja vår store Välgörares hjärta, i det vi visar att vi uppskattar hans gåvor. — Ords. 27:11.